24/sekund

Jag läser: "om det är något som är tråkigare än personer som berättar sina drömmar så är det personer som berättar om sina dataproblem" och blir upprymd över hur mycket jag håller med.

För ett par dagar sen skrev jag om en av mina drömmar här på bloggen och kände liksom redan när jag gjorde det - i skrivandets stund - hur banalt det lät och hur dåligt inlägget skulle bli.

Drömmar låter sig inte berättas. Drömmar är inte ett skeende som fungerar linjärt från A via B till Ö. De är något annat. Drömmar är intima budskap från det sovande jaget, som är så sinnrikt konstruerade att de inte, hur man än anstränger sig, kan återskapas av det vakna. Konstnärer och filmare och förtattare har försökt i alla tider. Ingen har någonsin lyckats. Allt vi har när vi vaknar är sängvärmen, kroppen ihopknuten i fosterställning och en känsla kopplad till en serie undflyende bilder.

Men så fort vi försöker få fatt i dem - bilderna - och pressar in dem i den berättande mallen, dödar vi dem. Det är som med Gud, något större, bortom vår fattningsförmåga. Något som inte låter sig begripas.

Detta gäller självklart också för dataproblemen: Något större, bortom vår fattningsförmåga. Något som inte låter sig begripas.

I övrigt var den bloggande delen av familjen Schulman på omslaget till DN-kultur i morse. De är säkert svin hela bunten, men när jag ser dem känner jag inget annat än värme. Jag vet inte varför, men det är en känsla som jag inte orkar värja mig emot längre.

I övrigt 2: I DN-kultur fanns också en essä om han filmaren Haneke, som jag inte begrep mer än hälften av. Den var lite skitnödig så där och kanske gäller mina tankar om drömmar även här; När någon försöker få fatt på vad en briljant filmare har att säga med inga andra verktyg än sitt eget intellekt och 120 poäng på universitetet, blir det lätt skitnödigt, eftersom inte ens Haneke själv med ord kan berätta vad hans filmer handlar om. Om man verkligen vill veta finns det bara ett sätt som fungerar: Att se filmerna, lämna biografen och försöka tänka på något annat.

I varje fall, i ingressen stod att läsa "...24 lögner per sekund". Det där "24 per sekund" ska ju gälla för film har man lärt sig och det är en floskel jag har väldigt svårt för. För den oinvigde är det kanske hisnande att rörlig bild består av stillbilder som följer på varandra med en hastighet av 24 per sekund, men när etablerade filmare och filmessäister försöker ta ner mediet till "det är inget annat än 24 bilder per sekund" blir det bara - kokett är fel ord men jag hittar inget bättre nu - kokett, eller förminskande kanske. Det är sjävlklart att film är något mer än 24 vad som helst per sekund. Jag skulle vilja säga att film är allting UTOM 24 bilder per sekund. För det är ju det som är vitsen med hela den här konstformen, att man inte ser bilderna. Så kom inte och döda illusionen tack, bäste herr essäist.

Dessutom har essäisten (och Haneke, för det är från honom just det här citatet kommer, om än modifierat) fel. Film är inte 24 lögner per sekund. Film är det antal lögner per sekund som man uppfattar. Det kan vara en det kan vara två, men ofta är det nog långt färre än en.
En sekund är ju som bekant rätt kort.
Och alla filmer består inte bara av lögner.

I övrigt 3: I dag är det sol. Jag vaknade redan 07:20 och har hunnit 1. äta frukost helt själv, 2. läsa hela tidningen 3. blogga.
Nu tänker jag gå ner och väcka famijlen och vara världens snällaste man och pappa hela dagen. I kväll klockan 19 ska vi dessutom gå på torne(stavningen?)spel på Kattlunds i Grötlingbo. Mårten lär dåna.

I övrigt 4: Grattis på födelsedagen i dag Micke Berg.

I övrigt 5: Citatet överst: Bodil Malmsten.