Vuxna människor gör saker tillsammans

Sommaren 1996 fick jag jobb på Sveriges just då bästa TV-program med fokus på unga vuxna. Jag tror att begreppet unga vuxna var rätt nytt när det gällde att beskriva en målgrupp. Det blev rätt populärt sen och är väl fortfarande den grupp flest kreatörer inom TV-branchen vill fånga (även om barnfamljerna är bättre ur reklamperspektiv). Jag fick i varje fall helt otippat jobb som redaktör för det hippaste programmet och skulle sitta på ett produktionsbolag i närheten av stureplan. Jag var helt vild hela sommaren. Jag slutade att engagera mig i det teaterprojekt jag var regiassistent för i det ögonblicket jag fick beskedet. Jag gick till Solo och köpte nya kläder. Och redan där började det gå snett. Jag hade noll koll och irrade tunnelseende runt i butiken och när jag kom ut på gatan igen hade jag bland annat köpt de fulaste par skor jag någonsin har ägt.

Tänk om jag hade haft en mentor just då. I klädaffären. Med mig hela tiden. På luncherna med mina nya kollegor. I kontollrummet när vi spelade in. På redaktionen när programmledare och producent skrek ironiska vitsar rakt in i ansiktet på varandra och sket i alla andra som satt i rummet. De var mobbare båda två. Inga man precis höll i handen och frågade försynt om hur det gick till här i TV-världen. Inga mentorer att prata om. Av programledaren fick jag lära mig att det heter "cred" inte "credit". Han fnös det åt mig när vi var på väg ner till Kungsgatan för att köpa den portion ris han var tvungen att äta just då, eftersom han tränade så mycket och hans personliga tränare hade sagt åt honom att slänga i sig kolhydrater var tredje timma.

Fram till då hade jag bara spelat teater och jobbat på dagis. Folk i mina kretsar åkte tunnelbana till och från Stockholms södra förorter. De jobbade extra som personlig assistent och lyssnade på Lars Demian. Och jag var en skön kille. Folk garvade åt mina skämt och jag var ofta i centrum. Men här. Mina nya jobbarkompisar hade ett förflutet inom det millitära. De drog linor. De festade med Prodigy när de fick chansen. Alla hade varit i LA. På semestern det året valde flera av dem att åka till Vietnam. Grymt! Man måste ta tio sprutor, hörde jag hur någon av dem sa. Ska du med och köra formel 3 i helgen? Javisst! Okej killen, ta med dig 50 loppor, vi ses på lördag.
Så lät det.

Jag hade någonslags kreativ roll där på redaktionen. Jag skulle göra research och det var mitt ansvar att vi hade material att fylla nästa program med. Två gånger i veckan stängde vi in oss, programledaren, producenten och jag och lät tanken flöda fritt. Det var nu det skulle hända, var det meningen. Allt var tillåtet. Vi bara öste. Och garvade. Var det meningen. Jag satt tyst på de där mötena. Jag kunde inte komma upp med en briljant tanke. Det var fullständigt låst. Jag kände mig obekväm och kände att jag drog ner stämningen. Det var som att min närvaro kylde ner skämten och när jag sa något satt de båda andra demonstrativt tysta. Eller bytte ämne. Någon gång mitt i säsongen (det blev bara en säsong för mig) tog det slut med min dåvarande flickvän. Och eftersom jag var rätt knäckt tänkte jag att det kanske skulle märkas på jobbet, så jag sa som det var. Om ni undrar varför jag är lite låg, så har jag och min tjej gjort slut, sa jag. Det var vi tre. Producenten, programledaren och jag. Vem var det som gjorde slut då? undrade programledaren. Jag, ljög jag. Okej, men då så, sa han och så var det slut på det samtalet.

När det var inspelning åkte hela produktionsbolaget i olika leasade högstatusbilar till den lilla TV-stationen. Där var alla praktikanter och jag märkte att det blev obekväm stämning så fort vi kom dit. Folk gick runt med spända axlar och såg ut om de skämdes för något. De modigaste vågade sig fram till vårt bord när vi satt och väntade på att studion skulle bli klar för inspelning. De talade med höga röster och drog skitdåliga skämt och garvade åt våra. En kväll, det var kort efter det att jag hade berättat på redaktionen att det var slut med min flickvän, kände jag att jag inte kunde härbärgera mig längre. Det var som om en mörk kraft tvingade mig bort från bordet, ut till toaletterna. Redan innan jag hade vridit om låsvredet grät jag. Jag grät som jag inte hade gjort sen jag var liten, med armarna om handfatet. Jag spolade i toaletten och drog på vattnet i kranarna för att det inte skulle höras ut, dit där de satt och garvade. I säkert en kvart grät jag. Jag minns att jag började bli stressad mot slutet, inspelningen skulle säkert starta snart och då skulle jag sitta i kontrollrummet och skriva smarta repliker på en promter ut till programledaren. Men gråten bara fortsatte. Jag har för mig att jag stoppade handen i munnen för att försöka få stopp på flödet. Gråten kom som spyor. Anfallen följde på varandra utan att trycket lättade.

Tillslut fick jag i varje fall stopp på eländet. Jag tvättade mig med kallt vatten i ansiktet en lång stund och smög in i rökrummet och rökte ett par cigg, innan jag anslöt mig till mitt gäng igen. Runt bordet var stämningen hög. Johan Renck och Peter Siepen hade anslutit sig. Det garvades och tokskämtades om någonting roligt.
När jag gled ner på min stol var det ingen som frågade var jag hade varit. De kanske såg det på mig? De kanske inte vågade fråga?Det var mitt livs ensammaste ögonblick.
Men vi gjorde ett bra program.