Grönan

Getingarna på Gröna Lund påminner mest om tjocka amerikanska pensionärer på permanent vacation i Florida. Luften är söt, mättad av socker och om de flyger ett varv med öppen mun, får de mer än nog. Getingarna på Gröna Lund är trinda om magen. De är överallt. Intrasslade i sockervadd. På barnens klubbor, nafsande i mungipor, cirklande runt frittfalltornet. Men de rör sig utan agressivitet, helt utan den där riktningslösa oron som gör dem så olidliga den här årstiden. Här är de ett lika natruligt inslag som de femkampande jobbgängen från Värmland, lika påstrukna, lika harmlösa.
Det finns plats för dem också.

Jag bär sexåringen genom precis hela Lustiga huset. Uppför den livsfarliga entretrappan (där vi är på väg att falla handlöst baklänges och dö), genom de snurrande rummen, över vibbrerande golv, golv som rör sig, golv som lutar mot polkagrisrandiga väggar vars enda idé är att man ska spy. Jag ser folk som blundar där inne. Jag försöker låta bli att titta själv. Mitt inne i ett sånt rum är det stopp. Vi kommer inte längre. Det är kö till flygande mattan och friheten. 6-åringen vägrar att gå. Jag tänker att får hon panik här inne, kommer den att fortplanta sig och jag kan faktikst inte se någon nödutgång just här, så jag bär. Framme vid mattan och rutchkanan ut, känner jag att hon är på väg att sticka, så jag stålsätter mig. Hivar upp henne på mattan, sätter mig bakom och håller henne hårt. Under mattfärden upplever man tyngdlöshet och skriker ut lycka utan att man kan kontrollera det. Vi är nere igen och hon är redan på väg tillbaka in. "Kom! En gång till!"

Jag håller emot. Det finns mer att göra, nu när rädslan har släppt. Vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Det tar trekvart i kö innan vi kommer fram till nyckelpigan. Det tar trekvart i kö att komma fram till vad som helst. Under vårt 6 timmar långa besök på Gröna Lund hinner vi göra 5 saker. Men det gör inget. Vi äter allt. Jag köper allt hon pekar på. Getingarna bara föser vi åt sidan och fortsätter. Utanför vad man än har åkt, kan man köpa en bild av sig själv där man är avbildad under åkningens själva klimax. Jag har sett så många förnedrande bilder av mig själv idag. Skrattspeglarna finns inte kvar längre. De behövs inte. Men vi köper den mest förnedrande bilden och bär den med oss i en liten plastpåse.

Kärlekstunneln. Jag står och tittar på alla par som kommer ut i sina stockar. Ungar som står upp i dem. Nyförälskade medelålders par som hänger på varandra med kläderna i orordning. Hockeyfarsor som tvingas åka i stocken bakom sina 4-åriga söner. De håller bögavståndet. Tittar åt olika håll. Snackar i mobilen, som om de inte vore här just nu. Ett riktigt bögpar kommer ut ur tunneln strax bakom, som bara för att peka med hela handen på exakt det de där hockeyfarsorna inte vill att vi ska tänka.

Jag lärde mig ett nytt uttryck i dag: Folkhemsförtryck. Jag tror att halva folkhemmet var på Gröna Lund i dag, men ingenstans såg jag något förtryck. Det var som att just i dag hade alla bestämt sig för att låta barnen bestämma och att faktiskt skita i att det kostar minst 2000 för en barnfamilj att ta sig igenom det här utan att snåla. Efter upplevelserna i Lustiga Huset, såg jag på min omvärld med nya, befriade ögon. Det var en bara dag i dag. Alla var glada. Alla hade det precis så bra på Gröna Lund som det är tänkt att man ska ha det. Vi levde i idéen om det lyckade nöjesfältet. Det kanske var solen som gjorde det. Avsaknaden av vind. De harmlösa getingarna.