När jag var liten väckte jag inte någon reflexmässig sympati. Jag gjorde mig obekväm; lät min röst höras och krävde min rätt. Jag var en dålig förlorare och tolkade mitt utanförskap som ett tecken på upphöjdhet. Jag bar på den korrumperande känslan – det var och är min grundkänsla - av att vara speciell och riktade min frustration mot dem som inte kunde se det.
Jag har aldrig varit den där lilla killen som blir illa behandlad av sina jämnåriga, men som genom sina tysta tårar väcker de äldre barnens rättskänsla. Jag skrek mig till respekt och när jag inte fick den skrek jag ännu högre och de äldre barnen hamnade tillslut i ringen runt de som gav mig stryk. Och där stod de och kände väl med varje moralisk cell i sin kropp att det var på tiden att någon lärde den där Sparring att hålla käft.
Jag bodde i Tuskö, 2 mil från närmaste asfalterade väg. Skolan låg i Långalma, inklämd mellan en dyngstack och en allmänning, skog, sten och myrstackar. Här slog den svage den starke, som Tomas Andersson Wij sjunger. Här var känslan av att eventuellt kanske bar man på något som var speciellt och avvikande, en dödssynd. Här stod lärarna också i ringen och bad för min stjäl när jag fick stryk. Per Strömmer var en av två, men vi kallade honom rektor och han rökte ett paket rulltobak om dagen. Hans evangelium var att man skulle hålla käft tills man hade lärt sig nåt (dvs tills man hade gått ut skolan) och att det var gott att skölja ner en sked lingonsylt med ett glas lättmjölk. Han var tyst men kunde harkla sig om det blev för stökigt i matsalen. Då blev vi också tysta. Vi lärde oss psalmverser, bad bordsbön och tackade gemensamt husmor för maten varje dag. Hon hette Siv och var gift med Per. Min mat, som självklart var specialbeställd från Östhammar eftersom jag inte åt fisk, brydde hon sig sällan om att värma upp. Om man grät och snoret rann kontrollerade Per om man blödde eller om något var brutet. Så var det sällan, man var kränkt, men något sådant kunde inte Per hantera. Man fick gråta klart medan han såg på ihop med tjejerna i femman. Gunvor var Pers dotter, den andra tjejen i femman hette Pernilla Mattson. Hon kunde inte läsa.
I klassrummet satt vi tre årskurser tillsammans. Fyrorna vid fönstret, femmorna i mitten och vid väggen satt sexorna. Året då jag gick i fyran, bestod sexorna av fyra brudar i medelåldern som redan hade stora bröst och långt blankborstat hår ner på ryggen. Sara, Annika, Elisabeth och Helena. Jag tror inte att någon av dem någonsin sa ett ord till mig. Om man i dag skulle försätta dem i trance i syfte att plocka fram varje minnesfragment ur deras barndom och fråga om de minns Anders Sparring, skulle de sannolikt svara nej. Med metallisk röst och på grov uppländsk kustdialekt. ”Näääj, ja komme inte ihåg han!”
Fast, näe, där har jag fel. Vid närmare eftertanke är det nog jag som har förträngt dem.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
5 dagar sedan
19 kommentarer:
Micke Berg skriver i dagens text om hur mycket känslor MAT väcker hos människor jämfört med fotografi... och det dessutom på en fotoblogg... Och visst, det behövs ju inte så mycket för att förstå att käk är bland det mest centrala som finns i våra liv - för överlevnad och som njutning. Alla har ju relativt tydlig relation till vad de äter vilket inte alla har till andra saker i tillvaron. Som t ex fotografi.
Det där med vad man gillade- och ogillade för mat i plugget var ett ganska stort ämne ofta.
Jag slutade äta kött i åttan men istället för att, med vissa undantag, ifrågasätta mitt val verkade flera avundsjuka på de, efter omständigheterna, ganska goda alternativen jag knallade in och hämtade hos mat-tanterna. På gymnasiet var det t om flera snubbar som sa att de var veggisar bara för att få de roligare rätterna.
Däremot var jag ju speciell som av filosofiska skäl inte åt kött. Det där fick jag hålla små och tråkiga föredrag om ganska ofta vid matbord Stockholm och landet runt. Det sög.
Gissar att du med barndomsaversioner mot fisk känner igen dig.
På något sätt gillade jag att sticka ut. Det bekräftade åter grundkänslan av att vara utvald.
Det var ju det där självvalda heroiska avvikandet i nästan allt en period. Minns hur min samhällskunskapslärare på högstadiet blev röd av ilska och frustration över att jag ifrågasatte den jolmiga,lagoma och oreflekterande samhällsyn hon så smidigt som möjligt försökte leverera till klassen gungandes på sina klackar.
Avvikandet från lärare, men inte minst från de jämnåriga. Jag menar alla jämnåriga. Inte en allierad. Man var som Luke Skywalker innan Obi van dyker upp. Ensam och utvald.
I gymnasiet, jag minns en svensklärare. jag skrev en uppsats som handlade om hur olyckliga och förljugna alla akademiker födda på 40-talet innerst måste känna sig. Jag fick underkänt och tog det som om hon hade blivit träffad. I själva verket var den nog rätt usel.
Din svenskalärare fick sig säkert en tankeställare. Var så säker.
Sedan fanns det ju lärare som gillade att man ifrågasatte och visade vad man tänkte om ämnet och tillvaron i allmänhet. Jag och en kompis fick t ex gratiskopiera vårat fanzíne på en av högstadieskolans kopiatorer. Han tog en titt på omslaget... där bland annat ett anarkist A kittlade fantasin och tydligen rimmade lite illa med den typ av socialism som slagit sig till ro i hans blodomlopp... han rynkade pannan och tänkte väl på vad rektor skulle säga om han fick veta att elever kopierade anarkistisk propaganda på skolans (och skattebetalarnas) bekostnad. Men så log han lite ansträngt och sa "kör killar".. han gillade väl ansatsen bakom projektet.
Hej pöjkar...ja, det var en story,nu förstårmanju Sparring bättre...vad har du växt upp i för ökenhål? Min svensklärare tog mg bakom skåpen en dag o frågade m jag ville att han skulle knäa mig på kuken. Så förbanad var han dåjag hade skrivit( i mitt tycke) den bästa uppsatsen i svenska det året. Man lär sig aldrig, alltså.
berg
Det är som Tomas sa en dag: "Att inte vara vuxen är en kränkning."
Skolmaten ja, vilka hemska minnen det väcker. Hos oss tillämpades principen att man inte fick gå ifrån bordet innan man hade ätit det man hade på tallriken. En annan princip som gällde var en potatis per fem köttbullar.
En köttbullar och potatis-dag lassade jag fullt med köttbullar på tallriken varpå vår fröken, Eivor, försåg mig med den rätta kvoten potatis. Jag hatade potatis som barn. Hon upplyste mig om att jag fick sitta kvar tills jag hade ätit upp, vilket jag tyckte var otroligt orättvist eftersom det var hon som la på potatisen.
Jag satt kvar hela lunchrasten, en evighet när man gick i lågstadiet, då fröken gav upp och jag fick kasta maten och gå in till lektionen. Jag vann!
Jag kunde vara väldigt obstinat och upprorisk mot lärarna i låg- och mellanstadiet, men sticka ut var det absolut sista jag ville. Ute på rasten gjorde jag mitt bästa för att inte göra det. Så här i efterhand beundrar jag alla som gick sin egen väg, vilket du gjorde. Heder!
Ingen människa förtjänar att bli mobbad!Det finns ingen värre känsla än av utanförskap..Jag har själv aldrig varit mobbad, ej heller varit mobbare....Men var oerhört blyg i grundskolan Jag tror att både andra elever och lärare tyckte lite synd om mig, otroligt men sant!Men den lilla söta tjejen med konstnärliga händer fick sin revasch, även då jag fortfarande går mina egna vägar!
Magnus:
Det är väl Eivors och hennes gelikars fel att vi i dag är en befolkning av sockernarkomaner och älskare av snabb energi. Potatis, detta vår föräldragenerations förtryckarredskap, tänk så fel det blev.
Anonym:
Jag var nog inte mobbad, bara ensam. Men efter åren på landet var jag så bränd av utanförskapet att det tog mig långt upp i tjugofemårsåldern innan jag vågade gå min egen väg igen.
Magnus: En potatis på fem köttbullar var ju inte så hårt.
Mer på temat:
Minns från de åren att vuxna också kunde säga saker som "men vilka små potatisar du tar, ta en STOR också" (...)
Inte så konstigt att man lekte krig så fort man kom åt :-)
..och nu har vetenskapen kommit fram till att potatis är dåligt och krigslekar är bra. Barnets intiution - mänsklighetens nedärvda vishet.
Vi verkar ha gått igenom samma kris,Anders!Jag är också bränd,bränd för livet.Endast min konstnärliga sida har gjort mig stark och duglig som människa.Och när jag slutligen tog det första steget,och vågade vara mig själv hände det ofattbara....
Kai: Nej, en helt rimlig regel kan jag tycka idag. Men när jag skriver att jag hatade potatis som barn så menar jag verkligen hatar. Jag blev förbannad över en rätt som köttbullar och potatis när det kunde ha varit makaroner till istället. Jag hatade potatis så som jag hatar mördarsniglar idag.
Mitt lass köttbullar som gissningsvis genererade 4-5 potatisar motsvarar alltså, anpassat till mitt vuxna jag, en tallrik med köttbullar och 4-5 mördarsniglar. Det är man inte så sugen på.
Skrivet om Långalma:
"Alla dessa bortvända ansikten vars konturer jag inte längre minns, och skolbyggnaden, skugglik under höga tallar. Rösterna som tystnat sedan länge ekar blod i mina drömmar. Jag letar. Fortfarande."
jba
Oj vad vackert! Vem har skrivit och var?
Tack, vad snällt sagt av dig! Det var jag som skrev det. Har en del texter ute på poeter.se, under nick: "jba" :)
Det ante mig nästan. Har du bott där? Gått i den förbannade skolan?
Ja, tyvärr har jag det. Jag var nära på att brista ut i segerdans när jag hörde att de la ner skolan för några år sedan..
Skicka en kommentar