I have forgiven Jeus

Lyssnar på musik nu. Försöker jobba. Morrisseys overkligt vackra "I have forgiven Jesus" får mig att tänka på Mårten och hans nintendospelande. Det finns en koppling där. Jag måste lyssna en gång till.

nytvättat glas

Det var kallt i morse, men klart och jag gillar verkligen kalla och klara mornar genom nytvättade fönster. Men barnen är arga på solen som lyser ner i deras filmjölk. Mårten lackade ur fullständigt och vi fick hänga ett afrikanskt tyg för fönstret i köket. Han spelar Lego-StarWars på nintendo DS. I går kväll dödade han kejsaren, sa han. Han kom och berättade det för mig två gånger. Och i morse var han hos Jabba the Hut och stred för alliansen på Jabbas lyxjakt där ute i öknen. Han spelar väldigt mycket och allt han kan om det där spelet har han lärt sig själv. Jag har försökt några gånger men fastnar alltid när jag kommer fram till någon dörr som inte går att öppna. Dörrar som inte går att öppna, det verkar vara dataspelens idé. Att hitta nycklar och få upp dörrar. Om man inte lyckas blir man springande i ett rum och skjuter ner alla fasta föremål tills det inte finns några kvar och då springer man bara. I början, när Mårten just hade fått spelet, ville han att jag skulle hjälpa honom när han hamnade i det där läget, men inte nu längre. Mårten forcerar sina dörrar utan vår hjälp. Någonstans inne i hans femåriga hjärna har han kopplat ihop information med information och dragit egna slutsatser. Och det är bara han som vet vad som händer i det där spelet. Det är bara han som fattar. Grabben kan inte ens läsa. Men framåt kommer han. Han lackade ur igen när jag tog spelet ifrån honom och ville att vi skulle gå till dagis. På väg till dagis pratade han om gud. Jag vet inte varifrån de tankarna kommer heller. Har försökt luska. Undrar om det kanske är någon fröken på dagis som är tokkristen, för han tycks vara rätt så initierad. Pratar om att Jesus var guds son. Undrar om han hade några kompisar och så. När jag hade lämnat och just hade gått ut genom grinden, vände jag mig om och tittad tillbaka. Mårten stod i intensivt samtal med en av fröknarna. Hon tycktes besvärad. Sa något vagt om att "det beror på...". Mårten lyssnade spänt och släppte henne inte med blicken. Jag tyckte att jag såg honom som genom nytvättat glas.Solen sken. Det var friskt i luften.

Vem är jag?

Jag har lagt upp den här bloggen på bloggtoppen, mest för att ha något att göra och för att jag vill se hur jag ligger till rent läsarmässigt.

Längst ner i min profil finns följande lilla ruta:

Om du gillar den här bloggen kanske du också gillar:
Bloggfamiljen - Hannah Graafs blogg
Ett liv i exil
Prinsessans dagbok
Federleys andra sida
Fuck you right back

Detta ska alltså vara bloggar som ligger mycket nära min. Stämmer det tycker ni? I såna fall måste jag kanske tänka om.

Bill och Bull

När jag cyklade förbi på Erstagatan satt de här två karaktärerna på varsin stol utanför Spuntino och spred trivsel omkring sig. De kanske inte ser mycket ut för världen, men i de här kvarteren har de regentstatus.

I höst byter vi dagis

DN:s och Svenskans väderprognoser bjöd + 23 i Stockholm i dag. Av någon anledning tittar jag hellre i tidningen än ut genom fönstret när jag ska välja kläder efter väder. Grabbarna frös på väg till dagis. Jag såg det. Mårten hade synpunkter på kortbyxorna redan när han skulle ta dem på sig. Mina fröknar kommer att bli arga sa han. Lilla Gubben. Hans fröknar är helt körda på fler punkter (några av dem, andra är fantastiska), men just här måste jag ge dem rätt. Jag tog cyklen raka vägen till Spuntino när jag hade lämnat. Där var allt som det ska. Jag träffade en morsa från gamla dagis och vi drack kaffe och pratade lite. Jag tiggde en cigg av en annan morsa och minglade lite med ytterligare några andra. Den buddistiske munken som kan ses flanera runt på söder i Bric-a-brac-byxor och Armanirock kom och tog sin dagliga kaffe. Tatuerade Pia var där. Allt är som vanligt. Jag tycker så synd om mina pojkar. De vill inte gå till dagis. De tycker inte att det är kul där. Själv väljer jag mina ställen. Trivs jag inte går jag därifrån. Det är ett vuxenprivilegium. Jag önskar att jag hade föräldradagar kvar för Mårten. Men det har jag inte. Han får vackert finna sig i sitt öde ett tag till. I höst byter vi dagis.

komediklubb haga

På fredag öppnar vi Komediklubb Haga och jag måste säga att jag ser fram mot det som ett barn inför julafton. Så mycket kan gå snett, jag vet, men jag brukar ha rätt när jag känner på mig att någonting kommer att bli grymt. Vi kommer att driva klubben på Scen Hagagatan 48 på samma adress. Det är en liten, tät, källarteater med exakt den värme i väggarna och den clair obscur som krävs för att man som publik ska krypa ut ur skalet och våga skratta loss.

För 15 år sen jobbade jag på Stockholms Improvisationsteater. Mest bestod arbetet i att göra trygghetsövningar och gråta framför resten av ensemblen, svabba toa och släpa runt loppiga möbler i en fuktdrypande källare i Vasastan.

Det var mycket sällan magin infann sig. Ett par gånger bara. Men då var det fullt i salongen. Temat var enkelt. Fokuset rent. Få personer på scenen, uppvärmda och fyllda av energi som gradvis överfördes på publiken. Jag minns de där kvällarna som i motljus. Dammpatriklar i luften, värmen från 100 100wattare (publiken). Hur varje impuls besvarades med ett skratt. Hur vi på scenen liksom kunde falla in i publiken, utan att stöta emot.

Sista föreställningen av "Flamingo Park Hotell" den 26 maj 1996. Vi blev inropade 5 gånger. Publiken stod upp. Och en timma efter föreställningens slut var foajén fortfarande full av folk som inte vill lämna teatern och den där speciella energin vi hade byggt upp under kvällen.

Lite så tänker jag att det ska bli på fredag. Det borde bli så, för vi har grymma komiker. Jag till exempel. Henrik Blomkvist. Anne Marie Hallberg Pauli. Martin Lagos. Isak Jansson. Emma Wessleus. Behrad Rouzbeh. Ola Aurell. Stellan Sjöström.

Nu önskar jag bara att det kunde komma någon riktigt bra fotograf och ta bilder också. Micke Berg - du får fribiljett. Ni andra pröjsar 75 spänn.

Det blir allsång också.

med blåslampa

Klockan är 20 över tio och jag har dukat upp här i köket för att göra kvittona som ska in till bokföringsbyrån i morgon. De har jagat mig en längre tid nu och jag känner inte att jag kan slingra mig längre. Jag har fullständigt glömt bort att de gör detta för mitt bästa. Att det är jag som betalar dem för att sköta mina kvitton. Att det ligger i uppdraget att de ska jaga mig med blåslampa när det börjar bli deklarationsdags. Allt det har jag glömt, eftersom jag i och med att jag har anlitat dem, har lagt mitt överjag utanför jaget. Och det är oerhört skönt. Jag blev slarvig och 14 från dag ett efter det att jag hade anställt dem.

I Tage Danielssons "mannen som slutade röka", uppdrar huvudpersonen Dante Alghieri åt detektivbyrån Sjöström&Sjöström&Sjöström&Sjöström att med alla till buds stående medel förhindra honom från att röka. Och därefter ligger inte ansvaret att sluta röka på honom själv längre, utan istället kan han ägna all sin tid åt att försöka få tag på cigaretter igen. Men Sjöström&co sköter sitt jobb mycket nitiskt. De delar till och med ut fotografier på Dante till stadens alla tobakshandlare med instruktionen "sälj inga som helst tobaksprodukter till denne man då vi inte kan svara för följderna, hälsningar SÄPO". Och Dante förbannar sitt tilltag, flyr till Paris, bara för att där mötas av den Franska avdelningen av Sjöströmx4.

And so it goes. Dante A förblir rökfri fullständigt mot sin vilja, på samma sätt som min deklaration kommer att komma in i tid, trots mitt omogna och idoga motstånd.

Men det kostar på. Och det är fruktansvärt osexigt. Få se nu...faktura nr 08145, Utbildningsradion. Den hamnar där. I snabbarkivet.

Tomhet

Sportsöndag med handboll och svenska cupen. Kan det bli tråkigare?

Tvätten

Flera dagars...

I går champagne, i dag spökvatten

Johan Sköld skriver ett inlägg som i sin karga enkelhet är en rätt så basic sammanfattning av vad det är att frilansa.
Han lyckas också (fast han kanske inte fattar det själv) gestalta detta, att även om det går bra utåt sett, överskuggas all yttre framgång av känslan av att vara jagad ekonomisk.

Jag har inte heller några uppdrag till hösten. Inte som det ser ut nu i varje fall. Inte som det ser ut i dag. Och för varje dag som går rycker jag allt närmare en semester där jag ska ligga på Austre och undra hur i helvete vi ska ha råd att bo kvar i vår bostadsrätt till hösten.
Det löser sig alltid. I varje fall har det gjort de under de tio år jag har varit verksam. Men känslan är ändå densamma. Vad händer när jag har kommit till slutet av mina uppdrag. Vad händer sen.

För övrigt kan jag inte jobba om jag inte har uppbokat. Många skulle säkert utnyttja en arbetslös period till att exempelvis skriva en bok. Inte jag. Karla Brottare, till exempel, som ju kommer ut nästa höst, är skriven under största tidspress, mellan klockan 23 och 02, och på söndagsmornarna, mitt under brinnande manusarbete.

Blir jag arbetslös kommer jag att agera som en broms innanför en glasruta. Jag kommer att sitta där och titta ut, så hypnotiserad av det jag för tillfället inte kan nå att jag glömmer bort att vända mig åt andra hållet och söka inåt.

hurra!

I dag var jag på ett möte som jag har väntat på i 20 år. Jag var på bokförlaget Natur och Kultur och blev presenterad på avdelningen för barnböcker. "Det här är Anders Sparring, han är ny författare här på förlaget", sa man.
En bok - Karla Brottare - kommer till hösten 2010, och om inte vinden vänder och tuppen gal, kommer ytterligare en bok till våren 2011.
Med isbn nummer och hela faderuttan.

Anders Sparring - ambivalenten

Det är lite snurrigt nu. Jag testar bägge bloggarna. Kanske är det våren som spökar, kanske är det en annalkande 40-årskris.

Men än så länge är det wordpress som uppdateras med kortast intervaller. Så de som känner sig lässugna passar jag nu dit.

open ingella i går

Det var fullsatt på Komikaze i går kväll och jag kände mig lugnt och trygg när jag kom dit. Jag hade nya skor också och kände mig rätt skön när jag slog mig ner i komikersoffan med en läsk och min anteckningsbok.

Av någon anledning drog man av alla de tunga namnen under första akten och så släppte man på oss lite mer rookiebetonade komiker i akt 2 och 3. Kanske beror det på att publiken på Ego är rätt så segstartad. Alexander Forsell fick inte mycket ut av dem, trots en mer än stabil insats. Och geniala Sandra Ilar fick bara ut en bråkdel av vad hon förtjänade. Hon är helt fantastisk tycker jag. Hennes skämt ligger på en annan (inte nödvändigtvis högre) nivå än vad man är van. Det skulle vara intressant att läsa dem på papper. Mycket märkligt och mycket intelligent material.

Ola Söderholm och Fredrik Lord är ju grymma. Under deras framträdanden var det bra fart på publiken. Men de skulle å andra sidan få liv i högsta Sovjet om det behövdes.

Efter paus inledde Johan Sköld och värmde upp inför Rookieavdelningen, och det är som jag har sagt förut, att allting blir 25 % roligare om det sägs på skånska. Men jag tycket inte att han fick vad han förtjänade av publiken han heller. De var riktigt knepiga. Kändes ängsliga och vågade inte skratta ut.

Jag minns när jag jobbade med impro, då pratade vi alltid om publiken i termer av bra eller dålig grupp. En bra grupp är enad och individerna i gruppen är inte rädda att visa vad de känner utan vågar skratta när impulsen kommer. En dålig grupp är indelad i fraktioner och tänker efter ett varv extra innan de ger efter. Det gick i vågor i går. Under Fredrik Lords framträdande fungerade publiken plötsligt som en bra grupp. Under Johan Skölds var de åter ängsliga och lite snåla. Kanske beror det på att publiken sitter i två rumsligheter med en stor bar i mitten. Scenen är placerad mitt för baren och när man kör måste man hela tiden vrida sig 180 grader för att publiken ska få lite ansikte.
¨
Ja, ja, klaga på publiken kan man ju alltid göra. Själv kände jag mig rätt nöjd men ändå inte helt tillfreds. Jag gick på som första rookie och for upp i hög tonart ganska snabbt, tappade lugnet och började be om ursäkt för mig själv på ett ganska typiskt Anders Sparring-sätt. Men det är OK, jag får fler chanser.

Karin Fagerlund såg jag på Tiny Comedy för 6 veckor sen. Då var hon rolig, men alldeles för pratig och hade långa passager där man som publik tappade tråden fullständigt. I går agerade hon som ett fullblodsproffs och kliade publiken exakt där den ville bli kliad. Hon var bäst i andra akten.

Bianca Meyer var också bra, men jag tror att hennes akt kan bli ännu läskigare (och roligare) om hon vågar köra "jag-har-varit-deprimerad-och-försökt-ta-livet-av-mig-spåret" fullt ut.

Jag gick innan tredje akten. Barnen är sjuka hemma och jag ville inte ramla in klockan halv 12 och mötas av en gråtande familj. Glömde kortet i baren och fick vända i tunnelbanan. När jag kom tillbaka höll konfrenciern Ingella på att rådda om publiken från restaurangdelen och föste in dem i bardelen. Jag tror att det var ett smart drag.

Enligt vad jag har hört och läst var tredje akten lyckad.

Mitt nästa framträdande blir den 1 maj på Hagagatan 48 då jag och Henrik Blomkvist och Carl Magnus Karlsson drar igång en ny klubb. Kom då. 75 kr inträde. Kl 19.

VAB

I dag är jag hemma med tre sjuka barn, varav ett kräks och två spelar fotboll i vardagsrummet. Det låter kanske som en lite ironisk tillspetsning av vardagen, men det är exakt så det är. Den som kräks gråter dessutom och ropar på mamma, medan de två andra slåss.

På fredag ska jag ge en intervju för en film som handlar om "icke perfekt föräldraskap". Så jag samlar på mig material i dag. Försöker vara så frånvarande det bara går. Mycket facebook. Kollar räntan (den lär ju gå ner vilket stressar mig till ingen gräns eftersom vi har vår bunden ända till november). Dricker kokkaffe och försöker lyssna på Bob Hund.

I kväll ska jag dessutom uppträda på EGO på kammakargatan. Har tänkt ut några skämt, men oroar mig för om de är tillräckligt bra.

Det är bara jag, jag, jag - jag vet. Men så är det att vara människa. Alla andras resa är bara en del av min egen upplevelse.

Salve

jag saknar den här bloggen - ovisshet

Usch vad jag saknar den här bloggen. Den är snyggare, enklare och känns mycket mer jag. Men Ok, det är googlekapitalisterna som äger den, men vad är det för fel på kapitalism egentligen. Och så är den värd 93 tusen, det såg jag efter en googling på mig själv. Kan någon ta och skicka de pengarna till mig?

Det blir svårt nu. Jag får se hur jag gör. Ovisshet mina vänner (om det nu finns någon som kommer hit ibland) ovisshet.