Sporring?

Jag kan säga att jag har drömt om den faktarutan som stod i mittuppslaget i dagens kulturdel av DN. I tio år minst. Som manusförfattare är man inte bortskämd med uppmärksamhet och ens namn nämns ofta lite i en bistats, så jag hade kanske inte så höga förväntningar.

Men "manus av ...Anders Sporring..", är inte det i taffligaste laget? Dubbelkollar de inte namnen. Eller var nyheten så het att de helt enkelt inte tyckte sig ha tid med sådant som korrläsning.
Min kollega Pascale Vallin Johansson lär också vara besviken. Eller Pasqul Wahlin, som hon fick heta.

Så där ja, då blev årets sista inlägg en sur uppkastning i alla fall.
Tack för det Mimmi Fristorp.

2008 goodbye

Ooups, jag insåg just, trots att timman är sen, att jag ju liksom inte kan avsluta det här bloggåret med en VKS-blogg.

Nu är det alltså nyårsafton. Utanför är det mörkt och frostigt. I skafferiet står en deg på kalljäsning och två barn sover på soffan. Ett tredje sover inne hos Mimmi och han är varm på pannan. Jag känner ett lätt obehag i magtrakten, det är förmodligen kräksjukan, men jag intalar mig att det bara är psykiskt.

Förr i världen hade jag full koll på min kronologi. År 1999 kunde jag utan problem redogöra för vart och ett av mina levnadsår - från 1969 fram till då - var jag bodde, vilka jag umgicks med, vad jag gjorde på sommaren det året, hur julen hade varit. Sen kom 2000-talet och allt tycks gå så mycket fortare. Åren mellan 2000 och nu flyter ihop för mig. 1998 kunde jag avfärda någonting med ett "Känns inte det lite -93?", men nu kan jag inte se att det är någon större skillnad mellan 2003 och i dag.

2008, var det då vi fick borgerlig regering? Inte väl? Det var väl typ två år sen? Har den där flintskallige nyliberalen och hans ofriserade kompis haft makten i 2 år nu? På väg hem i kväll kände jag mig lite rädd. Ungarna och vi hade varit på bio och sett Jacob Eriksson spela arselt av hela ensemblen i "Lasse Majas Detektivbyrå och Kameleontens hämd". Klockan 9 på kvällen på Hötorgets T-banestation dagen före nyårsafton 2008 var jag rädd. Men jag vet inte om det har med samhällsklimatet att göra eller om det handlar om att jag är gammal nu och inte så bra på att försvara mig. Det var fulla ungdomar i svang i varje fall. Alla plankade på tunnelbanan. Medan Mimmi stod och väntade på det där SMS:et från SL, passerade - jag överdriver inte nu - säkert 15 kids genom spärrarna utan att betala. De liksom saxar sig igenom. Blicken långt fram, full fart och så är de inne. Är det typiskt för 2008? Att man skiter i SL? Är det en effekt av den borgerliga regeringen?
Inte väl?

Året har gått fort. I somras var vi utomlands. Vi hyrde bil och levde som kungar på billig euro och bra royalties. Mitt yrkesår har varit bättre än någonsin. Hotell Kantarell och Julkalendern. Sånt gör att tiden går fort. Familjen har inte växt, inte min, men Tomas har blivit pappa och mina systrar Karolina och Jenny har fått nya små barn, nu precis innan året tar slut.

Ingen vinter. Klimatkrisens år. Dålig sommar. Hela det finansiella systemet brakar samman. Sverige är arga på Norge för att de inte vill köpa JAS. 25 år efter att de lanserade projektet är JAS fortfarande det största fiaskot sen jag vet inte vad. Jag minns propagandaspotarna mot Viggen i Studio S i min barndoms 70-tal. "Ett viggen kostar lika mycket som 5 daghem" sa man. Sen kom 80-talet och vi fick JAS och den notan är fortfarande inte betald.

Nedladdning. Piratbyrån. Jag har sett mer film i år än någonsin tidigare. "The assasination of Jesse James...." var bäst, det står jag för att jag tycker.

Hälsingland, Skåne, Gotland och Provence. Där har ni mina utfärder under 2008. Och så Vrena i Sörmland och Haddestad i Östergötland. Vi har åkt mycket bil. Känner mig ibland som Ernst Günther i "Badjävlar".

Barack Obama vann presidentvalet. Jag gick upp tidigt den morgonen och slog på TV:n. Det var lite magiskt. Eftersom jag inte hade följt kampanjen något vidare, utan hoppade in så där i elfte timmen, blev jag alldeles knäckt av hans fina tal. Det där "yes we can", det var bra. Men stämmer det? År 2008 känns inte som ett sånt år. Jag är ingen sammhälsbloggare, men jag känner mig inte alls hoppfull inför framtiden. Den ekonomiska alltså.

Min egen framtid tror jag rätt skarpt på. Jag skulle vilja skriva mer och bättre. Skulle vilja skriva barnböcker som Ulf Nilsson och TV-manus som Dennis Potter och filmmanus som han den där som skriver åt Ang Lee. Men det kanske kommer 2009?

Visst var 2008 ett rätt anonymt år?
Jag känner inte att jag kan säga något stort om det överhuvudtaget.
Ett år då vi försökte skörda, fastän vi borde så.
Där fick jag till det; det stämmer faktiskt in på det mesta - allt från Svenska fotbollslandslaget, till Carnegie.

gonatt och gott slut

det är dags nu

För en stund sen hörde jag hur någon kräktes där inne i badrummet. Jag säger inte vem, men hur som helst verkar det inte bli någon nyårsafton att tala om i vår familj.

Att kräkas är mitt värsta. Jag tror alltid att jag ska dö. Illamående och ångest känns ju lite likadant. Det är inget sjukdomstillstånd där man direkt barikaderar sig på rummet med en bunt romaner (som till exempel halsinfektion eller svår förkylning med feber). Jag kommer att drabbas. Vi kommer alla att drabbas. Jävla vinterkräksjuka. Just när man tror att den har blåst bort, är den över en.

Nå i alla fall. Det blir nyår med familjen hemma, vi får återkalla alla inbjudningar. De som orkar får stå på balkongen och titta på fyrverkerierna inne över stan. Blir fint. Vi kan köpa chips och läsk till de som vill ha. Och samarin till de andra.

I skenet av att jag just har sett del 2 av "stjärnorna på.." måste jag bara säga att jag tycker att nedanstående inlägg "och svullo..." är rätt kasst.

Janne Carlsson tycks bära sitt vemod som en mask. Som för att dölja att han är rätt tom där bakom. Precis som Ankie F var inne på i kommentarsfältet.

Angående livet före döden, om utslocknandets skönhet, och att det inte stämmer in på deltagarna i TV-programmet, står jag dock fast.

Det är fint ute i dag. Det har varit frost i så många dagar att det nu ligger ett tunnt täcke snö på bron över huddingevägen. Solen skiner in i köket igen. Barnen är hos farmor och farfar. I köket väntar kaffet. Mimmi i duschen. Jag ska skrubba henne på ryggen nu. Flygplanen runt Bromma flyger ut och flyger in.

...och Svullo, honom var det ingen som tog på allvar förrän han gick och hängde sig...

Jag vill inget hellre än att se det där Loffe avsnittet av stjärnorna på slottet, men SVT-play vägrar. Beror det på att alla andra också tittar? Fick han ett andra genombrott i går kväll? Har han gråtit sig rakt in i svenska folkets hjärta nu?
Det vore i såna fall rätt typiskt.

Inte för att jag inte tycker att han förtjänar en plats där, tvärtom, men typiskt för att han först när han med all övertydlighet visar det som alla med lite sinne för psykologi såg redan 1987 – att han innerst mår rätt dåligt. För det ska gärna vara lite övertydligt om det kollektiva hjärtat ska glänta på dörren. Och gärna förmedlat genom TV i mellandagarna.

”Loffe är en mycket fin man, innerst inne, och en förbannat bra skådis, det är det inte många som vet om” – det är vad jag tror att många går runt och säger till varandra i dag.
”Hans slas-tolkningar är geniala”.
Lite såna grejjer.

Loffes Slas-tolkningar var bra av samma anledningar som hans underhållningsprogram var dåliga: att hans vemod bröt igenom hela tiden. Och jag skulle vilja skriva något mer om detta. Hur provocerande det på något sätt ändå är att en person som såg ut att må så dåligt sattes att underhålla oss under i stort sett hela 80-talet. Det finns något slags förnekande av smärta i hela den grejjen. Lite som att vi faktiskt låter oss luras att tro att vi kan köpa oss lyckliga genom ett besök vid kungens kurva.

- Fan, jag får inte fatt på vad jag vill säga här känner jag. Men hela den här underhållingsgrejjer när alkoholiserade gubbar med ångest ska få oss att skratta, är inte den rätt typisk för hela vårt västerländska, sekulariserade, konflikträdda hörn av världen? Lite korkat helt enkelt. Lite som att stadsministerns favoritartist heter Marcoolio? Och att han tror att han kan vinna röster genom att gå ut och tala om det offentligt - när han skulle vinna tiofallt på att berätta att han faktiskt inte längre känner att han når fram till Filippa.

Vy från Årsta in mot Södermalm, julaftons kväll 2008

Jag är ingen ensam människa. Jag har folk omkring mig precis hela tiden. Jag har en stor släkt, kollegor som gillar mig och flera vänner som jag kan kalla nära. Det händer väldigt sällan att jag är ensam. Jag kan inte påminna mig att jag har varit för mig själv i ett helt dygn på över 10 år.

På julafton gick vi efter ett schema. 3 olika julklappsutdelningar skulle hinnas med. Jag satt tillsammans med olika människor och åt vid tre olika bord. Detta är inte något problem för mig. Jag tycket att det var väldigt trevligt. Jag mådde bra.

Men så, klockan sju på kvällen, julafton, när vi just hade varit hemma och mellanlandat och rivit av ytterligare en utdelning med Mimmis föräldrar, och nu var på väg upp till hennes syrra som bor på höjden bakom vårt hus - klockan var alltså sju på kvällen, julafton darrade på sin peak, mer jul än nu blir det inte - vände jag mig om och tittade tillbaka mot huset där vi bor. I fönstren lös bara julstjärnor. I vårt fönster också. Folk var inte hemma, de var hos vänner med större lägenheter eller på landet.

Endast i tre lägenheter såg man att det var någon hemma och det var i just lägenheterna som ligger runt vår. Tre ensamhushåll är det. En gammal kvinna på runt 85, en ensam man i 75-årsåldern utan barn och med bara äldre syskon som bor långt uppe i Norrland och en cancersjuk revisor, som inte har några barn eller syskon. Mina närmsta grannar alltså. De var hemma. Inga julstjärnor i fönstren. Kallt ljus från taklampor.

Och jag känner att så kan vi inte ha det. Det är inte okej alls. Själv lever jag i gemensamhetsöverflöd. Jag hinner knappt titta alla i ögonen som vill prata med mig. Och så sitter dessa tre medmänniskor ensamma på julafton.

Ja, jag vet, det är ett känt problem. Lasse Kronér var i tjänst den kvällen och han kunde säkert lindra det värsta. Men ändå. Tre lägenheter, runt min, med tre mycket ensamma stackare som försökte glömma att det är jul. Det är inte okej på något sätt.
Vy från Årsta, söderut mot Östberga, julnatten 2008

livet och döden

I de poetsiska bilderna av utdöendet eller utslocknandet finns där alltid en sista strålande blomning, vackrare än någon annan, mer väldoftande, färgsprakande, lysande, skinande. Och vi vet att druvan ger sötare saft efter en frostnatt, att tomaten är som bäst just innan den ska ruttna. När naturen blir metafor för liv och död, firar livet sina största triumfer just före döden.

Så är det inte i verkligheten.

I går såg jag första delen av stjärnorna på slottet.

Go jul!

Allsång

Jag var på teater i kväll, för sent kan man tycka eftersom jag är bloggare och just mun till mun metoden är den bästa metoden när det gäller att dra folk till teatern. Tyvärr var det sista föreställningen. Allsång av Mats Rosén, på Elverket. Lysande. Jag ropade bravo under applåderna. Kände mig darrig i benen efteråt.

Mats Rosén skriver fruktansvärt rolig och sann dialog. Har ringar in det löjliga i att vara människa och liksom bara kämpa på för kämpandets egen skull. Och han vrider dramat in mot en kärv men absolut inte kärlekslös kärna, där karaktärerna äntligen har gett upp, och står exponerade för sig själva. Det kanske är så all teater funkar - etablerandet av en situation och så avklädandet, men den här kärleksfullheten är ovanlig. Det är få som vågar påstå att det finns frid bortom helvetet - att man inte är förlorad bara för att man har förlorat - men det gör Mats Rosén.

Jag väljer att lulla in min text i såna här långa och luddiga formuleringar eftersom jag inte fattade allt. Men bra var det. Som fan. Allsång, på Elverket. Ni skulle ha sett den.

Och stjärnan, Kristina Törnqvist - hon var magisk. Vi snackar Monica Zetterlund, Viveka Seldahl - så bra var hon. Torkel Pettersson också. Filip Alexandersson. Mia Björne. Alla var bra.

Vi går mot ljusare tider

Solen gästspelade på vår skafferidörr några minuter i förmiddags. Det känns symboliskt att det skedde just idag eftersom:
1. Alex, som under det senaste dygnet har haft 40 graders feber och knappt har lyft huvudet, nu som genom ett trollslag är frisk igen.
2. Min syrra fick sin tredje son i natt. Välskapt, född en söndag (som alla just nu), stor och frisk och stark och väldigt söt sägs det. Grattis Karro, Jonas, Frank och Harry till er nya lilla familjemedlem. I love you.

julavslutning, fredag kl 0900

Julavslutning i skolan. Rektorn håller tal för alla barnen under den sovjetiska väggmålningen från 1947. Vi har lyssnat på Rudolf med röda mulen och helvit gospel och jag tänker att vi aldrig ska flytta från Årsta. Det är varmt, tryggt och ombonat på det där centerpartistiska sättet som är så typsikt för skolan. Jag vill inte att mina barn ska ha det på något annat sätt. Just här vill jag ha dem. Ingen annanstans.

vuxen?

Jag och Alexander.
Jag, Mårten och Alexander.
Bilderna är tagna när Alex är bara tre eller fyra dagar gammal. Man ser i mina ögon hur jag febrilt söker efter trygghet i min vuxenroll, tycker jag. När man får ett nytt barn tänker man ju att man förr eller senare kommer att känna den där tryggheten, men govänner, mannen på bilden är trebarnsfar, han har haft 5 och ett halvt år på sig att hitta rätt.

I dag har det gått ytterligare 2 år, men jag tycker inte att jag är ett steg närmare en trygg och självklar vuxenroll. Jag har en stark strävan efter att få sträcka ut mig på soffan med en tidning. Att hitta en avskild plats där jag får vara ifred. Jag har ännu inte lärt mig att man inte får dra alltför grova skämt för sina barn - såna som man drog för Chrille, Mats och Tomas på kvarnen 93 - eftersom det kan komma surt efter när ungarna har sträckt upp handen på samlingen. Jag låter ungarna se "kung-fu hustle" om jag själv har lust att se den, men låter dem inte leka av sig upplevelsen med pinnar efteråt, eftersom det bullrar så mycket och jag är trött. Jag har inte lärt mig hur man gör när ungarna vägrar gå och lägga sig fast jag har sagt till dem att de ska göra det. Jag är ett stort barn utan barnasinne som febrilt kämpar mot sin vuxenroll.

Inte hela tiden. Men ibland. Idag känner jag så. När jag ser de här bilderna och bekymmersrynkan mellan mina ögon, känner jag så. Ofta är det kul, varje dag känner jag att jag älskar dem, men ändå: ibland kan jag se på mina barn och mitt liv som en rytande fors där jag febrilt kämpar mot strömmarna.

När allt jag borde göra är att slappna av och flyta med.

Innan stormen

Barnen är jätteglada. Sams och lyckliga nästan. Från vardagsrummet hör jag dem prata om hur många pannkakor de ska äta. Jag lovade dem det till efterrätt om de åt upp sin soppa.
Vad de inte vet är att vi inte har några ägg. Upptäckte just det.
Livet är en thriller.

januarikänslor

Jag förstår inte själv hur jag gör mina prioriteringar. En eftermiddag som skulle vikas till julklappar/manusarbete, blev till planlöst flanerande som ledde mig hem för mejlande till olika comedyklubbar.

Det är grått på stan i dag. Folk vill inte köpa julklappar. Folk oroar sig för framtiden och fryser. Jag fryser fortfarande fast jag sitter planterad i trygga soffan hemma. Fryser om benen. Känner mig inte så stressad som jag brukar inför jul måste jag säga. Faktum är att det redan känns som att julen är över. Jag har januarikänslor. Tror att det beror på att julkalendern är avklarad. Det måste vara någon slags försvarsmekanism. Jag har ju bott i julen ända sen i april, och nu orkar inte min hjärna med mer.

Januarikänslor är bra känslor. Nystart. Vitt blad. Nya möjligheter. När väl nyårsdagens våndor och tungsinne är avklarat, dras slöjan åt sidan och där ligger det nya året som ett ospårat snötäcke, redo att ge sig ut i. Boka in sig på klubbar, sätta igång med nya projekt, skaffa nya skor och måla om i köket.
Lite såna grejjer.
Nu ska jag hämta barnen.

grattis ggr 2

Vi sitter och går igenom gamla bilder i kväll jag och Mimmi. Jag deklarerade tydligt redan när vi började klockan 11 att jag måste gå i säng klockan midnatt och nu för en stund sen sa hon åt mig att jag måste gå och lägga mig. Men jag är fast i bilderna. Kan inte gå och lägga mig nu. Kommer att vara trött i morgon, men det får det vara värt. Vi scrollar oss nu bakåt genom de två senaste åren. Hur många bilder kan det röra sig om? 7 tusen? kanske fler? Jävlar vad man knäpper av när man har digitalkamera. Och det är svårt att radera. Och i tvättstugan ligger tvätten kvar. Ett av många projekt så här just före jul som inte blir avslutat som det borde. Men det är obokat i morgon bitti hoppas jag, annars ligger vi risigt till.

Det har kommit roliga meddelanden på telefon under de senaste dygnen. Min lillasyrra sms:ade att allt hade gått bra natten till i går. Hon födde en fin pojke på 3 komma 5 kilo och 52 cm söndagen den 14 december, kl 00 30. (De två senaste barnen som har kommit i min bekantskapskrets har varit söndagsbarn. Fina exemplar. Goda kristna lär de bli också, ty de har att brås på båda två.) Jag pratade med henne i morse och hon lät samlad och glad. Lillkillen låg väl just intill, men jag satt på T-banan, så jag kunde inte höra de där typiska bäbisljuden som man annars brukar uppsnappa på telefon när man pratar med nyblivna föräldrar på BB. Grattis syrran. Och Rickard och Axel. Och nya bäbisen. I love you.

Och grattis Henrik som ringde för några timmar sen och berättade att han hade vunnit Bungy Comedy nu i kväll. Grymt! Han kommer att gå långt. Henrik Blomkvist. Lägg det namnet på minnet.

Gammal bild: Alex, bara minuter gammal.

bushido

Jag har dåligt samvete för en surdeg som står och blir allt gråare i ett hörn inne i kylskåpet. Och jag känner hur det där dåliga samvetet eskalerar, nu när det snart är jul och så. Det skulle vara ganska enkelt att ta fram den och börja mata den igen, men risken finns ju att den har dött, och då måste jag börja med en ny och det är så jobbigt.

Lite känns den där surdegen som en illa skött kompisrelation, som någon man skulle ha ringt upp för länge sen, när det fortfarande hade varit enkelt, när det bara hade varit att säga "hej, skulle bara kolla läget", men som man dag för dag skjuter åt sidan och tillslut upptäcker att man inte kan ringa upp för att man inte vet vem det är som kommer att svara.

Jag tänker inte dra några fler paralleller mellan kompisar och bakning, men jag tro att när man når en punkt där man går runt och har dåligt samvetet över sådant som att surdegen dör i ens kylskåp, bör man ta sig en titt på sitt liv.

Tomas lärde mig ett uttryck för närmare 20 år sen: Bushido. Det är japanska och betyder att om man går emot tre inre motstånd varje dag i resten av sitt liv, så kommer man att vinna inre frid.

Det kan handla om just sådant som att ringa upp en gammal bekant, eller att storstäda i garderoben, men också om att låta bli att dela med sig av att jävligt bra skvaller, eller att inte ta en cigg till.

"Bushido" sa vi till varandra i telefon, när den ena eller den andre klagade över monsterdisken som stod och jäste i pentryt. Och det kändes faktiskt lättare att ta tag i det där trista helvetet, nu när man visste att det var första steget i en reningsprocess som förr eller senare skulle leda till inre frid.

Så nu ska jag mata surdegen.

Bushido på er
och god natt.


Matad, fortsättning följer

Vi är klara

Det är ganska länge sen jag skrev något tyngre inlägg här på bloggen känner jag. Inlägg som
det här
det här
det här
eller det här
har ni letat förgäves efter, det vet jag.

Men allt har en förklaring. Jag har jobbat jättemycket under det här året och har inte haft tid att gå på djupet. Mycket smygbloggande har det blivit, en slarvigt formulerad text till en mobilbild, eller något som var klart när det tänktes, men blev grötigt när det skrevs, för att klockan hade hunnit så pass långt över midnatt när det äntligen var läge.

I dag blev vi klara med Julkalendern. Den 21 april hade vi vårt första möte, och vad är det i dag - 12 december, 7 månader tog det. Vi postade de sista versionerna kl 17:26 och det känns som att en stor tyngd har fallit från mina axlar. Men allt har gått väldigt bra. Alla har varit glada. Efter en lååång startsträcka kom vi äntligen igång och det började svänga rejält. Mötena blev roligare och roligare och den stiffa och hövliga stämningen från i början byttes mot en fri och rätt flamsig energi. Och texterna kom allt lättare och blev bättre och bättre.

Men nu är vi oåterkalleligen (dyslexi?) klara med vår del av projektet. Jag och mina medförfattare Jan Vierth och Pascale Vallin Johansson kan rensa våra skrivbord och börja se framåt. De 24 avsnitten ligger nu hos den svårt begåvade regissören Carl Englén och gänget runt honom. Kommer att bli grymt.

Och jag kan äntligen ge lite mer kärlek till min blogg igen.

Julklappstips

Jack och Pedro.

dyslektikern (för sista gången)

Beklagar min monomani.
Men the lord of svårstavade ord måste väl ändå vara detta: entusiastiskt

Ur kommentarsfältet:

Semikolon är ett borgerligt sorteringsverktyg; det syftar till att proletaliatet ska känna sig osäkra när de läser DN kultur.
Det förljer en tradition av exkluderingsritualer såsom golf, olivoljeprovning, konstvernissager och zappandet när reklamen kommer på TV.

Din Bror och Kamrat

Lyssnat för mycket på Dr Kosmos?

dyslektikern (igen)

..ett annat omöjligt ord: attack, atack, attak, att - motherfucking - aque.

(anledningen till att det första exemplet är rättstavat är att jag just frågade min kollega Janne)

Jag pillade visst på ett rätt varigt sår för många när jag skrev om min oförmåga att stava till vissa ord i ett inlägg längre ner. Att jag inte kan stava till typ recension eller egentligen.

En annan grej som jag aldrig riktigt har fattat, men som jag tycker att jag borde ha koll på är följande:

När använder man den här ; ?

Semikolon; det ser ju snygg ut och jag brukar kasta in det lite då och då, men det känns aldrig som att jag får den rätt och det blir ofta pinsamt.

Tomtefar

Det blev luciafirande i skolan i dag, vilket känns lite queer eftersom det är rätt långt kvar dit. Stella lät sig inspireras temamässigt. Fint tyckte jag, men skägget gjorde det svårt att se om hon gav mig ett leende, eller om det var ett ont öga.

Huskorset: "De e mycke nu."

Rubriker i nattens upplaga av aftonbladet.se:

Filmstjärnans bror har dött Misstänkt mördare i förvar.

Filmstjärnan hade anabola i sin lägenhet.
Efter kokainfyndet: Polisen hittade 500 tabletter anabola steroider i filmstjärnans lägenhet Stjärnan: Det där är inte mitt.

Är det tacken?

Jag rekommenderar:

one sad horse
Tredje spåret: Elephant man och sista: Miss Stein; jag tror inte att man kan pressa mer vemod ur tre 38-åringar i en Enskedekällare.

Hans

Pluralformen av orange, heter det oranga eller orangea? Jag inser att jag aldrig har fått det utrett, varför jag har undvikit att skriva just det ordet under hela mitt vuxna liv.

Som så många andra ord.

Vet man inte hur det stavas, tvingas man att hitta synonymer. Jag hakar upp mig på så mycket: heter det egentligen eller igentligen? Jag stavar fel hälften av gångerna. Under en lång period av mitt liv halkade ordet recension ur min stavningskontroll. Jag tyckte att det var världens mest svårstavade ord och vågade inte ens använda det i SMS-sammanhang. Tvingades uttrycka mig ålderdomligt: Grattis till fin kritik.

Samanhang?

Stavar man fel, avslöjar man sig inte bara som den lätt under-medel-intelligenta man är, man tappar rytmen också. Skrivandet blir fult omusikaliskt och man kan inte fortsätta.

När jag var runt 11 utrustade jag mig med ett rutat kollegieblock, stiftpenna och ett kautchuck (????) och låste in mig i lillstugan för att skriva en roman. Romanen skulle beröra killar i min egen ålder och den handlade om Tommy, 11, som var mobbad och som i sin frustration hade kickat till en sten och lyckats krossa framlyktan på farsans moped.

Nu satt Tommy och käkade filmjölk och hade ångest inför vad som skulle hända när farsan kom hem. Filmjölken gick inte ner, så tillslut hällde Tommy ut den i snön nedanför förstukvisten. (Jag minns att jag var extra nöjd med just det där - filmjölk i snö, att han inte hällde ut den i vasken, utan lät den falla i snö, det vita blöta som ritade i det vita torra, jag kunde inte tänka mig något deppigare just då).

Tommy satt åter vid bordet. Dilemmat var enkelt: Skulle han erkänna att det var han som hade krossat moppelyktan, eller skulle han skylla på brorsan? Och det blev bråttom (brottom?) plötsligt, för nu hördes steg utanför dörren.
"Hans pappa kom hem nu, Tommy ville bara dö", typ.

Hans?

Hur stavar man det då? Hanns? Om jag skrev "hans pappa" och "hans" hamnade först i en mening, så att begynnelsebokstaven blev stor, som nu, då kunde det ju lika gärna vara Tommys kompis Hans pappa som kom. Och inte hans.

Så jag valde att göra så. I mitt febriga författartillstånd såg jag ingen annan lösning. Så jag hittade på en kompis till Tommy som hette Hans och nu var det alltså hans (Hans) pappa som kom.

Och sen la jag av. Tappade tråden fullständigt.

Orangea? Oranga? Schysst? Juste? Recensioner? Rescensczioner?
Hur ska man göra?
Igentligen?

Let me entertain you

Klockan är kvart, nej - 20 över två och jag har inte lagt mig än. Lillponken har som sagt varit magsjuk en tid och jag kan fortfarande inte slappna av. Dessutom börjar det låta konstigt inifrån Stellas säng. Jag kanske borde ställa in en hink till henne? Å andra sidan är hon väldigt duktig på att vara magsjuk den flickan. Redan när hon var två gick hon stoiskt in på WC när hon skulle spy. Det kan man inte säga om Alex. Jag har bytt tröja många gånger de här dagarna.

...eller om mig själv..herre gud, när jag var liten kräktes jag som en fontän, gärna på flera ställen som en revirmarkerande grizzly, de gånger jag var magsjuk. Det kom som en aggresiv ångest över mig. Jag sprang runt i min för lilla pyjamas och spydde en här, en där. Vi hade varit i grekland och köpt oss halmhattar av cowboysnitt. En sån hängde på en krok på väggen med bättet uppåt, så att själva hatten blev till en skål som jag lyckades pricka med ett fontänuppkast. Det dröjde dagar av misstänksamt sniffande innan mamma fattade vad som hade hänt (hon hade alltså redan grovsanerat hela mitt rum när hon hittade dit).

När jag började skriva det här inlägget tänkte jag mig något i stil med "staden sluter sig runt mig, på avstånd hörs den glesa trafiken på essingeleden, om jag lutar mig ut kan jag se de bleka neonbokstäverna borta på Clarion Hotell", men så blev det inte. Spy och magsjukeskildringar. That´s entertainment.

Så här hålögd blir man f ö efter två dagars icke inmundigande. Han är ju närmast överjordiskt söt pojkvaskern.

nytt utseende, igen

Visst är det ett tecken på lätt obalans, detta att man håller på och byter utseende på sin blogg i tid och otid. Vit bakgrund, svart text eller tvärtom, markerade kantlinjer eller icke, röda rubriker, bilder, inte bilder, bloggarkiv över eller under "om mig". Jag får ingen ro. Surfar runt på bloggar och ser att allt är som det alltid har varit överallt. Själv ändrar jag en gång i månaden. Jag undrar vad det bottnar i?

Hur som helst blir den svart ett tag nu. Jag vet att det är svårt att läsa då, men det blir snyggare.
Så är det.

vinter kräk sjukan

Vi går i väntans tider. När som helst smäller det. Alex kräktes natten till i går och all erfarenhet säger att inom 4 dagar är hela familjen däckad. Jag har mått tvångsilla ända sen han insjuknade. Känner mig olustig. Vill inte äta.

Nu skedmatar vi Alex med vätskeersättning var 3:e minut. Han är slak och vill bara sova. Har spytt som en räv i ett och ett halvt dyng nu. Allt han får behålla är den där unkna salt/socker-drickan. Jag är väldigt orolig. Men nu har han äntligen kissat och sover rätt fridfullt här i soffan.

På TV:n är det Habib. Bästa TV-grejen för just den målgruppen sen Ebba och Didrik. Hatten av för alla inblandande. Lite senare i kväll är det "Stjärnor på is". I söndags var det en komiker på Big Ben som sa att fruset vatten inte har haft så dåligt rykte sen Titanic. Den fick han skratt på.

Usch, nu vill jag bara skruva fram klockan tills Alex är frisk och alla vi andra har klarat oss genom spyhelvetet.

Tills dess:
Salve!

Mitt liv

...i kronor och euro.

Big Ben i går (bland annat)

Det blev ju en så bra helg, mycket tack vare att vi hann leverera allt i tid i fredags. Vissa veckor ser så oerhört mörka ut i början, och man får inget gjort och ligger bara ute på facebook, och så på onsdagen börjar något hända. Sista 4 timmarna här på kontoret var både cigaretter och frukt&mandel inblandade i den kreativa processen. Kl 1806 gick jag hem och fick en skön weekend.

Det bar Big Ben i går igen. Johan Sköld är en fantastiskt bra komiker tycker jag. Det är något med skåningar som gör att vad de än säger, så blir det ungefär 25% roligare. Jag önskar att jag vore skåning, i vilket fall som helst när jag står på scen. Niklas Folkegård var bra också. Han pratade religion och fundamentalism på ett typiskt stand up-flamsigt sätt, men fick ändå något sagt.

Själv var jag nog också rätt bra, men det är fortfarande väldigt mycket rookie över det jag gör och jag har flera divisioner kvar upp till grabbarna här ovan. Jag känner liksom hur publiken får anstränga sig för att skratta, och lite av tunnelseendet finns kvar när jag står på scenen. Men jag lyckades med konststycket att rädda ett skämt som bombade fullständigt, vilket kändes lite hantverksmässigt och bra.

Dock: Jag känner tomhet inför vad jag står där på scen och säger. Nu måste jag hitta något med lite substans också. Manliga sexuella tillkortakommanden och pitbullterriers, det håller liksom inte. Det känns inte så jag, om man säger.

Nu är jag tillbaka på mitt lilla kontor. Anders Worm går runt och snyter sig och Janne ligger hemma med hosta. Om en stund ska jag käka spagetti med tomatsås med framtidens hopp, men först sortera 169 sidor manus som just trillade ur skrivaren i en osorterad hög (julkalendermanus, snart är vi klara).

Frid