Pluralformen av orange, heter det oranga eller orangea? Jag inser att jag aldrig har fått det utrett, varför jag har undvikit att skriva just det ordet under hela mitt vuxna liv.
Som så många andra ord.
Vet man inte hur det stavas, tvingas man att hitta synonymer. Jag hakar upp mig på så mycket: heter det egentligen eller igentligen? Jag stavar fel hälften av gångerna. Under en lång period av mitt liv halkade ordet recension ur min stavningskontroll. Jag tyckte att det var världens mest svårstavade ord och vågade inte ens använda det i SMS-sammanhang. Tvingades uttrycka mig ålderdomligt: Grattis till fin kritik.
Samanhang?
Stavar man fel, avslöjar man sig inte bara som den lätt under-medel-intelligenta man är, man tappar rytmen också. Skrivandet blir fult omusikaliskt och man kan inte fortsätta.
När jag var runt 11 utrustade jag mig med ett rutat kollegieblock, stiftpenna och ett kautchuck (????) och låste in mig i lillstugan för att skriva en roman. Romanen skulle beröra killar i min egen ålder och den handlade om Tommy, 11, som var mobbad och som i sin frustration hade kickat till en sten och lyckats krossa framlyktan på farsans moped.
Nu satt Tommy och käkade filmjölk och hade ångest inför vad som skulle hända när farsan kom hem. Filmjölken gick inte ner, så tillslut hällde Tommy ut den i snön nedanför förstukvisten. (Jag minns att jag var extra nöjd med just det där - filmjölk i snö, att han inte hällde ut den i vasken, utan lät den falla i snö, det vita blöta som ritade i det vita torra, jag kunde inte tänka mig något deppigare just då).
Tommy satt åter vid bordet. Dilemmat var enkelt: Skulle han erkänna att det var han som hade krossat moppelyktan, eller skulle han skylla på brorsan? Och det blev bråttom (brottom?) plötsligt, för nu hördes steg utanför dörren.
"Hans pappa kom hem nu, Tommy ville bara dö", typ.
Hans?
Hur stavar man det då? Hanns? Om jag skrev "hans pappa" och "hans" hamnade först i en mening, så att begynnelsebokstaven blev stor, som nu, då kunde det ju lika gärna vara Tommys kompis Hans pappa som kom. Och inte hans.
Så jag valde att göra så. I mitt febriga författartillstånd såg jag ingen annan lösning. Så jag hittade på en kompis till Tommy som hette Hans och nu var det alltså hans (Hans) pappa som kom.
Och sen la jag av. Tappade tråden fullständigt.
Orangea? Oranga? Schysst? Juste? Recensioner? Rescensczioner?
Hur ska man göra?
Igentligen?
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
9 kommentarer:
Just ordet orange har stört mig länge, och jag har gått omvägen och skrivit orange-färgad, för att jag varit osäker och vägrar (suck) skriva fel. Så slog jag upp det bara, och i SAOL står att ordet för det mesta är oböjligt, d v s man ska skriva 'den orange bilen', men att en böjd form förekommer; orangea.
Detta skriver jag inte för att lära dig, utan för att bekräfta hur skönt det är att någon gång bli av med sina stundtals ångestfyllda felstavningsfossiler! :o)
Förresten tycker jag fortfarande (sedan mellanstadiet) att 'tunnt' ser bättre ut än det rätta 'tunt'. Även om jag vet att det är fel. Jag stannar alltid pennan/tangentbordet och måste tänka.
Hur man gör? Man skickar texten till någon självutnämnd besserwisser, typ mig. Rätta stavfel är det bästa jag vet, och jag är inte ens lärare.
Och här så blir din sida ett ställe man kan öppna sig på... om ord man inte riktigt kan stava till... en sorts intertextuell bikt. Mitt bidrag: stavade alldeles för länge också "ochså".
Jag bidrar med mitt eget ordtrauma: Jag har väldigt svårt att skilja på Historian och Historien. Där formulerar jag om till "... din berättelse" eller "Den historia du beskriver..."
Samt att jag gått i klinch med min svenskalärare om ordet "Nödvändligt". Jag hävdar fortfarande att hon, SAOL och alla stavningskontroller har fel.
Som den språkpuritan jag är kämpar jag en hård kamp för ordet "brandgult" som en (bättre?) synonym till orange. Ordet har den fördelen att man kan böja det hursomhelst i det svenska språket, till skillnad från orange då. Men, men... min 2,5 år gamla dotter accepterar INTE "brandgult".
Skit i det och skriv på. Skulle jag vilja säga, men har liknande hang-ups. Kanske inte hade det när jag var 11 år dock. Jag tror inte felstavningar förstör, ingen som kommer anse dig sämre. Cool dock, om man känner att du fullkomligt skiter i det.
Ascessoar? Assessoar? Accessoar? Nä. Acessoar? Mja.Kanske. Har inte en jävla aning.
Kautschuck stavar jag dock alltid "s-u-d-d-g-u-m-m-i".
Aj, vilket bra inlägg!
Recenssion är mitt skräckord.
Mina topp-3-stavningspinsamheter: Jag har som chefredaktör & alltiallo för en magasinstidningssatsning blivit sågad i lokalpress för att inte kunna stava till pretantiös.
Senare bevisade jag min obildning genom att rätta till det felstavade namnet Uppsala Nya Tidning i en artikel om Carl von Linné.
Och Moa Martinson fick ett s för mycket en gång vilket uppmärksammades också.
Usch, jag ryser när jag minns det här.
Behöver jag säga att jag inte jobbar som redaktör längre, tyvärr.
I love Huskorset: det stavas suddgummi!
O boy, här gläntade jag på en dörr må jag säga.
Jag stavar som en kratta. Utan datorns rättstavningsprogram vore jag fullständigt körd.
Känner som Anna, vissa ord ser bättre ut som felstavade än som rättstavade, och kanske kan man ta sig den konstnärliga friheten, att stava lite fel, när det tjäns rätt.
Skicka en kommentar