Det är klart att jag fick mothugg. Vem är jag att jämföra Pippi med ace of base? Och visst är Pippis anarkism och påhittighet en inspirationskälla för både barn och författare, även i dag. Men ändå: Det vilar något oerhört sunkigt och folkpartistiskt eller rent av moderat över historierna om Pippi. Inte nödvändigtvis över Pippi själv, men skildringen blir, när den är filtrerad genom Astrid Lindgrens förståndiga och fortfarande rätt valpiga skojfriskhet ganska outhärdlig. Och då ska vi inte tala om filmerna - vi gör inte det alls helst..
Men samtidigt kan jag tycka att berättelserna om Pippi har ett mörkt underliggande spår. Om man läser dem mycket noga vill säga, som en arkeolog, och försiktigt lyfter bort lagren av skämt och kloka tokroligheter. För då kan man finna en ganska obehaglig skildring av ett gammalsverige med tydliga sociala hierarkier och två stackars barn som är predestinerade att leva olyckliga och självutplånande liv, men som får en sista sommar i himmelriket, tillsammans med en liten flicka som snart, mycket snart, bara du har läst sista sidan och slagit igen pärmarna om det sista kapitlet i den sista boken om Pippi Långstrump, kommer att träda in i en trött, typiskt svensk 60-talskarusell av institutionalisering och ett självmedicinering.
Så här skrev jag som en kommentar till min facebookpostning, för några minuter sen:
I natt när jag inte kunde sova, låg jag och tänkte på hur Debra Granik skulle kunna ta sig an Pippi.
Ja, det skulle säkert bli lysande, om Granik vågade skildra det underliggande mörkret och den klaustrofobiska stämningen i staden där Villa Villerkulla ligger, med sin stränga sociala kontroll och låga smärttröskel för allt som kan verka avvikande. Om hon vågade skildra Tommys handsvett och Annikas dåliga andedräkt, Pruseluskans sexuella frustration och Kling och Klangs porrsufrande, och sist men absolut inte minst: Pippis ensamhet - DÅ kan det bli en bra film.
Men jag är osäker på att tre Lindgren låter henne göra det. Djupt osäker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar