100531

Det är vilsamt att vara hemma en vardag. Alex är sjuk och ligger på kökssoffan. Vi är tysta båda två. Jag har just läst ikapp den senaste veckan på Alex Schulmans lysande blogg. Utanför pågår ett bygge. Om några månader står ett sjuvåningshus ett stenkast från vår fina balkong med kvällssol. Sen är det är goodbye till cigg i morgonrock och nakenliv på balkongen.

Jag skriver som en kratta i dag. Måste gå tillbaka och korrigera stavfelen. Tror kanske att det beror på att synen håller på att bli sämre. Om ni visste hur många gånger jag redigerar ett inlägg efter att jag har publicerat det. Eller det kanske ni redan vet?

När jag och Janne jobbade på Jarowskij med Petra Mede show och hade manusgenomgång, frågade producenten Johan Sköld: "Vem är det som alltid lämnar in manus med så många skrivfel?" Jag och Janne har en gemensam överenskommelse att aldrig avslöja vem som har skrivit vad, men här såg jag ingen annan utväg än att tyst räcka upp handen.

Jag titulerar mig ju författare numer. Det finns inga alternativ, och jag önskar att min gamla Svensklärare Annika Rosén i Brännkyrka gymnasium visste det. Hon var alltid kritisk till mina uppsatser. Jag skrev jättedåligt och kunde inte stava alls. Slarvig och håglöst genomförde jag mina uppgifter, lämnade in för att få kuta ut till rökrutan. Jag fick aldrig bättre än 3+ på en uppsats (dagens G), och de där risiga betygen gjorde att jag inte såg mig själv som en skrivande person överhuvudtaget.

Det var först när jag var 30 som jag insåg att jag kunde formulera mig. Men då endast i manusform. Min första egentliga prosatext skrev jag när jag var 34 år. Det var en personlig uppväxtskildring för livsåskådningsmagasinet "Von Oben", som min kompis Tomas gav ut, och jagjag satt som i trance och skrev den där texten. Jag minns hur nervös jag var när jag skickade iväg den, och hur oerhört glad jag blev när Tomas ringde och sa att han gillade den.

Sen dess har jag gjort mina romanförsök. Jag har haft en bok antagen, men sen nedlagd. Jag stavar fortfarande som en kratta, slarvar med fingersättningen och kan inte styckesindela (just det ordet markeras med rött i min dator. Varför?).

Nu sover säkert Alex i köket. Bygget utanför pågår med ett monotont brusande läte, då och då avbrutet av starka mansröster som ropar instruktioner, genom fönstret ser jag den gigantiska kroken som hänger i en vajer från byggkranen som tornar upp sig över oss alla här i östra Årsta (man ser den från skanstullbron, tittar ni västerut så kan ni tänka att vid den första byggkranen bor Anders). Klockan tolv ska jag lämna en text. Vi hörs.