Värvet

Det här är en sån där dag när jag har lovat mig själv att bara jobba, och jobba ska jag, men jag måste ändå få inleda med att utgjuta mig lite över Kristoffer Triumfs geniala podcast värvet.

För den oinvigde: Podcast är radio som man spela in själv och lägger ut för nedladdning över nätet. Jag har ingen jättekoll, men det tycks framför allt vara ett forum för killar födda på 70-talet att prata med och bekräfta varandra. Jag följer kanske tre, fyra stycken och vill lyfta fram Filip och Fredriks podcast och så Martin Soneby och Petter Bristav, som har lagt ut en podcast varje dag från fotbollsEM i Kiev. Tyvärr tror jag att det är över därifrån nu, men "EM-podden" finns på i-tunes och den är verkligen värd att lyssna på. Både Filip&Fredrik och Soneby&Bristav kan genomföra samtal som går att lyssna på oavbrutet. Skitbra. Mycket roligare än allt annat på radio just nu. Lite grabbigt ibland, lite exkluderande. Men bra.

OK, nu kommer jag till Kristoffer Triumfs pod, "Värvet", och jag är nästan lite nervös här, nu när jag ska skriva något om den, för den är så fruktansvärt bra och jag är rädd att min text med sin medelmåttighet ska sänka den till ett vanligt bloggämne. En grandios tanke, jag vet, men något har hänt den senaste tiden som gör det svårare att sticka fram hakan. Vet inte vad det är. ”Kommer till det senare”, som Triumf skulle ha sagt.

Idén, som jag har tolkat den, är enkel. Kristoffer Triumf djupintervjuar en person som han är nyfiken på/är sjukt imponerad av, under en timme. Samtalet styrs in på frågor om livsval, avgörande ögonblick i livet och behovet av bekräftelse.

De intervjupersoner jag har lyssnat på är Kristoffer Appelqvist, Alex Schulman, Filip Hammar, Fredrik Wikingsson, Jesper Rönndahl och Johanna Koljonen. I min telefon ligger avsnittet med Sara Bergmark Elfgren nedladdat och i nästa vecka får vi möta Annika Lantz.

Ibland blir samtalen så jävla bra att jag måste stanna upp och backa och lyssna om. Som när Jesper Rönndahl berättar om när han som 8-9 åring, efter åratal av fruktlösa försök, för första gången lyckades få familjen att skratta åt ett skämt. 

Eller när Kristoffer Appelqvist berättade om sitt möte med Gösta och Marie Louise Ekman efter ett event på cirkus. Samtalet handlade om vårt behov av bekräftelse och Appelqvist berättade om hur Gösta Ekman hade kommit fram till honom efter föreställningen och sagt att detta var något av det roligaste han hade sett. ”Vill du promenera med oss hemåt?” hade han frågat. Och Appelqvist berättade hur han under den här promenaden med makarna Ekman, under trevligt skämtande och samtalande, hade insett att detta var drömmen som slog in. Den store hade skrattat åt honom och han befann sig i en lyckokänsla som var absolut fulländad. 

Så kom han fram till sitt hotell, gick upp till sitt rum, tog en dusch och råkade kasta en blick på sig själv i badrumsspegeln. ”Vad tjock och ful jag är”, tänkte han, och lyckokänslan var som bortblåst. Han sa att han fortfarande kunde minnas hur lycklig han hade varit under den där promenaden, men han kunde inte längre känna det.

Och man ligger i sin soffa, eller står vid sitt broräcke och bara: ”Helvete! Detta är precis vad det handlar om! Det är SÅ HÄR det är att vara människa!”

I en krönika i SvD för en tid sen skrev någon av krönikörerna, jag minns inte vem, om den nya trenden podcast och hon lyfte också fram Värvet. Tyckte den var asbra, givetvis, men hon var ändå tvungen att sätta sig lite över Triumf, markera att hon hade lite koll bortom gängse, och sköt in meningen ”det märks att Triumf i botten är copywriter och inte journalist”.

Jag är inte journalist, alls, men om det är något som inte märks, så är det detta. Jag föreställer mig tvärtom att man i framtiden kommer att lyssna på Värvet när man utbildar journalister i intervjuteknik.

För bättre görs det inte.

Triumf navigerar sig oerhört skickligt genom samtalen. Han är påläst, orädd, prestigelös och generös med sig själv, utan att någonsin ge efter för impulsen att säga ”precis, det där känner jag igen, det hände mig också en gång…”.

Eller jo, det kanske han gör, men inte förrän åtminstone 20 minuter in i ett samtal, när man känner att intervjupersonen börjar känna sig självmedveten och kanske i behov av att ta en klunk vatten.

Han undviker också det där skämtet, som skulle kunna skapa lite humor i stunden men på sikt skulle dra ner energin, och är istället obönhörligt allvarlig genom hela intervjun. Han bryter överhuvudtaget in mycket sällan och när han gör det, ställer han precisa frågor som ofta leder ännu djupare ner i intervjupersonen.

Fan, Värvet måste vara unikt i radiosammanhang just nu, som det enda programmet helt utan humorinslag.

 Det kanske är det som gör det så underbart att lyssna på.

Värvet alltså. Googla. Kolla i-tunes. Ligger högt upp på topplistan.