Hur tänker jag då?

Å ena sidan:
Sen nyheten om att en björn har siktats i Tumba har jag sån björnfrossa att jag knappt vågar gå genom skogen ner till Årstaviken.

Å andra sidan:
Jag är jättesugen på att köpa gård i Hälsingland.

Vuxna människor gör saker tillsammans

Sommaren 1996 fick jag jobb på Sveriges just då bästa TV-program med fokus på unga vuxna. Jag tror att begreppet unga vuxna var rätt nytt när det gällde att beskriva en målgrupp. Det blev rätt populärt sen och är väl fortfarande den grupp flest kreatörer inom TV-branchen vill fånga (även om barnfamljerna är bättre ur reklamperspektiv). Jag fick i varje fall helt otippat jobb som redaktör för det hippaste programmet och skulle sitta på ett produktionsbolag i närheten av stureplan. Jag var helt vild hela sommaren. Jag slutade att engagera mig i det teaterprojekt jag var regiassistent för i det ögonblicket jag fick beskedet. Jag gick till Solo och köpte nya kläder. Och redan där började det gå snett. Jag hade noll koll och irrade tunnelseende runt i butiken och när jag kom ut på gatan igen hade jag bland annat köpt de fulaste par skor jag någonsin har ägt.

Tänk om jag hade haft en mentor just då. I klädaffären. Med mig hela tiden. På luncherna med mina nya kollegor. I kontollrummet när vi spelade in. På redaktionen när programmledare och producent skrek ironiska vitsar rakt in i ansiktet på varandra och sket i alla andra som satt i rummet. De var mobbare båda två. Inga man precis höll i handen och frågade försynt om hur det gick till här i TV-världen. Inga mentorer att prata om. Av programledaren fick jag lära mig att det heter "cred" inte "credit". Han fnös det åt mig när vi var på väg ner till Kungsgatan för att köpa den portion ris han var tvungen att äta just då, eftersom han tränade så mycket och hans personliga tränare hade sagt åt honom att slänga i sig kolhydrater var tredje timma.

Fram till då hade jag bara spelat teater och jobbat på dagis. Folk i mina kretsar åkte tunnelbana till och från Stockholms södra förorter. De jobbade extra som personlig assistent och lyssnade på Lars Demian. Och jag var en skön kille. Folk garvade åt mina skämt och jag var ofta i centrum. Men här. Mina nya jobbarkompisar hade ett förflutet inom det millitära. De drog linor. De festade med Prodigy när de fick chansen. Alla hade varit i LA. På semestern det året valde flera av dem att åka till Vietnam. Grymt! Man måste ta tio sprutor, hörde jag hur någon av dem sa. Ska du med och köra formel 3 i helgen? Javisst! Okej killen, ta med dig 50 loppor, vi ses på lördag.
Så lät det.

Jag hade någonslags kreativ roll där på redaktionen. Jag skulle göra research och det var mitt ansvar att vi hade material att fylla nästa program med. Två gånger i veckan stängde vi in oss, programledaren, producenten och jag och lät tanken flöda fritt. Det var nu det skulle hända, var det meningen. Allt var tillåtet. Vi bara öste. Och garvade. Var det meningen. Jag satt tyst på de där mötena. Jag kunde inte komma upp med en briljant tanke. Det var fullständigt låst. Jag kände mig obekväm och kände att jag drog ner stämningen. Det var som att min närvaro kylde ner skämten och när jag sa något satt de båda andra demonstrativt tysta. Eller bytte ämne. Någon gång mitt i säsongen (det blev bara en säsong för mig) tog det slut med min dåvarande flickvän. Och eftersom jag var rätt knäckt tänkte jag att det kanske skulle märkas på jobbet, så jag sa som det var. Om ni undrar varför jag är lite låg, så har jag och min tjej gjort slut, sa jag. Det var vi tre. Producenten, programledaren och jag. Vem var det som gjorde slut då? undrade programledaren. Jag, ljög jag. Okej, men då så, sa han och så var det slut på det samtalet.

När det var inspelning åkte hela produktionsbolaget i olika leasade högstatusbilar till den lilla TV-stationen. Där var alla praktikanter och jag märkte att det blev obekväm stämning så fort vi kom dit. Folk gick runt med spända axlar och såg ut om de skämdes för något. De modigaste vågade sig fram till vårt bord när vi satt och väntade på att studion skulle bli klar för inspelning. De talade med höga röster och drog skitdåliga skämt och garvade åt våra. En kväll, det var kort efter det att jag hade berättat på redaktionen att det var slut med min flickvän, kände jag att jag inte kunde härbärgera mig längre. Det var som om en mörk kraft tvingade mig bort från bordet, ut till toaletterna. Redan innan jag hade vridit om låsvredet grät jag. Jag grät som jag inte hade gjort sen jag var liten, med armarna om handfatet. Jag spolade i toaletten och drog på vattnet i kranarna för att det inte skulle höras ut, dit där de satt och garvade. I säkert en kvart grät jag. Jag minns att jag började bli stressad mot slutet, inspelningen skulle säkert starta snart och då skulle jag sitta i kontrollrummet och skriva smarta repliker på en promter ut till programledaren. Men gråten bara fortsatte. Jag har för mig att jag stoppade handen i munnen för att försöka få stopp på flödet. Gråten kom som spyor. Anfallen följde på varandra utan att trycket lättade.

Tillslut fick jag i varje fall stopp på eländet. Jag tvättade mig med kallt vatten i ansiktet en lång stund och smög in i rökrummet och rökte ett par cigg, innan jag anslöt mig till mitt gäng igen. Runt bordet var stämningen hög. Johan Renck och Peter Siepen hade anslutit sig. Det garvades och tokskämtades om någonting roligt.
När jag gled ner på min stol var det ingen som frågade var jag hade varit. De kanske såg det på mig? De kanske inte vågade fråga?Det var mitt livs ensammaste ögonblick.
Men vi gjorde ett bra program.

Jag såg en gammal vän svepa förbi genom bilfönstret i dag. På söder. Hade jag haft lite sinnesnärvaro hade jag vevat ner rutan och ropat. Eller..nej, så var det inte. Jag såg att hon var på väg från dagis med en gråtande dotter och ville inte störa. Jag hade brottom. Jag var kissnödig (det här var vid 4, jag gick på toa kl halv 10) och var också på väg från dagis.

Pappa kom förbi och åt middag och vi bjöd på ärtsoppa. Mer folk ramlade in. Brorsan, några grannar från andra sidan gatan och deras ungar. Klockan nio satt två stora flickor och ritade och lyssnade på Ebba Grön i barnens rum. Två fyraåringar hoppade bland Mimmis utspillda smycken i vår säng och lille Alexander gick omkring på sitt ettåringsvis - gå, ramla, gå, ramla, gå, ramla, krypa. Det var som det ska vara antar jag. I hela mitt vuxna liv har jag eftersträvat ett öppet hem och ja, här är jag nu, det är öppet, vår portkod är lätt, 5056, välkomna den som vill, det var en kul kväll, men rätt ansträngande på slutet.

Nu har jag just tagit en lagom måttfull sväng på Facebook. Facebook, livet och satan morfad till ett, som någon skrev. Hon överväger skilsmässa - hon skriver det på sin profil, min kompis som jag såg i dag men inte hälsade på. Det är ett rätt hårt sätt att meddela sin omvärld på. ÖVERVÄGER. Jag undrar om hennes man är inne på facebook?

Jag överväger inte skilsmässa. Jag älskar Mimmi och vårt öppna hem. Jag loggar ut nu. (Utan att korrläsa.) Godnatt!

Såga av

Hur ska det gå för OPEC-länderna nu när vi växlar till miljöbilar i hela världen? Jag tänkte den tanken i går en kort stund. En bild av ett spöklikt Oman blixtrade till. Sen dök något annat upp.

I dag, på Skandia rådgivningskontor. Jag hade tid med en rådgivare och vi satt i hans stora rum som vätte ut mot ett sånt där norrmalmsatrium med glastak. Han talade gävledialekt och hade svart Göran Persson-kostym och röd slips. Jag tippar att han var ungefär 25 år. Bakom honom hängde en reproduktion av en akvarell föreställande Fjällgatan, i övrigt var rummet opyntat. En stor silvrig dataskärm och en mobiltelefon/handdator, stor som en mindre hund. Jag satt i besöksstolen och försökte tänka på mina pensionspengar. Vi talade om tillväxtmarknader och jag hade moraliska dubier och undrade om etiska fonder. Nja det där är inte så enkelt, sa han. Det finns inga etiska fonder. De är så svåra att kontollera.
Jag bytte spår, för jag VILLE VERKLIGEN INTE PRATA OM MINA PENSIONSPENGAR och förde in samtalet på det där med OPEC. Han bara log. Du, sa han, det finns en hel tredje värld som inte kommer att växla över till miljöalternativen. Och så berättade han om Indien och deras växande medelklass. 350 000 000 köpsugna som vill ha bil. En ny modell har tagits fram som ska kunna köpas av alla. En bil som inte kommer att kosta mer än 2000 dollar, fabriksny.
18000 kronor? För en fabriksny bil?
Ja, sa han. Bensindriven.
Är det någon som är bekant med uttrycket "såga av den gren man sitter på"?
Vad är det för mening med de här miljöbilarna då, om det ska rulla runt en miljard bensinbilar i Indien och spruta ur sig växthusgaser? Jag kan inget om effekterna, men för mitt inre ser jag hur ett ozonhål stort som månen öppnar sig. Vi kommer att dö över en natt.
Men det sa jag inte. Jag bara: Köp! Köp tillväxtmarknader. Nu ska vi ha kul så länge det varar.
Och sen tog jag bussen till dagis.

Nu är klockan 01:39 och jag är äntligen färdig med vad jag skulle göra, men om jag inte hade suttit och klickat på det där förbannade facebook hela tiden hade klockan bara varit 23:30 nu.

Nå, i morgon ska jag vara hemma med Alexander igen och då kan jag sova när han sover. Jag föreställer mig att han kommer att sova bättre då. I dag sov han 20 minuter i stöten bara. Och jag - ja jag passade självklart på att klicka på det där facebook.

När jag började jobba såg Mimmi TV (nu sover hon sött) så jag fick koppla på i-tunes i lurar för att skärma av. Jag började med Laleh, men det blir tröttande med så mycket känslor på en gång så jag bytte till Beatles. Jag kan låtkatalogen så bra att de inte blir mycket mer än fläktsurr för mig (men bra) och spelar man upp låtarna med randomknappen intryckt hinner man inte tröttna på invanda albummönster. Bara en gång har jag klickat vidare. All you need is love kom upp och då fick jag ta nästa: I want you (she´s so heavy). Det tar jag som ett gudsbevis.

Men som sagt: Det där jävla facebook. Jag visste det när jag anslöt mig dit. Som en anonym alkoholist som sträcker sig efter en drink. Bara en munfull, inte mer.
Jag lovar!

Kärnfamiljsmannen

Ett nytt uttryck har smugit sig in i mitt medvetande: Kärnfamiljsmannen. Jag såg det först som avsändare på en kommentar på min egen blogg och sen som istället-för-personnamn på en annan. Jag tror att det är samma kärnfamiljsman som avses och jag tror att den som myntade uttrycket, gjorde det för att peka på skillnaden mellan sin egen livssituation och - ja, kärnfamiljsmannens.

Jag är en kärnfamiljsman. Jag har flickvän och tre barn och de är omkring mig hela tiden. När jag går och lägger mig ligger redan fyra personer och sover. I går gick jag runt i morgonrock och pågick om mig själv halva dagen och familjen blev som ett slags posse runt mig. Det slog mig när jag låg i sängen och inte kunde sova. Familjen är mitt possse. De håller på mig. När pappa Anders kommer hem och har gjort bort sig; skrivit något dåligt eller hälsat på någon som inte har hälsat tillbaka eller misslyckats med att leverera manus i tid, lovebombar familjen upp honom igen. Det har tagit lång tid för mig att inse att det är så.

Fram till för åtta år sen var jag singel i princip hela tiden. Jag hade fantastiska perioder med mina vänner. Periodvis gick jag på krogen hela tiden och skrattade bort A-kassepengarna. Jag hade vänner som stöttade mig, bodde till och med ihop med några av dem under längre perioder. Under ett och ett halvt år delade jag och en kompis på en etta och det var nog den bästa tiden i mitt liv. På somrarna var det lätt för mig att från den ena dagen till den andra dra till Skåne och hänga hos vänner där i ett par veckor. Jag drack mer sprit. Spelade skitgubbe och körde moppe vid havet. Jag hade många lyckliga dagar, men ännu fler olyckliga. Det kunde gå år utan att jag hade sex. Periodvis slösade jag bort all min tid framför TV:n. Jag rökte ett par paket cigg om dan och jag gjorde det inomhus med stängda fönster. Ibland fick jag för mig att jag skulle skriva, men det blev sällan mer än ett par ark innan håglösheten kom smygande och jag slog på MTV igen. Klockan kunde bli fyra på morgonen innan jag masade mig upp i min loftsäng för tre timmars sömn. Jag spelade teater, men slarvade med förberedelserna. Jag gick på DI men gjorde sällan hemuppgifterna. Jag hade flickvän ibland, men var aldrig tillräckligt kär för att hålla förhållandet vid liv i mer än sex månader.

Nu är jag kärnfamiljsman. Det tog lång tid för mig att acceptera det. Under perioder har jag kännt en intensiv längtan tillbaka till min Henry Morgantillvaro, men vid omläsning upptäcker jag att Henry Morgan i grunden var olycklig. Och det slår mig att om jag hade en längtan under de där åren, så var det längtan efter en familj. En dörr att stänga om mig själv. Ett eget posse.

Ett par portar bort växer en haschplanta. Det måste vara spill från något fågelbord som har slagit rot. Ett frö som har klarat sig igenom den radioaktiva infertilitetsbehandligen. Härligt! Naturen ägnar sig åt civil olydnad.
Naturen har civilkurage.
Kärnfamiljsmannen går ut och tar en bild.

- - - - -

Nägot senare: Jag tittar och tittar på den där bilden och blir alltmer osäker på vad det är. Inte är det canabis i varje fall. Eller?

- - - - -

Ytterligare rätt så rejält senare: Jo!

Missbrukargenen

I morse läste jag ett inlägg om Facebook och kommenterade med att jag ALDRIG kommer att ansluta mig. Därefter gick jag raka vägen dit och gjorde det.

Sagan om ringen ringen

-Pappa, finns det ingen som är starkare än Sauron?
-Nej, nej.
-Jo!
-Vem då?
-Saurons storebror.

Förändring till det bättre!

Sverige spelar EM-kval mot Danmark i kväll.
Jag bryr mig inte.

Mindre framför mig än bakom

Fredag. Kör tvättstugan. Kutar runt bland grannarna och nätverkar. Någon hade glömt att utnyttja sin tid, och då måste man ju passa på. Då kan vi tränga in oss två familjer på samma gång. Torkrummet är så uselt att man behöver sju timmar för att jeansen ska torka. Vi har kört sen sju i morse och två timmar till kom som en skänk från ovan. Mötte några där nere i katakomberna mellan portarna. Försökte få igång ett samtal. Alla är på väg hem, har brottom in. Det blir liksom inte så mycket sagt. På något sätt är man väl rätt besvärlig, när man står där, avstressad och med en bonustid i tvättstugan i bakfickan.
I kväll väljer jag att skriva om det. Vad säger det om mig? Tidningen Bon låg på hallgolvet när vi kom hem. Jag bläddrade igenom den på en kvart. För tio år sen hade jag låst in mig någonstans. Nu känner jag mig nyfiken på tidningen Vi. Fredag kväll. På systemet hörde jag hur grabbarna smidde planer. Själv köpte jag åtta öl, varav två alkoholfria. 81 kronor. En stund tidigare hade jag köpt vetemjöl för ett större belopp. Funderar på att köpa landställe. Vi har ett kriterium: Max 25 mil från stan. Och ny bil. Helst V70. Om två år fyller jag 40. Jag undrar hur krisen kommer att yttra sig.

Tandfen

Vår 6-åring tappade sin första tand i kväll. Nu ligger den i ett glas vatten och i morgon bitti ska tandfen ha varit här och förvandlat den till ett guldmynt. Jag har inga, så jag måste kolla med Mimmi om hon några tior, annars får det bli två femmor, eller småskrap. Det är i varje fall uppenbart att vi måste ha lite i beredskap framöver, för flera tänder är lösa.
Hon lär kolla det första hon gör i morgon bitti när hon vaknar. Hon ville ut och kolla redan medan hon borstade tänderna. Som om tandfen skulle ha hunnit hit på 5 minuter.
Varför inte förresten? Tror man så tror man.

Jag såg Eskilstuna från E 20 i morse. Det var ungefär lika upplyftande som att läsa ett självmordsbrev. Punkthusen som sticker upp bakom lastbilsterminalerna och de där glesa pilträden som skärmar av varje svensk tätort från motrovägen. Skyltarna som visar vad centrum ligger. Norra infarten. Och södra. En slogan. Kör man i 120 har man passerat på under en minut.

E 20 går ligger som en lång suck genom hela mälardalen. Vägen är bred. Utanför tätorterna tar skogsplanteringarna vid. McDonaldsbyggen, nedlagda industrier, påfarter. Snabbspårvägen som går parallellt med oss nästan hela vägen. De där dubbeldäckade grågula tågen som då och då passerar en. Nykvarn. Kungsör, Eskilstuna, Arboga. Jag tänker: Vem vill kliva av här? Varför är Sverige så deppigt från vägarna? Jag försöker gömma mig bakom morgontidningen. Janne kör. Och när jag sitter där och drömmer mig bort till, tja Toscana, utbrister han: "Vilken vacker morgon!" Jag tittar upp. Vi befinner oss i en utförslöpa. Långt där nere syns ett säteritak, ett nybygge, betongfundamenten. Men över landskapet skiner plötsligt solen och det ser inte längre så där homogent och grått ut. Vackert nästan. Jag vill att det ska vara vackert. Jag tänker: Det här är mitt land och det är ett vackert land. Vi har vacker natur här. En kort stund är det så, innan molnen stänger gluggen.

Vid Kungsör stannar vi och tankar. Jag kliver ur bilen och sträcker på benen. Det regnar småspik. Det är 6 grader varmt. Utanför bensinstationen hänger gårdagens löpsedlar kvar. Sibyllakiosken mitt emot är stängd, igenbommad men i ett fönster blinkar forftarande en öppetskylt. En bit bort brakar de tomma timmerbilarna vidare på E-20 och jag fylls av en vemodig känsla av trygghet. Det är i det här landet jag känner mig trygg - i det här deppiga, deppiga landet, inte i Toscana. Inte i Provance. Jag kommer aldrig att vilja flytta härifrån. Jag kommer inte att kunna fungera utan de här kärva, tunga vägsträckorna. Jag har varit med om dem för många gånger nu. Det är här jag tänker störtst tankar. Det är här jag kan formulera mig. Killen i V70 som kör om, han är som jag. Vi äter samma vita blandning av spannmål och grisköttt varje dag, kryddad med slottssenap. Vi är svennar han och jag. Så är det med det.

På väg hem igen. Vi passerar Eskilstuna i spöregn. Jag gömmer mig bakom Aftonbladets sportbilaga. Janne kör alldeles för fort. Jag tänker att om vi dör nu, så dör vi åtminstone där vi känner oss hemma.

Eller som det står i visan:

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
och checkar in på mellanklasshotell
Och kommunerna har slogans och små hundar i rondellen,
Nordeuropas största badhus och en granskog full av älg

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
mellan pingstkyrkor, mellan Folkets Hus
Och på 60-talet lär dom fått ett bra pris på gult tegel
Jag reser in i natten, under vita gatuljus

Och fast jag ofta längtar bort
Är jag kvar här ändå
I den värld som jag känner och begriper
Och fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
Emellan rummen mellan nu och då
Mellan fädernas fabriker som gett upp och inkarnerats
Till konferenshotell för mellanchefer från Borås

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
Och folk går man ur huse för nån match
Och jag ser solen sjunka tung och röd, och mitt
i veka livet, träffas jag av landet mitt
där jag far från plats till plats

(Mellanstora mellansvenska städer, Tomas Andersson Wij)

Fuck you sweden

Det är mycket som pågår samtidigt. AIK stötte just in 1-2 mot Bajen och det känns ju bra. På TV spelades just Hip-Wips "Stay" av någon popgrup i "upp till kamp" och jag sitter här och skriver. De älskar där på TV-n. Tre personer i samma säng. Fel kille ligger vid sidan om och tittar upp i taket. Han är kär, men det är kompisen som vågar kyssa till.
Äh, så här kan jag inte hålla på.
Måste kolla matchen (spelbevakning på Aftonbladet.se).

Jag försökte haka på i någon slags debatt kring Maja Lundgren, men jag vet inte. Jag tycker bara synd om henne. Efter artikeln i DN-kultur i lördags, känns alla krav på ansvar från Lundgrens sida överflödiga. Mitt intryck är att hon har mått rätt dåligt. Att någon skulle ha tagit henne åt sidan innan boken publicerades. Magnus Bergh kanske. Någon annan. Någon närstående.

Fruängsskolan. Avslutningsfesten i nian. Det blev en spritfest som spårade ut redan innan klockan var 9. Ambulansen var där och hämtade lilla duktiga pluggisen sen hon hade hittats medvetslös på en toalett, någon slogs, två stackars lärare försökte hålla orndning på oss. MItt i alltihop klev en tjej i 9 b in på dansgolvet och började ta av sig kläderna. "Strippa" skrek vi. Hon var så full att hon inte kunde hålla ögonen öppna. Men hon tog av sig plagg för plagg och tillslut stod hon fullständigt naken där framför oss. Jag hade aldrig sett en naken tjej så där framför mig. Det var få som hade det. Och vad vi tittade. Ringen kring henne blev mindre. Hon försökte samla ihop sina kläder men föll bara omkull på golvet med rumpan i vädret. Till slut var det någon som bröt ringen, ingen lärare, det var Berra i min klass. Han hade tagit av sig sin kavaj och han la den om hennes axlar och tog henne därifrån.
Festen tog slut.
Elevrådets ordförande, skolans egen Mikael Wiehe, Staffan, han som var vår farsa, han som brukade ta oss i försvar när lärarna körde över oss, hade delat ut hemkört till vissa utvalda hela kvällen. Bland annat till hon som strippade. Och medan hon gjorde det hade han stått där med sitt finniga leende och klappat i takten, men nu var han tydligen lika illa berörd som alla andra, för han kräktes utanför när jag lomade hemåt.
På tunnelbanestationen såg jag henne igen. Hon stod längst ut på perongen och såg ut som 40. Bakfull och med smink över hela ansiktet. Ensam. Hon hade kräkts. Jag tittade bort.
Dan därpå var det skolavslutning, men hon var inte där. Snacket gick ju. Vi var bara 16 år, men så här dan därpå var det ingen som tyckte att det var okej att göra som hon hade gjort. Vi var alla baknyktra och fnittrade elakt när hennes namn nämndes.
Hon fick sin comeback. Det vet jag. Lever ett bra liv nu.
Och jag vet att liknelsen haltar, men för mig, där och då, var hon vår alldeles egen Maja Lundgren.

Nu drar de till Amerika där på TV:n. "Fuck you Sweden!"
Jo tack.

Tvättstugan 070902

Ibland drabbas jag av känslan av att inte bli tagen på allvar.

Grönan

Getingarna på Gröna Lund påminner mest om tjocka amerikanska pensionärer på permanent vacation i Florida. Luften är söt, mättad av socker och om de flyger ett varv med öppen mun, får de mer än nog. Getingarna på Gröna Lund är trinda om magen. De är överallt. Intrasslade i sockervadd. På barnens klubbor, nafsande i mungipor, cirklande runt frittfalltornet. Men de rör sig utan agressivitet, helt utan den där riktningslösa oron som gör dem så olidliga den här årstiden. Här är de ett lika natruligt inslag som de femkampande jobbgängen från Värmland, lika påstrukna, lika harmlösa.
Det finns plats för dem också.

Jag bär sexåringen genom precis hela Lustiga huset. Uppför den livsfarliga entretrappan (där vi är på väg att falla handlöst baklänges och dö), genom de snurrande rummen, över vibbrerande golv, golv som rör sig, golv som lutar mot polkagrisrandiga väggar vars enda idé är att man ska spy. Jag ser folk som blundar där inne. Jag försöker låta bli att titta själv. Mitt inne i ett sånt rum är det stopp. Vi kommer inte längre. Det är kö till flygande mattan och friheten. 6-åringen vägrar att gå. Jag tänker att får hon panik här inne, kommer den att fortplanta sig och jag kan faktikst inte se någon nödutgång just här, så jag bär. Framme vid mattan och rutchkanan ut, känner jag att hon är på väg att sticka, så jag stålsätter mig. Hivar upp henne på mattan, sätter mig bakom och håller henne hårt. Under mattfärden upplever man tyngdlöshet och skriker ut lycka utan att man kan kontrollera det. Vi är nere igen och hon är redan på väg tillbaka in. "Kom! En gång till!"

Jag håller emot. Det finns mer att göra, nu när rädslan har släppt. Vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Det tar trekvart i kö innan vi kommer fram till nyckelpigan. Det tar trekvart i kö att komma fram till vad som helst. Under vårt 6 timmar långa besök på Gröna Lund hinner vi göra 5 saker. Men det gör inget. Vi äter allt. Jag köper allt hon pekar på. Getingarna bara föser vi åt sidan och fortsätter. Utanför vad man än har åkt, kan man köpa en bild av sig själv där man är avbildad under åkningens själva klimax. Jag har sett så många förnedrande bilder av mig själv idag. Skrattspeglarna finns inte kvar längre. De behövs inte. Men vi köper den mest förnedrande bilden och bär den med oss i en liten plastpåse.

Kärlekstunneln. Jag står och tittar på alla par som kommer ut i sina stockar. Ungar som står upp i dem. Nyförälskade medelålders par som hänger på varandra med kläderna i orordning. Hockeyfarsor som tvingas åka i stocken bakom sina 4-åriga söner. De håller bögavståndet. Tittar åt olika håll. Snackar i mobilen, som om de inte vore här just nu. Ett riktigt bögpar kommer ut ur tunneln strax bakom, som bara för att peka med hela handen på exakt det de där hockeyfarsorna inte vill att vi ska tänka.

Jag lärde mig ett nytt uttryck i dag: Folkhemsförtryck. Jag tror att halva folkhemmet var på Gröna Lund i dag, men ingenstans såg jag något förtryck. Det var som att just i dag hade alla bestämt sig för att låta barnen bestämma och att faktiskt skita i att det kostar minst 2000 för en barnfamilj att ta sig igenom det här utan att snåla. Efter upplevelserna i Lustiga Huset, såg jag på min omvärld med nya, befriade ögon. Det var en bara dag i dag. Alla var glada. Alla hade det precis så bra på Gröna Lund som det är tänkt att man ska ha det. Vi levde i idéen om det lyckade nöjesfältet. Det kanske var solen som gjorde det. Avsaknaden av vind. De harmlösa getingarna.