Snart är det jul

Det är väl så när man känner sig svag, att man söker trygghet i just det man flinar åt när man känner sig stark. Hängde ni med? Just nu lyssnar jag på Stefan Sundström spelar Allan. Snart är det jul. De här pappersväggarna av trygghet känns extra tunna. Jag känner mig inte omfattad av den där NK-tryggheten, den där julefrid mäts i hur mycket pengar man kan spendera på julklappar. Min syrra sa till mig: utifrån sett ser allt ljust ut för dig. Men det är inte så det känns. Just nu hänger jag inte med. jag fattar inte hur någonting jag tar i ska kunna lyfta. Just nu vill jag bara vaggas till trygghet av sådant som Stefan Sundström, en prestigelös nylonsträngad gitarr, några Jan Johansson-ackord och ett par riktigt proggiga körtjejer över 40, med hennafärgat hår och fyra barn. Och jag följer gärna den i fotspåren som utropar "skit i det här jävla konsumtionssamhället" - och menar det.