mellan istider

Rökruta, Lindesbergs kommun, höst 2007

Rune?

Oj vad äpplena är goda i år! De svenska, ja visst, men smaka de där som kommer från Sydamerika! De borde väl kosta ett halvt barnbidrag styck bara i utsläppsavgifter, men i förrgår åt jag ett argentinskt äpple hemma hos Janne som fan i mig måste ha varit själva idé-Äpplet. Äpplets idé i en skål på Jannes soffbord. Jag tog ett till.

Mimmi säger att jag har övergett böckerna för bloggarna. Fint! Så länge jag läser så bra bloggar som jag läser nu, är det helt OK. Men de smyger sig in i en mer än man tror. I dag har jag vid tre tillfällen varit övertygad om att det är Anders Rune som kommer gående där borta. Han lämnar ett ganska luddigt signalement på sin blogg. Lång och med skägg. Det är allt jag har att gå på. I går var jag nästan övergygad utanför en port på Gotlandsgatan. Det var nära att jag gick fram och sa "fan vilken bra blogg du skriver", men jag hejdade mig. Det kunde ju ha varit vem som helst - Holger rent av. Märkligt ändå att man upplever sig så nära människor man aldrig har träffat, eller ens vet hur de ser ut. Flera av er som lämnar kommentarer här och som jag aldrig har sett, har fått ett ansikte av mig. Jag har en exakt bild av hur ni ser ut. Men bara i svartvitt än så länge.

väl använda skattepengar

Nu, klockan 23:18 hör jag hur några spelar fotboll på den inhängnade planen på skolgården här utanför. De kanske är fulla, men de spelar i varje fall fotboll. Tidigare i kväll var vi ute med barnen och for runt där nere. Jag försökte röka cigarill samtidigt och det gick bättre än jag hade trott. I dag har jag varit hemma en hel del och den där fotbollsplanen har varit bespelad precis hela tiden. Det har legat som ett sorl över kvarteret. Ett konstant spelande och ropande och hejande. Klockan 08:30 i morse spelade tvåorna brännboll när vi gick förbi på väg till sexårs. Ungarnans kusin gjorde frivarv precis när vi passerade. Det gör man en gång i livet. Vi var där. Vad är oddsen för det? Den där fotbollsplanen. Den måste vara belagd med ett supermaterial. Vissa ungar spelar med inlines. Morsorna drar sina barnvagnar. Ettåringarna kryper runt vid sargen och dräglar på den. Hundarna kissar där. Katterna slåss. Vid nyår och påsk samlas ungarna och drar av sina smällare på den. Den är mjuk och ändå så hård. Till och med vid tretiden vissa nätter spelas det fotboll där nere. Utan annan belysning än gatlyktorna utanför.

svar på en rak fråga

Vem är du?

Jag är Anders Sparring, 38. Jag bor i Årsta med min flickvän, 3 barn och en katt som nog inte har så långt kvar. Varannan morgon cyklar jag med mitt mellanbarn till dagis över skanstullsbron och eftersom jag just har pumpat däcken går det riktigt fort. Han i barnsadeln brukar skratta, men själv tänker jag bara på att försöka klå rekordet på 12 minuter.

Jag är bra på att laga mat, bra på att köra bil men usel med en boll. Jag tycker om att skriva och gör det alldeles för mycket på den här bloggen och alldeles för litet i de dokument som ligger på min hårddisk i mappar märkta med "idéer" eller "arbetsbok" eller "uppslag". Jag jobbar som manusförfattare och då skriver jag alltid ihop med min vän Jan Vierth.

Jag beundrar min flickvän och älskar henne djupt. Tillsammans kämpar vi på med ungarna och ibland känns det som att hon håller mig under armarna. Ibland känns det som att jag håller henne under armarna. Jag har en stor familj, 3 syskon och vi håller oss så nära varandra vi bara kan. Mina föräldrar bor bara 100 meter från mitt hus och vi ses flera gånger i veckan.

Jag älskar AIK men tycker inte om att gå på fotboll längre. Jag har några få vänner som jag hoppas att jag alltid kommer att ha kvar.

Ofta drömmer jag om ett annat liv. Om ett bekvämare liv, ekonomiskt oberoende och med någon slags ryktbarhet. Högmod kanske. Så jag försöker ligga lågt på den fronten.

Jag läser rätt många bloggar och känner mig ofta berörd av dem. Ibland så pass att jag måste gå några varv runt i lägenheten och bara trampa ur mig energin.

Ibland lyssnar jag på riktigt bra musik, men jag har en dotter som kan haka upp sig på en låt så pass att hon måste höra den 50 gånger på raken. Jag är trångbodd. Ibland lägenhetsporrsurfar jag på hemnet. Det finns för få fyror i Årsta.

I dag ringde jag för första gången till SVT:s klagomuren. De hade slängt in hockey istället för bolibomba (igen). Sånt kan göra mig förbannad. Och jag gillar inte hockey.

Nu ska jag sova. Gonatt!

blogg

Jag tror att jag har länkat förut, men jag gillar verkligen den här bloggen.

sjuttitalet

Nyårsnatten 1980. Alla är spik nyktra. Mamma och Pappa dansar tryckare till Mikael Wiehes "Titanic" samtidigt som vi ungar sitter med pappas bror och hans fru och lägger ett pussel föreställande kungaparet. En rätt träffande bild av 70-talet, just när det drog sin sista suck.

I mitt barndomshem var det politiska möten en gång i veckan. Skäggiga män som hette Göran satt i köket och rökte pipa och planerade spelmansstämmor till förmån för typ nordkoreas folk eller albaniens bönder. Mamma och Pappa var klädda i Mah-Jong och gick demonstrationer och delade ut flygblad på torget i Väsby centrum. De hade en bekant som hade samrörre med RAF - Röda Armé Frakrionen och pappa kände en kille som hade suttit i fängelse för vapenvägran.

Trots detta, trots att min tidiga barndom är en enda lång vänsterkliché, är mitt bestående minne av 70-talet något helt annat.

För mig är 70-talet först och främst en explosion av Astrid Lindgrenfilmatiseringar. Parallellt med den progressiva verkligheten med alternativ jul och svartvita barnböcker som predikade solidaritet med en liten ungen som hette Tjabo och bodde i Sydvietnam, översköljdes vi av romantiska återblickar till ett sent 1800-tal helt utan klassmotsättningar, där inget problem var större än att Emil hade hissat upp lilla Ida i flaggstången. Och när man satt där i Ikeasoffan och skulle sortera bland dessa bilder av verkligheten, vann Astrid Lindgren alltid över de andra. Jag minns också att mamma och pappa smygbeundrade Karin Larssons heminredningsidéer, som de skildrades i Carl Larssons akvarellserie "ett hem". Så skulle det se ut. Bondskt och med snickarglädje. DET är mitt 70-tal. 70-talet är längtan tillbaka till landet. Men inte till Skogsnäs, utan till just Carl Larsson eller Emil i Lönnerbergas Småland. Det är långa cykelutflykter till landet där kor betar i hagarna mellan de faluröda gårdarna. Det är 40 mil på E4:an ner till en gård i Småland där man föder upp hästar och där det doftar så starkt av jasmin att jag fortfarande inte kan känna den doften utan gå i barndom på sekunden.

Fram till 1977 bodde vi i ett nybyggt radhusområde i Upplands väsby och där var vår familj den enda som låg till vänster om sossarna. Här var också 70-talet något annat. Det var deceniet "furu" och vi blev serverade uppvärmda bullar i en korg av flätade furuspån, sittande vid ett furubord på furustolar i ett kök med furupanel på väggarna. Mammorna blandade saft och papporna hängde ute i garagelängan och tvättade bilen. Tage Danielsson levererade tänkvärdheterna och man skrattade åt Hasse Alfresson och Gösta Ekman. De lite fräckare föredrog Lasse Åberg och Ardy Strüver, i regi av Lasse Hallström.

Och soundracket var inte "Träd gräs och stenar". Soundtracket var Abba - "When I kiss the teacher" i regi av Lasse Hallström och med Magnus Härenstam som objekt för Agneta Fälstkogs gryende tonårssexualitet. Sexigare än så blev det inte på 70-talet. För de allra flesta.

efter fest

Klockan är halv ett på natten till söndag. Barnen sover och mormor och morfar övernattar i hörnsoffan. Vi har just kommit hem från fest på södra stationsområdet, södermalm. Fullvuxna par, några skilda, ombildade par, några strävsamma, har hållit ihop sen -91. Alla vill prata och bjuder till. Rödvin och chips. Jag snor flera cigg av sällskapets enda rökare. Många gör det. Varmkorv vid elva. Godis och ungar i lägre tonåren som kutar omkring och nätverkar.
Det är så livet ser ut nu. Man blir bara lagom full. Pratar om sånt som angår en men med perspektivet att man befinner sig snäppet utanför. Som man brukar. Ett par singelmän finner till slut varandra och börjar diskutera Larry David.

Hemma nu. Har tagit av mig jeansen och sitter i jympabrallor men har fortfarande på mig skjorta och kavaj. I morgon klockan sju vaknar ungarna.

Det är så livet ser ut nu. Jag gillar skiten. Bra lördagkväll i entrén till lägre medelåldern. Bra fest!

This is hardcore

Vi gjorde E20 i dag igen. Jag låg i baksätet och hade tänkt sova bort eländet, men Janne valde att spela så fruktansvärt bra musik på stereon, så att jag blev liggande liksom stenad där bak. I fickan på min kavaj som jag hade i knät låg digitalkameran och efter en stund började jag ta bilder ut genom fönstret. Jag kände mig som en unge på skolresa som fotar upp hela minneskortet innan lägerskolan ens är anträdd. Bilar och det septemberfula Sverige, Eskilstuna och den ännu inte färdigbyggda McDonaldsresaurangen vid avfarten till Strängnäs svischade förbi utanför fönstret och slöfotograferades av mig. Vi småpratade om hur bra till exempel Johnny Casch sjöng, eller om hur bra Chris Cornell sjöng (Jannes åsikt). Jag låg där med min tomma mjukglasskopp från McDonalds i knät och tog bilder och kände mig underligt lycklig. Så tröttnade han plötsligt på sitt eget musikval och slängde över i-poden till mig. Jag bläddrade runt en stund och kände mig lite stressad. Valde jag fel musik nu, skulle kanske den loosa stämningen i bilen brytas. Vi kanske skulle börja prata jobb eller familj eller något annat som triggar stresshormonerna. Men så hittade jag en öppning: Pulp - "this is hardcore". Jag la tillbaka i-poden i framsätet och sjönk tillbaka mot baksätet som om jag just hade tagit knark. Redan när de vackra pianoackorden fyllde bilen hade vi lyft från E20. Jag höll blicken stint mot trådgallret som ska hindra stenar från att falla ner från vägrenen på vägbanan, men var någon helt annanstans och när låten nådde sitt crescendo och Jarvis Cocker skrek ut den oundvikliga titelfrasen "THIS IS HARDCORE" kändes det som att giftet äntligen verkade på riktigt. Vi kan dö nu, tänkte jag. Jag skiter i om bilen far av vägen här. Detta är allt. Nu väntar bara tomhet. Tänkte jag. För hur tar man livet vidare efter en sån skjuts?

Tja, det fanns mer i Jannes i-pod. "This is hardcore" var bara prologen till vad som komma skulle: Entombed. Wolverine Blues.

Animation

I morse när jag kom till kontoret satt det 5 animatörer där och skulle just dricka kaffe och äta bullar från 7 - 11. Det blir alltid väldigt trevlig stämning bland animatörer. De är eftertänksamma av naturen och lyssnar noga på varanda och tar en liten paus innan de svarar eller kommer med ett nytt inlägg. Jag har aldrig hört animatörer som pratar i munnen på varandra. Ofta talar de olika språk och är som ett slags filmbranchens förtappade själar som drar från projekt till projekt mellan EU-land till EU-land.

Jag minns en kille från Lituaen som satt i studion på Happy Life när jag jobbade där. Han satt ensam i ett hörn av studion som var inrymd i en källare på Döbelnsgatan och renritade sekvenser iförd en ärmlös T-shirt luktade armsvett så pass att inget ritbord stod mindre än 5 meter från hans. Han var som ett troll, som slamkryparen i ett bortglömt akvarium, som Gollum innan han tappar ringen - fullständigt i sig själv och i sin koncentration. Hans uppgift var att fylla i blyertsstreck med tusch och på hans skrivbord låg betingen utspridda i kaotisk oordning. Om man kom fram och hälsade och visade intresse för hans arbete, flödade han över av entesiuasm och for upp från sin stol och ville snacka eller visa någon av sina egna skisser. De låg i en mapp under allt arbete. Mörka Wiliam Blakeliknande undergångsbilder, nedbrutna superhjältar och kvinnor med jättestora bröst. Det blev aldrig mer än 2 minuter vid hans bord. Det gick inte att stanna kvar på grund av lukten och när man gick sjönk han tillbaka på sin stol och återgick till arbetet. Han var rätt stor hemma i Litauen tror jag. De har en stolt animationstradition där och han lär ha varit en av de bästa. Vår serie var rätt bra, men ur animationssynpunkt tror jag att han upplevde den som milt sagt frustrerande. Dessutom hade han ett skitjobb.

Tre vänner och Jerry, så hette serien. Den handlade om fyra barn som vantrivdes i en liten håla någonstans på landet och riktade sig till ungar i mellanstadieåldern. En dag fick vi höra att polisen hade hittat teckningar i en container någonstans utmed Drottningholmsvägen, där karaktärerna ur serien hade används i prornografiskt syfte. Teckningarna låg i en stor prydlig bunt med snöre om och var uppenbarligen dumpade av någon som inte ville ha med dem att göra längre. De var välgjorda och dessutom utförda på den rätt udda typ av papper som användes i studion på Happy Life.

Alla misstänkte vår litauiske animatör och slutligen visade det sig att det (nog) var han som hade gjort dem. I ren frustration förmodligen. Eller som ett utslag av rätt så tröttkörd humor. Det är tålamodsprövande att vara animatör. 12 sekunder om dan gör man om man är exellent. I allmänhet gör man 6 sekunder. Vår litauisken vän skulle nog inte ha gjort mer än 3, men det hade blivit 3 väldigt bra sekunder om han hade fått styra själv. Nu är han en legend. Alla vet vem han är och jag tror att det är rätt många som beundrar honom i smyg. Animatörer kör man gärna över. De får dåligt betalt och kommer ofta långt ner i eftertexterna, som dessutom rullar jättesnabbt.

I kväll såg jag femmans nya animerade serie myggan. Filip och Fredrik tar credit för den, men bakom står en kader animatörer som har piskats att animera ofattabara 1 minut om dagen. Det är jättemycket. Men det blir billigare så. Tyvärr kommer ingen bli chockad om man hittar nakenskisser med Myggankaraktärer (den dörren sparkade serien in själv redan i första avsnittet). Så vår litauiske vän får hitta på något annat.

För övrigt var inte problemet i Myggan animationen. Inte manus heller. Det var rösterna. Röstarbetet var uselt och gjort helt utan humor eller timing. Dålig göteborska och billiga imitationer. Jag fattar inte hur de tänkte. Här har man animatörerna kämpat sig ner till utbrändhet för att bli klara i tid och så kvaddar man alltihop genom ett helt värdelös röstarbete.
Jag fattar inte!

Luften är fri

Ungarna hoppar från soffan ner på golvet. Grannfrun som bor under oss, 83, ser på dem med hat när vi möts utanför porten. Och fast vi säger till dem att sluta hoppa, schyssta då, det är väl onödigt att reta upp henne i onödan, hon är ju så arg redan, så hoppar de. Och på något sätt ska de väl det. Det är väl en mänsklig rättighet att hoppa från soffan när man är liten.

Det är en väl mänsklig rättighet att sätta mohammedhuvud på en rondellhund och publicera bilder av verket i tidningen också. Även fast man vet att profeten Mohammed absolut inte får avbildas och att hundar anses orena och inte ska vidröras av de rättrogna. Även fast man vet att läget är rätt spänt just nu och att världens muslimer kanske behöver något annat att fokusera på, än fler provokationer.

Jag brukar tänka att det vore rätt bra om vår granne under oss kom upp och ringde på dörren när ungarna hoppar så där, så att de fick se hur arg hon blir när de hoppar i golvet, med egna ögon. Lars Vilks gick till Berwaldhallen med poliseskort i kväll.
Skyll dig själv, dumskalle!

Årstalänken

Det tar ungefär 10 minuter att gå hemifrån oss till Skanstull. Om man går åt andra hållet istället hamnar man här.

Årstalänken, i dag klockan 12 ungefär. Fram till för, jag vet inte, två år sen ungefär, var den konstant ingenkorkad. Jag minns hur man satt vid rödljusen vid korsningen Huddingevägen och oroade sig för att motorn skulle koka. Här kunde det verkligen stå absolut stilla. Ibland fick man nästan impulsen att gå ut och ta en cigg, så stilla kunde det stå. Och runt bilen satt män i andra bilar och trummade ilsket på ratten. Några nästan stod upp i förarsätet. Vi är nära stan nu. Snart hemma. Vad är det med den här länken? Hur fan kan det ta stopp just här?

Men jag gillade Årstalänken. Det var här, på en menlös motorvägssträcka mellan två ganska menlösa förorter som man fick känslan av att befinna sig i en storstad. Om man blundande eller höll upp höger hand som en skygglapp så att man inte såg Årstafältet kunde man låtsas att man var i LA eller i San José, Costa Rica. Här kunde man bli carjackad. Här kunde man titta rakt in i huddingemoderaternas SUV:ar och fantisera om hur snacket gick där inne. Och varma sommardagar i början av Juni, så där vid 4 tiden på eftermiddagen, när det var kö hela vägen från Huddingevägen ända bort till Västberga, och trafikredaktionen på radio Stockholm sa att det var trafiken flöt mycket trögt på Årstalänken OCH MAN VAR PÅ ÅRSTALÄNKEN, då kände man livet i sig.

Nu. Hundra meter framför mig promenerar två damer med sina rullatorer. På körbanan som leder österut strosar en kille runt lite riktningslöst och pratar i mobiltelefon. Och jag parkerar barnvagnen mitt i körfältet och försöker ta en schysst bild. Inga bilar så långt ögat når. Och fast jag vet att bilar är dåliga och att det kommer byggas tiotusentals nya bostäder här inom kort, kan jag inte låta bli att sakna henne.
Årstalänken.

Sveriges enda filmprogram

Filmkrönikan måste vara ett slitstarkt koncept med tanke på att det tycks överleva precis vilka övergrepp som helst. Jag ville bara säga det. När jag kom in stod en ny liten kille och skulle just till att recensera "Du levande" av Roy Andersson. Han hade säkert en hel del intelligent att säga om filmen, men jag kunde inte ta in någonting. Kamma bort håret från ögat var allt jag tänkte. Ta bort den där fula tuppkammen som du medvetet har kammat ner över höger öga för att verka lite fräck. För att få filmkrönikan att verka lite fräckt. Tänkte jag. Det är så uppenbart hur varje ny filmkrönikanredaktion kämpar och spänner sig för att göra programmet lite mer spännande. Och såna där små detaljer är typiskt för just filmkrönikan. Som greppet för ett par säsonger sen att låta recensenten prata till tittarna via programledaren istället för rakt in i kameran. Eller som i förra säsongen när man bjöd in typ Mikael Nyqvist i varje program och lät honom eller henne tycka en massa om filmen, men lät Göran Everdal sätta betyget. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda grepp i filmkrönikans historia sen Nils-Petters dagar som inte har kännts skitnödigt eller märkvärdigt påhittat. Nu kanske inte det där med recensentens fula fula lugg var ett grepp, men scenen där han pratade om Coppola iförd vietnamkrigshjälm och navylinne var definitivt det. Oj oj oj, vad är det för fel på en gubbe i kostym som står i en lagom upplyst studio och recenserar film rakt in i kameran. Tar man någon med bara lagom mycket karisma kommer man att sopa mattan med de senaste 30 säsongerna av filmkrönikan. Det kan jag garantera.

För övrigt fattar jag inte varför man lägger så onaturligt stor vikt vid att Roy Andersson har gjort en ny film. Filmkrönikan har följt hela arbetet och tänker återkomma till det under säsongen. Filmen fick "givetvis fyra stolar". Varför det? Fyra stolar för att se en 2 och en halv timma lång lottoreklam?

Jag pratade med en kompis i kväll. Innan vi la på slängde han ur sig frågan: Har det gjorts något TV-program sen "Hvar fjortonde dag" med Ulf Torén. Ja det har det givetvis, men vid jämförelse framstår filmkrönikan som rena rama öppna kanalen. From hell.

Så det så.

Just det, nu har jag bara pratat om formen. Innehållet då? Näe. Ungefär lika intressant som att höra sig själv prata om filmerna. Hygglig konsumentupplysning kanske. Inte mer. I rättvisans namn måste jag säga att flera av de tidigare upplagorna, även efter Nils Petter, har hållit hög filmvetenskaplig nivå. Men som en konsekvens av det eviga fiffandet med formen har man nu sållat bort den höga nivån och ersatt den med trivsamt snack. Jag vet inte hur de tänker där. Kanske tänker de att man inte ska skjuta över huvudet på folk. Det brukar vara ett vanligt TV-tänk. Och ett vanligt TV-misstag - att man underskattar sin publik.

Baka!

Jag skulle verkligen vilja rekommendera alla som läser här att baka mer bröd. Jag bakade ett par bröd i går kväll och i samma stund bröden ligger där på gallret och luktar gott sprider sig en på gränsen till from stämning i lägenheten. Man går och lägger sig med en känsla av att ha uträttat något stort och det är lättare att komma ur sängen på morgonen. Frukost med nybakt bröd och koo:s apelsinmarmelad, bättre kan det inte bli.

Jag skriver inte det här för att jag vill framstå som överdrivet mjuk eller jämställd eller myspysig. Jag skriver det för att jag älskar att baka. Och för att utbudet av bröd i butikerna är så fruktansvärt uselt att vilken klåpare som helst med tummen mitt i handen kan baka ett bröd som slår de där pinsamma butiksbakade bakeoffbröden man erbjuds på Sabis med hästlängder.

Ungarna blir snälla när man har bakat bröd (det blir de inte när man har bakat bullar, då blir de sockerstinna och snor runt i köket som aggressiva getingar). De känner sig trygga. De går till skolan och dagis med en känsla av genuin folkhemsk svennighet i ryggen. Det mår de bra av.

Baka bröd:

8 dl vetemjöl
3 dl rågsikt
1 dl hela linfrön.
25 gram jäst
4 dl kallt vatten
½ msk salt
½ msk sirap.

Blanda samtliga ingredienser och knåda dem länge. Upp till 20 minuter. Ju längre desto bättre.
Låt degen vila i 90 minuter
Stjälp ut degen på bakbordet och forma den till två lika stora bullar. Jobba försiktigt med degen. Var försiktig så att du inte bakar in nytt mjöl i den.

Låt bullarna vila i 35 minuter och sätt ungnen på 250 grader. (Låt plåten vara inne i ugnen så att den också är varm när det är dags att grädda.)

Sätt in bröden, sänk värmen till 225 grader och grädda i 35 – 40 minuter.

Vänta tills bröden har svalnat. Frys in ett och servera ett till frukost dagen där på.

Livskvalité!

natt till måndag

Oh shit vad jag har skrivit i kväll, sen ungarna somnade har jag suttit framför datorn hela tiden och inte varit uppkopplad en sekund. Första versionen av sista avsnittet Laban ska vara klart nu och det gick så fort att jag hann med att öppna ett nytt worddokument och bara skriva. Jävlar vad jag gillar det. Jag lyssnade på gammal hederlig gubbrock under tiden. Pixies hela skivkatalog hanns med. Kökssoffan knakade när jag försökte hålla takten till musiken, jag hade lurar på mig så Mimmi trodde säkert att jag hade blivit plötsligt utvecklingsstörd ute i köket.
Men hon var ute på facebook. Hon varken såg eller hörde något annat. Tror jag. Hoppas jag.

Nu sjunger Kenta "just i dag är jag stark" på nattradion. Gripande. När jag var liten och bodde på landet hade vi en sommargrabb från en Stockholmsförort hos oss på somrarna. Han flöt in fint i familjen och gick helst med pappa ute på gården iförd blåställ och med en liten kniv i bältet. När han skulle åka hem till sin mamma och hennes kille igen, kunde man känna det där svaga men ändå otvetydiga motståndet från honom. Stackars hans morsa. Hon måste ha kännt att hon inte hade mycket att erbjuda. Här stod hon inför en frisk och stark bonnfamilj med fyra barn och vänstersympatier och inte en alkoholhaltig dryck i skafferiet och skulle försöka locka med sig sin lilla grabb hem till miljonporgarmslägenheten och diversearbetaren som just nu låg och sov ruset av sig på skinnsoffan. Det var samma sommar som Kenta sjöng den där låten och jag minns att vårt sommarbarn tyckte mycket om den. Ibland undar jag hur det har gått för honom. Någon gång har jag försökt luska. Googlat på honom och så, men utan resultat.Han var lätt att tycka om. Alla älskade honom. Jag hoppas att han tog med sig något av det upp i vuxen ålder.

Äh, det har säkert gått bra. Varför skulle det inte ha gjord det?

quiz

Vi såg film i helgen.
Gissa vilken.