man ska betala också

..just det..81000 i restskatt...fick just reda på det, av bokföringsbyrån, by the way bara, i en bisats när vi pratade om något helt annat...

Medelhavet i sommar: good bye!

Vinden river i träden som växer på kullen här utanför. För några veckor sen var hela kullen avspärrad med polistejp. Jag stod en hel morgon och dumstirrade ut genom köksfönstret, men fick inte se ett skit. Sen efter några timmar tog de bort tejpen och så kunde livet rulla på som vanligt igen.

Det verkar som att det händer spännande grejer med familjens boendesituation. Det verkar som att vi har vunnit värsta högvinsten på bostadsförmedlingslotteriet. Jag är helt svettig i tinningarna. Håll tummarna.

Hemma med sjuk Stella idag. Stackarn, jag har tvättstugan också och fick bära ner henne när jag skulle byta maskin. Hon satt på mangelbordet och kved medan jag hängde tvätten och jag bara: "tyst, tänk på grannarna." Men nu sover hon i mitt och Mimmis rum. De sover bäst där inne, barnen. Man kan säga att barnens goda nattsömn sker på bekostnad sina förldrars.

Bilden har Mårten gjort. Mimmi har skrivit. Bilden föreställer Mårten som dansar och någon annan som tycker att han är bäst.

Hammarby sjö

Hammarby sjö. En smal cigarrformad sjö mellan Södermalm och Hammarby sjöstad. Öppnas med slussar i båda ändar. En plåtfärja korsar sjön en gång i kvarten. På 1800-talet släpade sig mammorna ner hit för att tvätta med klappträ. De som har läst PA Fågelströms böcker, minns säkert hur Lotten en marsdag i slutet av 1890-talet ljudlöst gled ner i sjön med pannan först och var borta för alltid.

Den är ingen badsjö, Hammarby sjö. Inte någon promanadsjö heller. Det är en ta sig över så fort som möjligt-sjö, en passa sig för att gå ensam vid på natten-sjö, en sjö uti vilken många obetalda skulder har reglerats med livet. En sån sjö. Hammarby sjö. Min sjö.

fortsätt simma

När jag loggar in på blogger kan jag också klicka i "kom ihåg mig". Jag brukar hoppa över det, för det känns som ett så desperat rop på något sätt. Man vill ju bli ihågkommen ändå.

Spuntino i morse. Jag fick mitt kaffe utan att beställa. Då känner man sig ihågkommen. Det var fullt klockan 9. Alla frilansare som söker trygghet och sammanhang innan de ger sig ut i sina otrygga yrkesliv. Vi lever ju stenhårda liv allihop, innanför tunna, tunna membran ut till katastrof och ruin. Jag har börjat förlika mig med tanken på att det alltid kommer att vara så här. Har rent av lärt mig leva med det. Och det kanske är på tiden; jag har inte haft en anställning sen 1991. Har sen dess aldrig vetat om jag kommer att kunna betala hyran om ett halvår. Har alltid kunnat betala den. När jag var i New York för tio år sen sa man allmänt att "i den här stan måste man simma hela tiden - den som slutar simma sjunker". Så är det naturligtvis här också och med den insikten kommer också en tvångsmässig längtan efter att just sluta simma. Att ligga kvar i sängen på morgonen. Att bara skita i att ringa det där samtalet. Att inte försöka prestera sitt bästa i det där projektet som kanske kan bli något-någongång. Ibland bara. Att ge efter. Ge upp.

Men det gör man inte. Inte om allt bara fortsätter som det ska. Inte om man inte får en massiv attack i något vitalt organ och måste "omvärdera sitt liv och komma tillbaka". Och visst verkar det som att de som tvingades göra det, efter att det där oväntade slaget kom, framstår som ett par snäpp lyckligare efteråt?

Vaknade 04:08 i morse och trodde att jag hade försovit mig. Gick upp och läste båda tidningarna - bl a Aase Bergs recension av Erik Beckmans samlade kritik. Fick ont i magen när jag såg bilderna av Erik Hamrén i DN-sporten. Läste en kulturnotis. Fattade ingenting. Rocky var obegriplig och lite ångestframkallande. Såg att det ska bli varmt i Skåne om några dagar. Somnade om.

Dålg på att uppdatera bloggen

Jag har varit mycket dålig på att uppdatera min blogg den här hösten, jag vet, men det beror inte på bloggtröttma, utan snarare på tidsbrist. Jag tänker hela tiden att "det där ska jag skriva på bloggen" men när jag väl ska in, hinner något annat emellan.
Synd, för jag saknar själva motionsskrivandet. Den där grejjen att sätta ner fingrarna och inte ta upp dem igen förrän 3000 tecken senare. Men det kommer att dröja ett tag innan jag är där igen. Jag har en gigantisk hög arbete som måste plöjas först.

Men en liten rapport från mitt liv:
Barnen hotar hela tiden med att bli sjuka. De är kalla om fötter och varma om rygg när man hämtar dem på dagis och i skolan. Men det bryter tack och lov inte ut. Känner mig själv lite knako också. Ont i leder och en trötthet som kan nå rent filmiska höjder framåt klockan kvart i fyra på eftermiddagen.

Stå upp på El Mundo puttrar på och gör det bra. Klubben har blivit en riktig hit och jag är oerhört glad att jag frågade Björn om han var intresserade av att köra klubb, den där gången i våras.

I kväll har jag uppträtt på komikaze, som är en annan klubb här i stan och på torsdag ska jag upp igen, då på Tiny comedy.

Men allt detta är bara sådant som fladdrar förbi i floden av saker som måste göras. Ibland kan jag komma på mig själv med att känna mig viktig. Som en man i 40-årsåldern. En man med många åtaganden, en man som ständigt pressas av beslut han ska fatta och tider han ska passa.

Men så är det naturligtvis inte.
Det bara verkar så just för ögonblicket.

dubbel pannkaka

Jag käkade stek med brunsås och gelé till lunch i dag. Nere på en sylta, en riktig sylta, på Tegelviksgatan. Där var folk gråa i ansiktet av rökning och de allra flesta åt ärtsoppa och pannkakor eftersom det är torsdag i dag. Många tog en dubbel portion pannkakor och hoppade över ärtsoppan och sköljde ner med standardmjölk. Och vi satt där och drog i oss vår mat medan gråheten rann in i oss, min kollega och jag. Jag funderade kort på varför folk gör det där "dubbel pannkaka"-valet. Har de inte läst i tidningarna? Har de inte tittat på kunskapskanalen? Dubbel pannkaka och rökning. Och kaffe på det. Man fick småkakor till kaffet också. Något sött på maten, det är bra för matsmältningen.

AIK vann SM guld tillslut. Hurra!
Jag har inte varit utanför porten på hela dagen. Går omkring med en känsla av urtuggat godis i munnen. Som alltid vid den här tiden på året börjar vi gå igenom gamla vantar och snoriga halsdukar. Ambitionen är att slänga och skapa nya utrymmen i våra garderober. Men mycket lite slängs. Det mesta hamnar i påsar som "ska till emmaus" eller "ska ges bort" - och så hamnar de uppe i garderoberna igen. Alex sover i soffan. Mimmi, Stella och Mårten är nere i källaren. Jag är rädd att de kommer att komma upp med mer än vad vi lyckas få ner. Vår lilla lägenhet sväller. Varje kvadratcentimeter är utnyttjad. Det finns inte avställningsyta för ens ett snappsglas. Vi städar hela tiden. Det är stökigt jämt. På Orrfjärdsgränd är en 6:a till salu. 151 kvadrat i två plan. 3,2 miljoner. 7000 i månadsavgift.
AIK vann SM-guld.

Hemma med sjukt barn

Pappor! Känner ni igen er?

Hej då Hammarby

Jag gick förbi Hammarbys träningsanläggning i dag. Den var tom naturligtvis. Några löv låg och skräpade på gräsplanen. Jag tyckte att det såg ut som om den lutade. Uppåt.

Det finns de som har dragit slutsatsen, av föregående inlägg, att jag är hammarbyare. Inget kunde vara mer fel. Men jag känner med dem. Och jag kommer att sakna dem. Jag minns hur det var när Hammarby kom tillbaka till allsvenskan 1998 och vi fick se fotbollsmatcher i Sverige som vi inte hade sett sen 50-talet. 34000 åskådare som gick och såg en seriematch. En kompis till mig - Ahmed - stod på norra Stå och skrek sig lycklig, trots att AIK förlorade premiärderbyt. Han lyckades hamna framför en expressenfotograf och fick uttala sig för självaste Mats Ohlsson. Detta är fest. Nu är det roligt med fotboll igen.

Men det är länge sen nu.
Hej då Hammarby.
Djurgården skiter jag i.

hammarby åker ur i år

När Mårten insåg det gick han upp på berget bakom där vi bor.

fnas

Jag och Mårten var på Eriksdalsbadets äventyrsbad i dag. Oj vad tjocka alla är. Och tatuerade. Och oj vad illa det luktar i herrarnas omklädningsrum. Att kliva in där är som att gå in i en vägg av andra mäns underlivssvett. Och allt fnas och gammal hud och hudfärgade proteser i bastun och fuktiga handdukar och spraydeodoranter som ska skapa en illussion av testosteron.

Därefter en uppfriskande cykeltur hem över Skansstullsbron. Och en dusch.

När vi ändå är inne på nostalgi:

Axa - Ludmila - gott och mixat.

Innerstadsrevy

Ibland blir jag glad när jag ser en innerstadsrevy som ser likadan ut i dag som - tja för 40 år sen, eller 50. Hur långt tillbaka kan man gå?

Nu var det länge sen jag såg någon revy. Vet inte om jag någonsin har gjort det, live alltså, men när jag var liten knarkade jag Hasse och Tage så fort jag kom åt.

Om man tar tunnelbanan till Gärdet och går ner mot Värtahamnen passerar man den gula trävilla där H&T spelade 88-öres revyn 1970. "Skeppet" hette stället då, i början av 90-talet var det målarskola i huset men nu är det ett företagshotell. Ganska deppigt faktiskt. Men sån är tidens gång. Tage är död och om inte alltför många år är han bortglömd. Redan i början av 90-talet tvingades jag lyssna på hur mina närmaste påstod att Hasse och Tage var daterade. Jag höll inte med.

I dag skulle jag aldrig våga säga någonting om Hasse och Tage och om de eventuellt är daterade. Ja, det kanske de är, eller nej, det kanske de aldrig blir, det saknar betydelse. Vad som betyder något är att jag satt vid skivspelaren och lyssnade på Lindeman eller på hur Lena Nyman försökte köpa spelkulor till sin son Torsten av Gösta Ekman, varenda helg när jag var liten. Och att jag blev lugn och ångestfri bara jag såg en bild av Tage Danielsson. Till och med den dödande tråkiga radioinspelningen "öppen kanal - eller stängd" som Mosebacke-gänget gjorde när Göta Kanal fyllde 100 1975, kunde jag lyssna på varv efter varv, bara för att få höra Tage - jultomten - jesus - gud - Danielssons röst. På ett knastrigt C 90 band. Hemma hos farmor.

Ibland blir jag glad när jag ser en innerstadsrevy som ser likadan ut i dag som - tja för 40 år sen, eller 50.
Men det gör jag inte.
Och det kanske är lika bra.
Jag skulle bara bli besviken.

Fotbollsplan oktober 09

Ibland blir jag glad när jag ser en innerstadsvy som ser likadan ut i dag som - tja för 30 år sen, eller 40. Hur långt tillbaka kan man gå?