gamla band

Bilden föreställer mig själv under ett skypesamtal med en kompis i skåne, avfotograferat av kompisen och mejlat tillbaka till mig. Modern digital teknik i sin prydno.

Ungarna sitter och tittar på gamla DV-band som jag och Mimmi spelade in under en rätt märklig semester med Mimmis släkt på Teneriffa under jul och nyår 2000 - 2001. Barnens storkusiner är spädbarn och S finns bara med som en svag antydan på Mimmis mage. Jag minns att jag frågade mig varför vi hade fyllt 3 timmar band med till synes meningslösa middagar och familjeutflykter till ingenstans, när vi kom hem och jag skulle kolla igenom resultatet. Men nu är det guld. Och ungarna kan inte sluta titta. Lite tidigare på det förtsa bandet har jag dessutom lyckats fånga några sekvenser med min gamla farmor. Hon är pigg och glad och sjukdomen har ännu inte fått grepp om henne. Nu är hon borta, liksom tre av de äldre personerna som var med på Teneriffa. Och jag känner att jag måste göra rejäla back ups.
Frågan är hur. Såna här gamla band blir ju bara mer värdefulla ju längre tiden går. Om 30 år är de familjens bidrag till minnenas televison.

Och så kan jag inte låta bli att tänka på alla gulliga filmsekvenser av världsartister när de var små och stuffar framför familjens videokamera. Det finns några sköna sekvenser av S när hon har dansuppvisning sommaren 2005. Jag tror att jag ska skicka dem till TV4 på direkten.

Julklappsböckerna

De ligger på ett litet sidobord och tittar vädjande på mig.
-Ta mig först!
-Ta mig!
-Nej mig!
Och vi vet, allihop, julklappsböckerna och jag, att det bara är den jag tar först, som jag med säkerhet kommer att läsa ut. Jag åkte bil med en kille häromdan som ondgjorde dig över att han bara hade läst 7 böcker under 2007, varav 3 var Steig Larsson. Jag tror att jag läste ut 5 (varav 3 var Steig Larsson). Eller var det kanske 4? Jag kan bara komma på en titel förutom Milleniumtrilogin, och den var också rätt lättläst.

Jag kan inte läsa ut längre. Maja Lundgren och hennes "Pompeji" ligger rätt risigt till. har jag inte tagit upp den igen inom 3 dar, kanske jag aldrig gör det. När jag väl sitter där med min bok, är det inga problem, men på vägen fram dit är det tusen andra saker som pockar på min uppmärksamhet. Under de 2 egna timmar jag har varje dygn, vill jag hinna med allt och en långfilm vinner alltid över att plocka upp en bok.

Håller jag på att bli trög?

Min lillasyster gav mig "Strändernas Svall" av Eyvind Johnson. Den lär vara Alex Schulmans älsklingsbok och då tänker man ju att kan han så kan jag. Den ligger där nu på sidobordet. Jag har redan fingrat lite på den.

Jag tittar på omslagsbilden som föreställer en välklädd Eyvind. Han ler den mobbades leende mot kameran. Kanske tänker han att koskitlukten känns genom tweedkavajen? Jag har en känsla - utan att ha läst mer än max 100 sidor litteratur från hans penna - att han drogs med underlägsenhetskänslor och att han aldrig riktigt kände sig bekväm i den possition han tillslut uppnådde. Han blev ju både akademieledarmot och nobelpristagare tillslut. Han ler kanske inte den mobbades leende, men den överhövan tacksammes.

Jolo förde bok över sina tweedkostymer. Jag såg hans bild i tidningen i går. Kavajen kunde man inte klaga på, den var snygg och brallorna var smala och med eleganta pressväck som pekade rakt ner mot de glänsande dojjorna. Men man kunde se på hans händer, på hur han med långfingret strök baksidan av manchetten, att han inte var riktigt säker på om det verkligen var okej att han gick runt så där, i stans snyggaste stass.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jag har inget av Jolo som ligger där och ber att få bli läst. När han dog skrev Alf Henriksson den kanske vanligast förekommande dikten i svenska dödsannonser...
..nej men vad håller jag på med, Jag glider ifrån ämnet igen. Vem tror jag att jag är? Magnus Florin? Jag har ju bara läst ut 4 böcker i år, varav 3 var Lisbeth Salander. Och nu ska jag alltså välja ytterligare en.

Här är de jag har att välja mellan (julklappsböckerna alltså):

"Strändernas svall" av Eyvind Johnson
"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg
"Sirenerna i Bagdad" av Yasmina Khadra
"Konvoj" av Thorsten Jonsson
"Svensk maffia" av Lasse Weirup och Matti Larsson

En bra blandning. Högt och lågt om vartannat. Och jag känner att vafan, det är ju jul nu. Jag är ledig ju.
Så jag tar "Svensk Maffia".
Mums!

Youtube

Lägg upp dina egna filmer. Sänd egen teve.
Tjenare.
Hur gör man om filmen inte ens vill lämna kameran då? Om datorn vägrar att ta emot den?
Jag blir gaaaaaaaaaaaaalen.

Tredje dag jul

Tredje dag jul. A sover. Mimmi och storbarna är på bio. Guldkompassen. Jag fick inte följa med.
Lyssnar på musik i nya julklappshörlurarna och enda komplikationen är väl att jag är totalt avskärmad nu. Alexander kan få vakna hur mycket han vill, jag märker det inte.
Poem, ballader och lite blues - återkomsten. Jag skrev ju om originalet för någon vecka sedan. Nyinspelningen är mest snömos. Det känns som att ytterst få av de medverkande har något att säga. Visorna är vackra, med tjusiga Goran Kajfes arrangemang, men känns tomma.
Några undantag dock: Christian Kjellvander, Sofia Karlsson, Nina Ramsby och Jaqes.
Jaqes sjunger "En viss sorts samba" och tjosan, vad den suger tag. Sofia Karlsson gör "Ett gammalt bergatroll" och jag tror att Fröding äntligen ler i sin grav. Han lär ju ha legat där med mungiporna neråt i över 90 år nu, den gammla fulgubben.

I går for jag med Tomas till Edsbyn och tittade på Bandy. Tomas sjöng "Hälsningland" inför en fullsatt inomhusarena och hälsningarna på läktarna mös nog i sina toppluvor. Edsbyn vann med 11 - 2 i en match utan nerv. De åkte bra skriskor grabbarna och bollen såg jag inte mycket av. Men Hälsingland - guds altan (som Tomas utropade när han såg Cinque Terre i Italien), jag tänkte det ett par gånger i går.

I Pakistan har någon skjutit Benazir Bhutto till döds och därefter självmordsbombat ihjäl över 20 människor. Brutaliteterna fortsätter. Riddar Kato tycks styra hela den där regionen från sitt mörka slott. I bröstet skaver stenhjärtat. Fler kommer att få sätta livet till.

Och här på min blogg härjar Holger igen. Han gillar inte barn.

Det finns en tradition i min (stora) familj att sätta barnen i absolut centrum, som jag bara måste få hylla lite. För klockan 22 satte ungarna igång med en stor dansuppvisning och då slår sig precis alla vuxna ner och tittar på. Och applåderar mellan varje dans. Och menar det.
Sånt gillar jag. Ibland när jag känner mig låg och tycker att S har det lite för trångt runt sig, kan jag tänka på den absluta stjärna hon får vara när hon träffar farmor och farfar och sina fastrar och farbröder.
Det är så en slipsten ska dras, när det gäller barn.

(Julen är) en av årets godaste måltider

Edvard Persson lär ha sagt att julen är en av årtets godaste måltider. Go och tjock och anfådd och glad var han. Grisfötter och paté på grislever och späck nersköjlda med iskall sprit i immiga glas. Och så ris a la malta, ett glas porter och en cigarr. Så skulle livet levas förr. Man kan säga att E P uttryckte en snäppet sorglösare inställning till blodfetter, BMI och plötslig vuxendöd, liksom hela den där generationen. Kaloririk mat var fortfarande en statusgrej. De som växte upp i fattisverige där spanska sjukan härjade och små barn fortfarande tvingades ut på vägarna när det knep, smällde nog i sig allt de kunde när de väl fick chansen och långt in på 50-talet fungerade midjemåttet som en klockren klassmarkör. Fet nacke: Rik. Mager om bena, tillika om armar och hals: Fattig.

Ja, ja och nu lever vi i ett klassamhälle där den där måttståcken är vänd precis upp och ner. Stenbeck var väl den siste knösustjockisen och när han dog förpassade han Edvard Persson och hans fyllda buk till Willys i Arninge eller Kungens kurva och ut bland chipspåsarna och falukorvsringarna där. Fint folk är smala och måttfulla och äter aldrig ett fullmatat julbord utan att be lite om ursäkt för det.
"Ja, jag har ju inte ätit på en vecka."
"Nu har jag bara klarat av sillen och är redan mätt. Ibland önskar man att man hade större mage."
Det känns som om vi går in i julen med en känsla av skam över allt det feta vi ska äta redan innan vi har satt oss till bords just för att vi står i begrepp att göra någonting mycket skamligt. Äta fett och dricka öl och brännvin. Och RÖKA.

I går åt vi gott och aldeldes för mycket. I dag sitter jag här med lite ont i magen och en obehaglig känsla i njurtrakten och har lite ångest. Det skulle aldrig Edvard Persson ha nedlåtit sig till. Han skulle ha tagit en återställare och en ålamacka och sen var det inte mer med det. Julen är en av årets godaste måltider.
En av.

Nå ja. Gott var det i varje fall. Jag har lyckan att tillhöra en familj där precis alla är grymma på att laga mat. Vi var hemma hos syrran och det var knytis. Och jag kan säga att ingen direkt hade sparat på krutet. Alla hade gjort sitt absolut yttersta och vårt julbord hade mycket väl kunnat mäta sig med, tja vad ska jag dra till med...Villa Källhagens.

God Jul

Det har blivit lite glesare mellan inläggen och glesare lär det ett litet tag till. Men sen, govänner, är det nytt år och det vänder och jag kommer att komma tillbaka som en uppgraderad Gandalf. Lita på det.
God jul.

Rör inte vårt flyg.

Aftonbladet är som alltid på tårna.
Läsarna: "Rör inte vårt flyg"
Julens väder bjuder de också på.
Det blir milt och regn.
Och Marie Picasso.

Glennside tror jag att den hette

Jag åkte tunnelbana och när jag kom upp på Swedenborgsgatan och kände mig som i en film när kameran gör en tilt upp mot taken och himlen som tittar fram där uppe över den smala gatan. Det är fina kvarter det där, intima och omslutande på ett ovanligt ostockholmskt sätt. Som gjorda att julpromenera i. Jag gick mot södra stationsområdet och var snart framme vid de röda tegelhusen som byggdes i början av 80-talet och där min kompis Fredrik bodde. Hans mamma var inte hemma så ofta, så vi brukade sitta i hans och hans brorsas hobbyrum och dra i oss häxblandning bara för att få känna den där sköna värmen och lättheten när alkoholen spred sig i våra tunna kroppar.

A har en ny egenhet. Han stoppar fingrarna i halsen och skrattar när den första kräkreflexen kittlar honom i magen. Ungefär så såg vårt smygdrickande ut. Vi blev aldrig fulla för vi fick aldrig i oss mer än ett par centiliter. Vi hade förmodligen inte lyckats få tag på mer än ett par centiliter, dessutom är sprit oväntat äckligt om man inte är van. Den är inte alls så där mustig och god som den verkar när Kapten Haddock slurpar i sig glas efter glas. En gång hade jag en flaska wiskey minns jag. Polsk wiskey. Den drack vi några korkar av. Vi försökte dra i oss den med hjälp av äppeljuice. I varje fall fick vi i oss kanske 5 cl var. Då gick vi ut och gungade. Vi var 16 år. Det var dan före Luica och de här Mariatorgskvarteren var lika omslutande som i dag. Men vi var inte här än.

Deadline coming up

Jag gillar att se på Julafton som en deadline. Hur sent man än börjar arbetet, så kommer man att möta den. Hur många år har jag svurit på att vara färdig med alla julklappar för den sista oktober, ta mig fan? Och hur många år har jag ens börjat köpa före den 19/12? För det spelar ingen roll. När den 24 december randas är allt klart. Det är måste vara ännu en naturlag. Förvisso, man är trött där på morgonen, för man har just gått och lagt sig, men man är färdig. Och nöjd med sig själv som efter en lyckad leverans.

Jag brukar drabbas av post production depression rätt ofta och ganska lätt. Det händer nästan alltid efter större jobb och när det gäller julen, kommer den smygande någon gång på annandagen. I år ska jag åka upp till Hälsingland och titta på när Tomas inviger årets stora bandyderby, så jag hoppas mota den på det sättet. Sen är det bara 5 dagar kvar och så börjar året igen. I år vet jag ingenting om vad som kan hända. 2008 kan bli ett legendariskt år men det kan lika gärna bli ÅretDåAlltGickÅtPipan. Så har jag i och för tänkt förr. Men åt pipan går det aldrig riktigt.
Ännu en naturlag?

Nu är klockan halv 12. På skolgården utanför ligger frosten och det är fotspår efter några vilsna tonåringar som irrade runt därute för en kvart sen. De brukar hänga där på nätterna och öva sparkar mot ungarnas gungor och röka cigg och hångla eller prata högt med varandra. För ett par nätter sen såg jag en ensam kille som jabbade runt där ute och såg nästan påtänd ut. Så stannade han upp framför glasdörren in till RH-elevernas hus. Han mätte dörren med blicken och intog någon slags pose. Nu kickar han in dörren, tänkte jag och greppade telefonen, samtidigt som killen där ute började dansa. Jag fattade att han hade fått syn på sin egen spegelbild och i en 5 - 10 minuter säkert rörde han sig där nere till stum musik.
Vackert.

Just det..till saken. Vi köpte julklappar i dag. Den 18/12 redan. Det kommer att gå bra i år med.

Nu ska jag gå och lägga mig med Maja Lundgren. "Pompeji".

Mårran

Det är inte Manu själv jag har något emot, utan detta att han är så omtyckt. Det väcker mörkret i mig.
Nu är det den mörka årstiden. Jag minns i början av juni, hur jag och flera andra höll på och klagade och ondgjorde oss över hur tung försommaren är, med sina krävande solnedgångar och sin eteriska energi. Vad snackade vi om? Nu är det mörkt. Nu är det Mordor utanför föntstren. Jag längtar till sommaren så att det ilar i skelettet.

Kameran, vår digitalkamera, ligger i köket och väntar på att tömmas på bilder. I natt kom Mimmi hem och visade bland annat en lång filmad sekvens där hon och hennes väninnor dansade zombiedansen från Thriller. Åtta svartklädda kultrubruttor i en övningsal på danshögskolan. Det såg bra ut. Men där, i natt, blev jag sur över att hon hade filmat så mycket. Rörliga bilder studsar i datorn, vill inte in och blir liggande i kameran. Sånt bekymrar mig. Det är mörkrets fel. Jag är Mårran just nu.

Karin Stensdotter slutar blogga. Jag skrev för några veckor sen om hur bloggvärlden alltmer känns som en söndag efter Roskilde. I dag känns det så igen och jag har inget annat party att dra till.
Jag kommer att sakna Karin. Hon behöll lugnet och utstrålade en slags värme genom sin blogg som fick hela den här grejjen att kännas skönare och mindre skitnödig. Men nu ska hon lägga av och till och med ta bort sin blogg. Så jag bryr mig inte om att länka. Jag lyfter på hatten och önskar henne lycka till i framtiden istället.

Nu ska jag sätta mig och leta bilder som vi kan lägga på en CD och få framkallade på papper. Det lär bli en djupdykning i sommaren 07.
So long!

Jag gillar inte Manu Chao.

Jag har tänkt på det hela dagen och det känns skönt att få formulera det i text:
Jag gillar inte Manu Chao.

Manu Chao får mig att känna mig ensam. Jag kan känna det när jag hamnar i sällskap och man börjar prata om Manu Chao. Ibland känns det som att alla gillar honom, utom jag. Och för mig är det liksom självklart att han inte är bra. Jag får svettiga kulturamavibbar när jag hör honom. Han känns som en teaterfest där folk sitter i ring och masserar varandra till extas, eller som en grupp människor som äntligen vågar bada nakna på kommunala badplatsen och är så glada över det att de gör propellern uppe på hopptornet. Och att deras genuina glädje över detta sprider sig tills alla rumpor är bara. Utom min.

När Manu Chao förs på tal känner jag mig som Mårran. Jag vet att nu ska jag hålla käft, annars kommer marken under mig att frysa till is. Lägerelden vi sitter runt kommer att slockna och tystnad kommer att sprida sig. Det kommer att bli evig vinter. Men aldrig julafton.

jagutveckling

A tar ut cornflakes från skafferiet och lägger dem på golvet. Det är hans aktivitet just nu. Och det är svårt att veta om man ska stoppa honom. Han är ju bara 1 år och gör det knappast för att testa gränser. Jag sopar upp och säger till på skarpen lite så där lagom, så att han inte ska bli lessen. För som sagt, vad vet jag om vad som ligger bakom. Kanske är det väldigt viktigt för honom att få känna hur torra flakes faller mot golvet och hur det knastrar under fötterna sen. Sabbar jag kanske något i hans jagbygge om jag hindrar honom?

Han gillar att klättra. Upp på bord, fönsterbräden, soffans armstöd, just över den vassa leksaksbilen och det är svårt att stoppa honom där också. Klättrandet är väl det tydligaste uttrycket för jagutveckling. Vad gör det med en människa om man hela tiden blir nedlyft från de höjder man har uppnått? Jag kan se att han blir förbannad. Han liksom väser åt mig efteråt, men väntar ändå tills jag har gått ut ur rummet, innan han gör en ny toppattack.

Vi ska vara hemma tillsammans han och jag hela dagen. Nu känner jag på mig att han ligger i startgroparna för något nytt. Måste kolla så att han inte har lego i munnen.
So long.

Bildbevis

Är det någon som kommer ihåg Bror Hjort vid Gullmarsplan?
Det är Simon som har vågat sig in och tagit bilden.
Snyggt jobbat Simon!

Mer än EN spricka

Den där mini-serien om ett slags överklasshades, det finns mycket att säga om den, men jag nöjer mig med detta:
Hur kan man
1. träffa någon, bli förälskad och flytta ihop
2. gifta sig
3. bli gravid.
4. vara höggravid
5. förlora en mofar
6. styra upp bouppteckningen efter morfar
7 skilja sig
8. föda barnet
9. försonas med barnets far när barnet är ungefär 2 månader
under en och samma årstid, dvs någon gång i början av augusti?

Malmsten, Plura, Tranströmer, Jag

I helgen omdanade vi barnens rum och jag har tänkt på min framtid, så det har inte blivit något bloggande på några dagar. Jag läste någonstans att om man tänker vara borta från bloggen i mer än ett dygn, ska man informera om det så att man inte tappar läsare.
Sådan är den alltså, bloggvärlden, ännu ett tecken på att allting går fortare och fortare. Jag menar, inte tappade Tomas Tranströmer läsare mellan sina tunna, glest utgivna samlingar. Skrev han en odödlig dikt 1978 så kan han leva på den än idag (andligt alltså), men om man som bloggare skriver odödligt den 24 november, är det bortglömt den 28:e, eller i bästa fall den 1 december (för då börjar julkalendern och klockorna ställs på noll igen).

Min väg in i bloggandet hade väl flera spår, men ett var att min vän Tomas mejlade mig något fullständigt briljant av Bodil Malmsten - herregud, det här var på stenåldern, i mars någongång. På den tiden höll han Plura igång en köttgrytsdoftande och ölskummande blogg som hela landet talade om. Han bjöds till och med in till Stina och fick läsa högt. Satt där i sin fula fläta och var osnygg och läste och såg röksugen. Detta var i april och Pluras blogg jämfördes med Klas Östergren. I dag? Bortglömt. Nerdraget i internetmalströmmen.

I varje fall: jag skrev ut det där inlägget och läste det och hade det under kudden och tänkte att tänk att man kan skriva så här. Tills jag surfade in på Bodils sida och bara kunde scrolla mig genom den ena tänkvärdheten efter den andra. Min ursprungliga utskrift, den med det briljanta inlägget, devalverades på en halvtimma ner till "något tänkvärt". Inte mer.
Förmodligen hade det varit samma sak om Tranströmer hade publicerat "Schubertiana" som ett blogginlägg. Den hade blivit läst och hyllad och utskriven och bortglömd på ungefär en vecka.

Nä, text tryckt på papper och inbundet mellan pärmar, är det enda som gäller. Böcker rules. Och nu ska jag ta mig fan skriva en.
(men jag tänker inte sluta blogga för det)


Just det: Barnens rum är färdigt nu. Det blev både större och mer intimt. Hatten av för Olle Sparring och Mimmi Torsson. De två tillsammans skulle kunna starta en inredningsfirma.

För den som bryr sig.

Jag har lämnat facebook.

Woodoo

Jag är hemma med A i dag. Nu sover han. Vi ska måla om i barnens rum i kväll och jag ägnar dagen åt att tömma det. Alla deras böcker har hamnat här runt datorn. Det känns mysigt. Känns lite söderbokhandeln på något vis. Så ska det kanske se ut om man vill djupare in i barnlitteraturen. Jag gjorde ju ett försök för ett och ett halvt år sen och har nog inte gett upp än, men stannat av. Ett förlag har visat intresse, men vill att jag ska göra omfattande bearbetningar. Vi hade mötet den 7 mars i år och jag lovade att sätta igång till sommaren. Men det är som woodo det där med att sätta igång. Allt som ska göras utan bestämd deadline, utan någon gång i framtiden blir som woodoo för mig. Woodoo i bemärkelsen att en tyngd lägger sig över mig så snart jag närmar mig projektet och styr om mina tankar till, tja, att skriva en blogg istället, eller dammsuga, eller titta på en film. En förbannelse. Ett ont öga.

Julmingel på SVT-Drama i går. Kristoffer Lundström satt julvärd och Kristian Luuk körde en snabb videokväll med avgående dramachefen Daniel Alfredsson. Annars stod folk mest i små klungor och småpratade och drack mellanöl ur flaska. Jag med. I en passage sprang jag in i Babben Larsson. Jag fick en stark impuls att ge henne en kram. Men jag kvävde den.

Snart är det jul

Det är väl så när man känner sig svag, att man söker trygghet i just det man flinar åt när man känner sig stark. Hängde ni med? Just nu lyssnar jag på Stefan Sundström spelar Allan. Snart är det jul. De här pappersväggarna av trygghet känns extra tunna. Jag känner mig inte omfattad av den där NK-tryggheten, den där julefrid mäts i hur mycket pengar man kan spendera på julklappar. Min syrra sa till mig: utifrån sett ser allt ljust ut för dig. Men det är inte så det känns. Just nu hänger jag inte med. jag fattar inte hur någonting jag tar i ska kunna lyfta. Just nu vill jag bara vaggas till trygghet av sådant som Stefan Sundström, en prestigelös nylonsträngad gitarr, några Jan Johansson-ackord och ett par riktigt proggiga körtjejer över 40, med hennafärgat hår och fyra barn. Och jag följer gärna den i fotspåren som utropar "skit i det här jävla konsumtionssamhället" - och menar det.

att vakna till liv

Jag sparkar väl in öppna dörrar om jag säger att det är rätt grått och regnigt ute och *PANG* att man blir trött därav. Som levande döda drar vi oss upp numer. Jag har ny mobil med ny väckningssignal. Den på min förra hette "greetings" och var stämd i dur tog mig upp till ännu en sommardag med fest och blåbärsfil så där klockan sju varje morgon. Den jag vaknar till nu heter "royal" är stämd i moll och väcker mig till min egen avrättning i gryningen. Likt Johan Wilde ligger jag där på min träbänk djupt nere i Waxholms kastell när det där "tra-dam-dam-dam" når mig. Utanför samlas redan bönder och meddellösa på borggården. De vakar där som mörka andar i den fuktiga decemberdimman, några har med sig skålar i vilka de hoppas kunna fånga upp något av mitt blod när huvudet väl är skiljt från kroppen. Natten har varit kall. Magen krånglar. Råttorna har gjort sitt bästa för att hålla mig vaken. Sömnen slingrar sig ännu runt mina ben och armar och även fast jag snart skall gå till evig vila, vill jag ha lite mer av den jordiska först. Så jag vänder mig om, famlar efter parafinljuset och det lilla elddonet någon vänlig stjäl har smusslat in till mig, får eld på ljuset och trycker på snooze.

Henrik Schyffert

Jag var på Rival i kväll och såg Schyfferts 90-tals föreställning. Det rekomenderar jag alla att göra.

Och här tänkte jag att jag skulle skriva en massa fint om föreställningen och om vad den gjorde med mig, men klockan är för mycket nu och jag vill gå och lägga mig. Jag kan bara konstatera att jag inte riktigt är samma kille efteråt som jag var innan. För där på scenen stod en person som är lika gamma som jag men som jag under perioder har sett upp till ungefär som man ser upp till en mycket helig man, och vände ut och in på den tidsperiod då jag bildade mig en uppfattning om vem jag är och vad jag ska tycka och göra.

Och när jag satt där som en liten prick i salongen på Rival och skrattade så att jag grät, insåg jag plötsligt att Henrik Schyffert faktiskt inte längre lever i den där perioden. Att det har gått snart 8 år nu och allt det där är över.

Jag insåg också att jag själv någonstans långt bak fortfarande mäter mig enligt den tidens lagar, men att det inte är någon annan än jag själv som bryr sig. Att åtminsone killen där uppe på scenen har tillräckligt fullt upp med att överleva själv och hantera sina egna nojjor. Att han faktiskt inte kan ta ansvar för mina.

När jag kom till Rival höll jag garden ganska högt måste jag säga. Jag var rädd att rusa in i någon gammal 90-talsironiker. Någon gammal kompis till en hassanbusringare som tjoar "tjena killen" utan att mena det och flinar i smyg åt min skjorta.

När jag gick därifrån gjorde jag det med axlarna sänkta.

Dessutom var han jävligt rolig.

Arbetsmiljön

Ju senare på dagen, desto sämre ljudmiljö här på kontoret. Nu har Janne kopplat sin dator till stereon och provlyssnar sig igenom 3500 låtar på i-tunes.

Juha

Dagens braskande nyhet är att Juha Valjakkala har fått sitt straff tidsbestämt och kommer att släppas ut om ett halvår. Eftersom Aftonbladet.se är min källa, vet jag inte om det stämmer, men där har man i varje fall bestämt sig. Och i takt med att nya fakta tillkommer lyckas man gräva fram allt fulare bilder av Juha (Nikita) ur arkiven. För en halvtimma sen såg han ut som vilken övervintrad postpunkare som helst, men nu ligger en bild ute som mest för tankarna till orchernas konung.

Juha har suttit i 19 år i fängelse. Det är lätt att förledas att tro att Aftonbladet på subliminal väg försöker övertyga oss om att livstid vore det bästa för Juha.

Eller att de bara vill skrämmas.

Snorungar

För några dagar sen snubblade M ut ur barnens rum. Han grät:
-S säger att jag är en snorunge!
-Nej det säger jag inte alls, ropade S inifrån rummet. Jag säger bara att snart blir det väl fler snorungar i den här familjen.
-Äh, oroa dig inte, sa jag.
Men jag visste i det ögonblicket, när S sa det så där rakt ut som ett klipp ur Madicken, att möjligheten faktiskt finns.

Poem, ballader och lite blues

Det är natt. Jag sitter och försöker spåra upp låtarna från "Poem, ballader och lite blues - återkomsten", på myspace. I vanliga fall skulle jag kanske ha letat upp någon olaglig torrent, men i det här fallet känns det inte så fräscht. Det är ju inte direkt 50-cent som ligger bakom. Nina Ramsby har producerat tillsammans med Martin Hederos och just nu är det hennes "Rosenblad, Rosenblad" jag sitter fast i. Jag har alltid älskat den låten. Om jag någon gång av någon ond kraft skulle tvingas att uppträda på typ Globen och där framföra en sång, skulle det bli den. Sångmässigt skulle det säkert gå åt pipan, men det skulle jag hämta upp på känslofronten. Om man gråter när man man sjunger är det per definition bra, det har man ju lärt sig. Med detta mästerverk i lungorna skulle det inte vara något problem för mig. Jag sjöng den i kväll för att tråka Mårten till sömns och då kände jag minsann hur det tjockade till sig i lite bakom tungan.

Bilden. Det är Tomas som har tagit den och den säger rätt mycket. Jag har lärt mig att man inte ska försöka sätta ord på stor konst, så jag nöjer mig med detta: Det är när jag ser såna här bilder, som jag inser hur fruktansvärt stor jag är. Titta på soffan bakom mig. Den ser ju ut som en leksakssoffa. Och mattan. Och det lilla barnet. När jag ser såna här bilder tycker jag att det är ett under att jag faktiskt aldrig slår ner saker med armbågen. Bra på att fickparkera är jag också. Det tyder på stor spacial intelligens säger brorsan. Bra känsla för rum alltså. Inte undra på. Hade inte jag haft det, hade jag inte kunnat vistas i några rum alls, utan fått bo på taigan och ägnat mig åt sådant som att sätta fjutt på metangas med en bic-tändare.

Nä nu flamsar jag bort det här. Poem, ballader och lite blues. Alltså originalet från 1970. Jag kan på rak arm inte komma på något annat album som har betytt så mycket för mig som just den. Under vissa perioder på 90-talet lyssnade jag på den nästan jämt när jag var ensam. Det blev ett slags rum jag kunde flytta in i. Ett kök, nerrökt, tänt i taket, med stolar runt ett bord där man drack rödvin ur duralexglas och hade slängt av sig jackan på golvet i hallen. Ute var det decemberdimma. Lampan behövde ingen dimmer, det sörjde cigarettdimmorna för. Om jag någon gång nattvandrade på söder och hamnade i kvarter där det fortfarande bodde en och annan alkis (sånt finns inte längre) och blickade upp mot just ett sådant kök där det ännu lös i taket och där man kunde se på det speciella ljuset att man rökte där inne och man kunde anta att de hade käkat en mustig oxgryta innan de gick på brännvinet och tog fram ciggen och spelkorten, tänkte jag på den. Den har ett slags vacker spruckenhet, tycker jag. Om Cornelis fortfande finns kvar, finns han där, i den skivan - och någonstans i en sånt där kök.

Jag minns fyllegänget som hängde på lilla Maria i slutet av 80-talet. De var nersupna och förlorade. De bodde uppe på Mariaberget i nerkörda lägenheter med sina havererade konstnärsdrömmar. Rödvin i karaff, kedjerökande med fula gula tänder, men för mig utstrålade det där gänget en slags mysighet. De var också "Poem, ballader och lite blues".
Särsklit så här i slutet av november, början på december.

Rosenblad. Blues för Ingamaj. Sonja och Siv. Ett gammalt bergatroll. Cool water på den Gyllene Freden. Jag köper hela paketet. Och det står jag för.