torsdag 12 april 2007

Oscar Levertin och vårt sociala skyddsnät för själen


Oscar Levertin var bara 44 år gammal när han dog 1906. Jag vet inte mycket om honom, inte mer än vad jag har läst i Per Gedins biografi över Karl Otto Bonnier ”litteraturens örtagårdsmästare”. Men det som finns att läsa där räcker gott och väl för att jag ska kunna bilda mig en så pass bra uppfattning, att jag med bestämdhet kan säga att jag gillar honom.

Oscar Levertin var den moderna litteraturkritikens fader i Sverige. Han skrev för svenska dagbladet och var först i Sverige att skildra litteraturen utifrån vad han faktiskt kände och vad texten gjorde med honom, snarare än utifrån en nedärvd idé om vad som är god litteratur. Levertin var jude och som chefskritiker på svenskan efterträdde han den gamle antisemiten och ständige sekreteraren för svenska akademien Carl David af Wirsén. Wirsén hade under sin tid på chefsstolen sågat hela den lysande generation författare som kom fram på 1890-talet jämsmed fotknölarna, och motarbetade aktivt storheter som Strindberg och Söderberg. Man behöver inte ha särskilt mycket inlevelseförmåga för att förstå den lättnad som fyllde de unga progressivt intellektuella när de äntligen slapp ifrån den gamle träbocken och istället blev bemötta av sådana som Levertin. Det måste ha känts ungefär som det gjorde i Östberlin när muren föll 1989.

När Levertin höll föreläsning på Stockholms högskola var det alltid fullt till sista platsen och det var trängsel utanför föreläsningssalen. Han ansågs vara en av sin samtids största snille, och var inte nog med det ovanligt trevlig sägs det. Han var omtyckt av de flesta; både av Heidenstam och Strindberg. När han besökte sin förläggare Carl Otto Bonnier i hemmet, såg alltid dennes mamma till att det fanns en bukett av Levertins favoritblommor i en vas på bordet. Han såg bra ut i sitt spetsiga skägg och bakåtstrukna hår. Han hade bruna ögon. Kvinnor föll som käglor för honom.

Och så dog han.
På grund att ren klantighet.
På kvällen gick han och la sig med feber och vaknade mitt i natten yr och törstig och svepte av misstag ett glas sköljvatten som innehöll lut. På morgonen var han död. Hans avhandling om Linné hann aldrig bli färdig.

Levertin sörjdes och saknades oerhört. Jag föreställer mig att en plötslig känsla av samhörighet drog in i den radikala borgligheten; att man sa att det skulle bli tystare nu, tråkigare, gråare; Att det andliga klimatet skulle bli råare.

Precis samma saker som jag föreställer mig att man sa när Dagerman plötsligt försvann, eller Dag Hammarsköld, eller Jolo, eller Vilhelm Moberg. När Beppe dog vet jag att man sa det. För att inte tala om Tage Danielsson.

Och detta är inte på något sätt ett uttryck för allmänt hyckleri. Det tror jag inte. Jag tror att Levertin (och resten av namnen jag har räknat upp + en massa andra) har spridit trygghet i sin samtid bara genom att existera. Levertin blev en motvikt mot reaktionära krafter som ville döda nya radikala idéer. Han fanns där som en bekräftelse på att man kan tänka annorlunda. Att man kan utgå från sig själv. Han andades lugn och värme. Han fanns där. Även om man aldrig fick träffa honom, tröstade tanken på att han fanns. Men han var inte ensam. Det fanns fler som han. Och tillsammans med dessa, bildade Oscar Levertin ett socialt skyddsnät för själen.

När jag växte upp hette den tjockaste tråden i det sociala skyddsnätet för själen Tage Danielsson. För mig blev det mörkt och kallt länge sedan han hade dött. Tillslut blev jag tvungen att aktivt hitta nya trådar till mitt nät.

När Anna Lindh dog, tänkte jag: Göran Greider. Han finns. Alltså är det inte fullständigt mörkt. Alltså kommer snålvinden inte att kunna jaga bort all värme.

Jag har en mental lista över några personer som jag anser ingår i vår tids sociala skyddsnät för själen – på samma sätt som Oscar Levertin gjorde i sin. Och varje gång någon från min lista försvinner, tar jag mig en titt på den och tänker: Jo fan, den och den finns fortfarande kvar. Skönt! Ännu är vi inte helt förlorade.


Några personer som gör mig trygg bara jag tänker på att de finns:
Göran Greider
Kristina Lugn
Sverker Åström
Carl-Johan DeGeer
Bodil Malmsten
Barbro Lindgren
Stig Larsson
Horace Engdahl
Tiina Rosenberg
Maria-Pia Boëtius
Ronny Ambjörnsson
Pija Lindenbaum
Täppas Fogelberg

Detta är mitt sociala skyddsnät för själen. Och vad är det de skyddar mig mot då?
Tja, Allians för Sverige.
..for starters.

1 kommentar:

Kai Stavre sa...

Bra tråd...genast spinner hjärtat och den inneboende listmakaren igång hos mig...