I dag är jag naturligtvis oerhört nervös, men jag blockerar nervositeten så gott det går med tankar på bröd och bakning. Det är en gammal passion, som likt en grumlig surdeg längts in i kylskåpet har varit vilande i nästan ett år. Men nu jävlar. För tre dar sen tog jag fram just den där surdegen och tittade på den. En vit klump, som trolldeg nästan, i botten och där över två centimeter mörkgrå vätska. Först tänkte jag slänga bort den, men så tyckte jag att jag kunde ge den en chans, så jag gick till ICA och köpte saltå vetemjöl och matade den. Efter ett dygn såg degen fortfarande ut som en sjukdom, men den luktade rätt gott, så jag hällde bort hälften, och fyllde på med ytterligare vetemjöl och vatten. I går morse när jag tittade till den hade bubblor börjat synas. Det var på morgonen. Degen låg i en plastbunke med gladpack över och på gladpackets insida syntes kondesdropparna och där nere i degblandningen hade det börjat hända något. Ytterligare fyra timmar senare hade degen stigit närmare fem centimeter och hotade spränga gladpacken. Så jag tog fram degblandaren.
Nu är inte jag något proffs alls, men jag gillar att baka och har några gammla recept i bakhuvudet som jag kunde plocka fram här.
1 liter vetemjöl
4 deciliter vatten
3 deciliter av min surdeg (den är lös som våffelsmet och mäts alltså i deciliter)
och
1,5 msk flingsalt
Jag körde degen länge, i nästan 20 minuter på rätt hög fart i deblandaren, varpå jag skälpte över den (den var mest som en smet, med väldigt sega trådar) i en bunke och ställde den i kylskåpet över natten.
Som av en händelse fick jag
den här länken av Mimmis syster Sara när jag kom hem. Bästa bakbloggen, om ni frågar mig, det kan jag säga efter bara en halvtimmes läsning.
I morse klockan 8 tittade jag till min det och noterade att den kanske hade stigit 2 cm, inte mer. Surdeg är rätt knepigt, och om man ska baka helt utan jäst måste det vara bra fart i dem, så jag började känna mig skeptisk.
Men jag bestämde mig för att försöka ändå och mjölade bakbordet. Två små bollar blev det, inte svårt alls, eftersom natten i kylen hade gjort degen fast och lättarbetad.
Bröden fick vila i tre timmar i jäskorgar under bakduk. De växte nästan inte alls, men i varje fall såpass att några små bubblor började synas under ytan. Ugnen stod på 250 grader och jag själpte över bröden på en het plåt. De hade fastnat i korgarna och jag blev lite arg, men körde i varje fall in dem i ugnen och slängde in en halv kopp vatten.
Sen var det bullTV i en halvtimma. Jag älskar att sitta framför ugnen och titta in när bröden bakas av. En ren ugnslucka är ett måste. Att flukta är halva nöjet. I 5 minuter låg bröden bara platta på plåten och såg ut som döda maneter. Jag noterade att jag hade satt in plåten på snedden och förbannade mig själv (bakning väcker en del aggressioner helt klart). Men så mellan minut 7 och 8 börjde det röra sig inne i bröden. Det såg ut som om någon vände sig där inne, en vågrörelse fortplantade sig över degytan och så reste sig bröden, båda två på samma gång. Degkanterna följde med upp och jag såg att bröden skulle få den där snygga linsformade rundeln som jag gillar så mycket.
27 minuter senare kunde jag öppna ugnen och plocka ut bröden. De var inte jättelyckade, inte så svullna som jag hade hoppats, men tillräckligt bra för att väcka besten i mig.
I morgon bakar jag igen!