Spik i foten

Jag trampade på en spik i dag. Det är första gången i mitt liv något sådant händer mig. Annars gick ju barndomen ut på att akta sig för att trampa på en spik. Det var ju liksom därför man skulle ta stelkrampssprutan i fyran. Jag hade fått reda på redan i trean att någon gång i fjärde klass måste man ta den där sprutan. Någon gång. Jag visste inte om den skulle komma på hösten eller på våren. Jag visste bara att någon gång i fyran. Vi bodde på landet och jag gick i en liten skola utan egen skolsköterska så jag visste att när klockan var slagen, skulle hon svänga in på skolgården med sin bil och ta med sig väskan med sprutorna in i lärarrummet där Per Strömmer vanligen satt och rökte. Jag räknade bort första dagen i skolan och sista dagen före jullovet och en dag i mitten av oktober då vi hade en inplanerad utflykt till Östhammar för att se på dockteater (Staffan Westerberg), men annars skulle hon i princip kunna komma vilken dag som helst.

Och som jag väntade. Varje gång en okänd bil svängde in på skolgården frös jag till is. Jag visste inte riktigt hur skolsköterksan såg ut, så jag la mig till att fråga alla okända människor som kom till skolan vad de hade för ärende och så. Hösten gick och det blev jul utan att jag hade fått ta min stelkrampsspruta och när jullovet var slut, var jag så på helspänn att jag nästan vägrade att gå tillbaka till skolan. Jag fick sömnproblem och slutade sova i min egen säng. Kväll efter kväll låg jag och smågrät med en nalle under var arm och undrade om hon skulle komma i morgon, ända tills klockan var över midnatt och jag tyckte att jag kunde tassa in till mamma och pappa. Det skulle göra ont som fan hade jag för mig. Först skulle det spridas en iskyla i armen och därefter skulle stället där giftet hade sprutats in bli hårt som sten och det skulle värka i timmar efteråt. Det hade femmorna (de svinen, eftersom de ljög) berättat för mig.

Dagarna gick. Skolsköterskan kom inte och jag gick in i en nästan manodepressiv fas. Ena dagen såg jag fram emot sprutan. Det skulle bli kul intalade jag mig. Jag skulle klara det galant och inte alls gråta och kanske till och med skulle det bli lite intressant och se hur det gick till det där mystiska med att ge stelkrampssprutor. Och jag fylldes av tacksamhet över att jag var ett rikt barn i en rik del av världen där man fick stelkrampssprutor och slapp dö av onödiga sjukdommar som barnen i Etiopien gjorde.
Andra dagar var jag full av ångest. Min hud kändes tunn som rispapp och jag var övertygad om att den där jävla nålen skulle fortsätta genom muskeln och tränga långt in i benet - skelettet. När jag såg på TV från något U-land där ett vaccinationsprogram pågick hur de små ballongmagade barnen stod på led i väntan på sin tur, var jag tvungen att blunda. Och jag tyckte synd om dem. Jag tänkte: hellre död än spruta.

Men det var det där med de rostiga spikarna. Det kunde jag inte komma förbi. Jag bodde på landet och det fanns rostiga spikar och jag skulle helt säkert förr eller senare trampa på en och få stelkramp. Om jag inte tog sprutan.

Hon kom en dag i slutet av maj. Sommarlovet nalkades och jag hade börjat kalkylera med att vi kanske skulle slippa. Men en dag svängde en röd liten bil in på skolgården och jag visste när jag såg den att nu smäller det. Hon hade hennafärgat krulligt hår och såg varken snäll eller elak ut. Så här i efterhand, när jag rekonstruerar förloppet, tror jag att jag kan säga att hon nog såg stressad ut. En svart doktorsväska hade hon och med den i hampan försvann hon in genom dörrarna mot lärarummet.

Under lektionen som följde kunde jag notera att jag var rätt så cool trots allt. Det kändes nästan som en lättnad att hon äntligen var här. Och jag visste att när jag satt på skolbussen hem den här dagen, skulle saken vara ur världen och jag skulle inte behöva oroa mig mer. Men hon dröjde. Det tog onaturligt lång tid för henne (i efterhand förstod jag att hon passade på att ge treorna sprutor också, när hon äntligen var här) innan hon knackade på dörren. Vi fick lomma ut tillsammans, alla vi fem som gick i fyran det året. Vi väntade utanför lärarrummet och så fick vi gå in en och en.

Camilla gick först. Och fan i mig, hörde jag inte ett vekt "nej" där inifrån, och hade hon inte tårar i ögonen när hon kom ut? Jo fan, det hade hon och nu var det min tur. Tunnelseende och säkert blek som lärft stapplade jag in. Hon sa ingenting, bara ordnade med sprutan och tog min arm. Jag hade kortärmad skjorta på mig, så hon behövde inte rulla upp någon ärm, bara höja sprutan. Jag glömde nästan bort att protestera, men så drog jag armen till mig och fick ur mig ett lamt "jag vill inte". "Jo, jo" sa hon, och så högg hon. Det gjorde väl inte så värst ont, men jag grät lite ändå för att hålla stilen och så gick jag ut och kunde släppa in Patrik Eriksson. Han hade värre saker att tänka på, kommer jag ihåg att jag tänkte, för hans farsa hade dött under julen. Men jag steg ut i solskenet framför skolan och kände hur sommarlovet kunde få börja och hur jag skulle hoppa i varenda brädhög på hela Söderön utan att akta mig för spikar, för jag hade tagit en stelkramsspruta.

Jag trampade aldrig på någon spik den sommaren och har inte gjort det sen dess. Inte förrän i dag.
Hoppas att vaccinet fortfarande hjälper. Så här 28 år senare.