Elvis lever

Jag borde vara frisk vid det här laget, men det är jag inte, så jag tillbringar dagen i sängen. Vi skulle ha åkt hem i natt, men så blir det nu inte och jag tycker att det är rätt skönt med den där bonustiden. Även om jag är sjuk och aj aj aj har så ont bakom ansiktet.

På torsdag är det exakt 30 år sen Elvis dog. Jag minns tydligt när mamma gläntade på min dörr och levererade dödsbudet. Om Elvis dog den 16 augusti, måste det ha varit den 17 augusti och typ en vecka kvar innan jag skulle börja i tvåan.
”Elvis är död”, sa mamma.
”Trodde han på gud”, undrade jag.
För det var en sån där grej som jag alltid ville veta. Vi trodde absolut inte på gud hemma hos oss och i min värld var alla som gjorde det, inte onda kanske, men mycket märkliga. Av en annan sort kan man säga. En sort som inte angick mig.
”Javisst, han var ju amerikan”, sa mamma. Sen sa vi inte så mycket mer tror jag. Elvis var död. Han var kristen och så var det med den saken.

Mamma hade rätt. Elvis var verkligen amerikan. Han var ju kungen av bibelbältet och white trash och stod säkert för precis allting som vi i vår familj tyckte illa om.
Ändå dröjde det inte länge innan jag började känna mig märkligt berörd av Elvis. För självklart gick det minnesprogram i TV. Någon extrabilaga följde säkert med Aftonbladet och till jul det året fick jag och brorsan en varsin Elvissamling av farmor.

Elvis var ju så..semester. Han var så Hawaii med sin mättade brunbrända hy och sina feta glansiga polisonger och sitt kraftiga vita leende. Han var liksom uppfräschad och med extra allt, en version av vårt eget kön som vi aldrig hade stött på i verkliga livet.

Sommaren därpå dök the Boppers upp och jag och brorsan mimade till deras låtar uppe på rummet. Brorsan skaffade sig en vit kavaj och kammade håret bakåt med brylcréme (6 år gammal). Vi fantiserade om att vi var Boppers och lekte att vi drog runt på varsin motorcykel och sjöng rungande rock och räddade brudar ur farliga knipor. Vi lekte att vi var Boppers. Men vi älskade Elvis. Han fick vara hur kristen han ville, för oss hade han blivit kungen.

Nu ligger jag här i min sjukbädd och börjar närma mig den ålder Elvis hade uppnått när han dog. Han hade varit 72 om han hade levat nu. Jag undrar var han hade befunnit sig i dag.

Så här, jag leker med tanken:
Elvis dog inte den där morgonen på toaletten på Graceland 1977. När han satt där och krystade kände han hur en våg av mörker drog över honom och han grep reflexmässigt tag i handfatskanten och satt så tills vågen hade passerat och han på darriga ben kunde resa sig upp. Han kände sig yr och illamående och en läkare kallades in. Stroke, kunde läkaren konstatera, en mild stroke, men med tanke på Elvis fysiska kondition hade han nog ändå haft tur. Elvis borde försöka tänka på vad han stoppade i sig, sa läkaren. Han borde motionera lite. För nästa gång vet man inte hur det går.

Elvis hörde inte själv vad läkaren sa. Han låg i ett angränsande rum med en handduk över huvudet och sov. Det var först nästa dag som Priscilla själv tog sig ett snack med honom och Elvis var föresten inte intresserad. Han bara fnös. Motionera? Jag motionerar när jag står på scen, du har väl sett väl hur jag svettas?

Under resten av hösten kände sig Elvis rätt så dassig, men han gjorde som han var van. Han reglerade all fysisk och psykisk obalans med tabletter och sprit och mat och det var inte förrän vid jul 1977 som livet hann upp honom igen. Elvis gjorde en kryssning i Karibien tillsammans med Priscilla och Lisa-Marie. Han hade turnerat hela hösten och det var Priscilla som mer eller mindre tvingade honom att ta semester. Elvis tillbringade största delen i familjens svit, där han låg i sängen och åt och tittade på TV. Sen i augusti hade han gått upp ytterligare 25 kilo och vid de få tillfällen Elvis rörde sig ute bland de övriga passagerarna upplevde han något han inte hade upplevt sen 1954. Folk kände inte igen honom.

Nå i varje fall. När Elvis till slut blev igenkänd, blev han också upptrugad på en liten scen på en av nattklubbarna ombord. Sjung nåt, skanderade man. Och Elvis som var för berusad för att protestera tog ett steg upp på den lilla scenen.

Vågen var lång och tung och Elvis hade inget att gripa tag i. Han slog huvudet i golvet när han föll tillbaka från scenen och blev liggande medvetslös.

Detta blev väckarklockan. När Elvis vaknade upp 7 dagar senare och äntligen förstod hur nära döden han hade varit satte han genast igång med operation sanera Elvis. Han skrev in sig på Betty Ford kliniken och började äta sunt. Han skaffade sig en tolvväxlad cykel och började titta på workoutfilmer på video. När sommaren kom 1978 hade Elvis gått ner 50 kilo och kände sig som en ny människa. Under de två åren som följde avbokade han alla jobb och ägnade sig bara åt sig själv och sin hälsa. han tog upp sitt andliga sökande igen och kunde befinna sig i djup bön i timmar. Han anställde en buddistisk yogalärare och började ägna sig åt meditation. Timme ut och timme in satt han i sitt nybyggda lilla tempel med benen i kors och mässade sitt mantra. Dagar i sträck.

Elvis hade slutat äta kött och 1980 gav han ut sin första helvegetariska kokbok. Detta var till jul och på våren 1981 utkom han också med en workoutfilm. Filmen gick inget vidare. Det tycktes som att Jane Fonda hade större trovärdighet när det gällde jympa än vad the King hade, så i ett desperat försök att nå ut gjorde Elvis en inspelning tillsammans med LL Cool J där han medelst rapping försökte prångla ut sitt hälsobudskap.

Överhuvudtaget var väl inte den nye gröne Elvis någon kommersiell braksuccé. I Las Vegas ville man inte se den här nyfrälste sprattelgubben som dessutom envisades med att ha med sig ett knippe fusion-discomusiker på scen. Elvis ska vara stenad och tjock, sa man allmänt. Det här står vi inte ut med. Så Elvis fick fortsätta på mindre scener i städer som kanske inte hade samma sköna klang som Las Vegas. Det blev många inomhuscentrum för Elvis under första halvan av 80 talet. Försäljningskurvorna fortsatte neråt men Elvis envisades med att fortsätta. Han till och med finansierade en långfilm, där han spelade en miljöaktivist som med hjälp av avancerad kung-fu bekämpade miljöbovar uppe i norra Alaska. Filmen blev ett praktfiasko och under en period skämtade man inte om någonting annat än om Elvis miljöfilm i hela den civiliserade världen.

Elvis var fullständigt bankrutt. Han fick säga upp sin buddistiske yogalärare. Han sålde Graceland, alla bilarna, till och med de gamla scenkostymerna från 70-talet (billigt). Priscilla gick ifrån honom. Det var 1986, Elvis var 51 år och hade ingenting kvar. Han var utskrattad och när skratten dog ut gled han in i glömska.

Inte förrän 1991 dök Elivs upp igen. Det var en musikjournalist på Rolling Stone magazine som ställde sig frågan: ”Vad hände med Elvis Presley?”. Journalisten hittade the King i en trailer utanför Memphis. Elvis hade gått upp i vikt igen. Han hade fallit tillbaka i sitt sprit och tablettmissbruk och vräkte i sig chips och bacon och vad han nu kom över i de lokala lågprisbutikerna. Men det var något som gjorde intryck på journalisten. Tyngden i ögonlocken, den dova erotiska rösten, det statiska rörelseschemat, allt det Elvis tappade under 1980-talet, hade han vunnit tillbaka. Elvis och journalisten talade länge. Elvis pratade om hur mycket han längtade tillbaka till scenen och till sina musikaliska rötter och brast ut i gråt flera gånger under intervjun. Innan journalisten lämnade honom föll de båda på knä framför Elvis illaluktande säng och förenade sig i bön.

Det blev 30 sidor i tidningen. Anton Corbijn fick i uppdrag att göra bilderna och han gjorde ett jättejobb där han fångade Elvis ute i den vindpiskade öknen, trasig och dömd, framför en metallgnistrande trailer. Plötsligt fanns Elvis Presley i det allmänna medvetandet igen. I det unga medvetandet. Kurt Cobain från Nirvana ville jobba med honom. Daniel Lanois gjorde påstötningar. Black Francis från the Pixies åkte till och med hem till Elvis och presenterade ett knippe nyskrivna låtar (som Elvis kom att spela in 7 år senare, när han gjorde uppföljaren till sitt comebackalbum ”the King”.)

Det blev Lanois som gjorde comebackplattan, som sålde i otroliga 7 miljoner exemplar. Och när Nirvana 1995 gjorde sin fjärde platta (en fjärils vingslag ni vet..), gästade Elvis på inte mindre än 3 låtar. Och så rullade det på. Elvis hade aldrig mått bättre. Han köpte tillbaka Graceland lagom till sin 60 årsdag 1995. Han gav sig ut på nya turnéer världen över och åker nu för tiden alltid iväg med två set. Ett folkligt jättearenaset och ett sobrare set för sittande publik i klassiska konsertlokaler, speciellt framtaget för medelklassen i Europas storstäder.

För medelklassen älskar Elvis. Det finns i dag inte en reklambyrå i hela västvärlden där man inte lyssnar på Elvis minst en gång om dagen.

..äh, jag svamlar. (men tänk på att jag har feber)

Jo, föresten, missa inte spoken word inspelningen Elvis gjorde i början av 2007. ”Any topic” heter den och den är jättetänkvärd.