Drömmen om herrön

En vän tyckte att jag skulle blogga om mina reflektioner efter att ha sett "Drömmen om Herrön" på Dramaten nu i dag. Jag är lite tveksam till det, men eftersom jag i och med detta redan har sagt A, är det väl lika bra att säga B.

Jag fick biljetterna av min farbror Lennart med familj när jag fyllde 40 i våras, och jag måste säga att det nog var den enskilda present jag blev gladast över.

Jag har följt Killinggänget ända sen innan de hade premiär i TV faktiskt. Robert Gustafsson bodde några busstationer bort från mig i Gröndal och ibland pratade vi lite på bussen. Han berättade för mig att han var indragen i ett projekt tillsammans med någon som hette Henrik Shyffert, att det var fråga om rätt egen humor. När jag bad honom exemplifiera sa han att "tja, vi kan till exempel köra en lista över Carl Bildts slappaste handslag".

Och så hade de premiär och alla i min generation fick en ny definition på och måttstock för vad humor är.

Det strömmar ju en alldeles särskild energi från de där männen. Jag tror nästan att de är större och mer betydelsefulla för min generation, än vad Hasse och Tage var för mina föräldar. Jag tror faktiskt det. Inte sedan Bergman var i sin krafts dagar, har någonting känts så laddat, som detta att Killinggänget ska sätta upp en pjäs på Dramaten. De vet ju hur man gör med en publik, hur man duperar och lurar. De är roliga men de har också djup. "Fyra nyanser av brunt var ett mästerverk." De är ju genier.

Det känns så. Det är med den attityden man närmar sig dem. Och det känns som att det är med den attityden de har tagit sig an arbetet med sin pjäs. Det är som att de tror att alla briljanser Martin Luuk kläcker ur sig på scen (och han gör det bra), ska ha kraft att skyla över den uppenbara bristen på gestaltning. Eller att greppet att låta Henrik Shyffert och Robert Gustafsson visa sina svaga sidor, är dramatik nog för tre timmar på Dramatens stora scen.
Det är det inte på långa vägar.

Att sitta och se på "Drömmen om herrön" är som att sitta in på en middag med ett förtroget och oerhört inarbetat gäng gubbar, en lång middag där alla till en början är mycket roliga, öppna och kvicka, men som ju längre kvällen lider, blir allt tjatigare och syrefattigare.
Det händer ingenting. Jag kände ingenting.
Det saknas inte värme. Inte empati. Det blir inte kallt och cyniskt. Inte ironiskt. Men fruktansvärt tråkigt.

Och varför skriver jag nu detta?
Jo, därför att det ju strömmar en särskild sorts energi från männen som är Killinggänget. Därför att jag älskar dem på något sätt. Därför att de har kraft och intelligens att verkligen säga någonting. Därför att jag är övertygad om att de skulle kunna blåsa taket av vilken teaterinstitution som helst, om de bara bestämde sig för att släppa idén om sin egen genialitet och vågade jobba från grunden nästa gång.

Fram tills dess nöjer jag mig med att läsa Johan Rheborgs blogg och njuta av hans porträtt av kollegorna. De är faktiskt jävligt fina.