Min religionslärare i gymnasiet hette Bertil Ultin.

När vi skulle tala om existensialismen, delade han ut ett maskinskrivet ark med ett långt citat ur Jean Paul Sartres "Les Mots". Texten var på svenska, men Bertil hade skrivit den med minimalt radavstånd, helt utan styckesindelningar eller indrag. En massiv kloss på ett A4-papper.
Läs det hör först sa han.

När vi hade läst, undrade han om vi tyckte att texten var svårgenomtränglig.
Ja, det tyckte vi och någon sa att det hade kanske hjälpt med lite styckesindelningar och rubriker här och var.
Nä, sa Bertil. Jag ville att den skulle vara tung. Jag ville skriva den så, att ni blev tvungna att stänga av omvärlden för att tränga in i den. Den bästa läsningen gör man med näsan mot pappret. Med ögonen som streck och ett finger i texten.
Jag minns att jag kände en slags upprymdhet när han sa det där. Jag minns att jag tänkte att han hade rätt. Texten hade verkligen gått in. Och läsningen hade lämnat en slags lugn efter sig. Det var no bullshit liksom. Inget i fetstil. Bara ren text att tränga in i . Det var som meditation.
Bertil Ultin var min bästa lärare. Det var han som fick mig att förstå kvalitén i begreppet kärvhet.

I går begravde vi min farmor. Hon hann bli gammal och det var inte många ur hennes generation som var där. De flesta är döda. Men vi var i varje falla ett svartklätt gäng som satt där i siverdals kapell med händerna i knät och blicken riktad mot golvet. Farmors kista var enkelt vit och stod vid fönsterpartiet som vetter ut mot granskogen utanför. 7 vackra kransar låg på golvet runt kistan och på locket ett fång rosor.
Många grät tyst. Prästen sjöng vackert vesperartat med ryggen mot oss. Mimmi fick gå ut med Mårten, men bredvid mig där på bänken satt Stella, rak i ryggen med öppna ögon och en liten hand på min axel.
Det fanns en kärvhet där i rummet. Värme och kärlek, javisst, och kärvhet. Begravningsgudstjänsten inleddes med att vi satt tysta i säkert en kvart och bara var där, utan yttre stimuli, ingen pausmusik, inget att läsa, bara tystnad.

Fram till för ungefär 5 år sen brukade jag gå på en mässa som hölls i allhelgonakyrkan varje söndagkväll. Mässan var uppbyggd kring just tystnad och låg, långsam, kärv psalmsång. Ofta var det Olle Karlsson som är präst i Katarina församling, som predikade, men det kunde lika gärna vara någon som bara hade något att säga, utan att vara prästvigd, som stod där framme och pratade. Jonas Gardell var uppe flera gånger, Tomas Andersson Wij spelade, Sara Isaksson var organist. Man kan säga att de där mässorna höll rätt så hög nivå. Det var alltid fullt i kyrkan, längst bak fick de som kom sist stå, för det fanns aldrig sittplats nog. Man gick alltid hem med en ny tanke i huvudet, eller en ny fråga; en ny aspekt på vad det är att vara människa. Men det var inte predikan och musiken som var det största med allhelgonamässan, det var tystnaden. Att sitta i en kyrka mitt i ett brusande konsumtionssamhälle mitt i en stad där folk jobbar så att de får näsblod, och bara vara tyst. Och när man gör det, när stressen långsamt lämnar en, kommer nya tankar fram. Obekväma tankar kanske, eller tröstande. Det spelar inte så stor roll
Det är den där obetvingliga kärvheten. Jag gillar den.

Och jag uppfylldes av den känslan i går igen. För det var som att när allt bakgrundsbrus hade tystnat, när vi hade kommit så pass långt ner i oss själva, att vi kunde vara i tystnaden, så stod hon där, farmor, och var närvarande på ett sätt hon inte har varit på många år nu.
Det var en fin begravning.

Bertil Ultin dog på tunnelbanan 1989. Han föll ihop på T-centralen och var död redan när han slog i perongen. Det måste ha varit en stor förlust för skolan.
Lärare som han växer inte på träd.