Jag skriver som en kratta i dag. Måste gå tillbaka och korrigera stavfelen. Tror kanske att det beror på att synen håller på att bli sämre. Om ni visste hur många gånger jag redigerar ett inlägg efter att jag har publicerat det. Eller det kanske ni redan vet?
När jag och Janne jobbade på Jarowskij med Petra Mede show och hade manusgenomgång, frågade producenten Johan Sköld: "Vem är det som alltid lämnar in manus med så många skrivfel?" Jag och Janne har en gemensam överenskommelse att aldrig avslöja vem som har skrivit vad, men här såg jag ingen annan utväg än att tyst räcka upp handen.
Jag titulerar mig ju författare numer. Det finns inga alternativ, och jag önskar att min gamla Svensklärare Annika Rosén i Brännkyrka gymnasium visste det. Hon var alltid kritisk till mina uppsatser. Jag skrev jättedåligt och kunde inte stava alls. Slarvig och håglöst genomförde jag mina uppgifter, lämnade in för att få kuta ut till rökrutan. Jag fick aldrig bättre än 3+ på en uppsats (dagens G), och de där risiga betygen gjorde att jag inte såg mig själv som en skrivande person överhuvudtaget.
Det var först när jag var 30 som jag insåg att jag kunde formulera mig. Men då endast i manusform. Min första egentliga prosatext skrev jag när jag var 34 år. Det var en personlig uppväxtskildring för livsåskådningsmagasinet "Von Oben", som min kompis Tomas gav ut, och jagjag satt som i trance och skrev den där texten. Jag minns hur nervös jag var när jag skickade iväg den, och hur oerhört glad jag blev när Tomas ringde och sa att han gillade den.
Sen dess har jag gjort mina romanförsök. Jag har haft en bok antagen, men sen nedlagd. Jag stavar fortfarande som en kratta, slarvar med fingersättningen och kan inte styckesindela (just det ordet markeras med rött i min dator. Varför?).
Nu sover säkert Alex i köket. Bygget utanför pågår med ett monotont brusande läte, då och då avbrutet av starka mansröster som ropar instruktioner, genom fönstret ser jag den gigantiska kroken som hänger i en vajer från byggkranen som tornar upp sig över oss alla här i östra Årsta (man ser den från skanstullbron, tittar ni västerut så kan ni tänka att vid den första byggkranen bor Anders). Klockan tolv ska jag lämna en text. Vi hörs.
5 kommentarer:
Vad är det nu Mamma Mu säger?
"Vad gör det om man böjer en spik eller två; det blir en koja ändå..."
väl talat, även om jag inte är något större fan av Mamma Mu. Kanske får lov att bli det nu.
Styckeindela stavas utan s, det är kanske därför datorn rödmarkerade.
Å andra sidan tycker min dator just nu att det inte är ett bra ord utan S heller. Hm.
Uppsatser i skolan är ingen vidare mätsticka för hur bra man är på att skriva. Hur konstruerad är inte den situationen, att man ska – ofta under fyra timmar i en trist aula – skriva ihop en text från inget, och sedan inte få chans att få feedback och redigera den? Så går ingen vettig texthantering till, det vet alla som skriver för brödfödan.
Personligen hatar jag Mamma Mu.
Kråkans cynismer däremot kan ibland vara befriande. Fast då i bokform. Radioversionen spyr jag av.
Det visar väl att skolan inte alltid varit bäst på att fånga upp talangerna. För du har ju talang!
Själv hade jag 5:a i svenska språket i gymnasiet (4:a i litteraturkunskapen) och vad blev det av mina författarambitioner (som jag alltid haft)? Jo, skrivandet av brev från statligt verk samt ilsket bloggande om misshagliga politiker...
Skicka en kommentar