Jag såg en gammal vän svepa förbi genom bilfönstret i dag. På söder. Hade jag haft lite sinnesnärvaro hade jag vevat ner rutan och ropat. Eller..nej, så var det inte. Jag såg att hon var på väg från dagis med en gråtande dotter och ville inte störa. Jag hade brottom. Jag var kissnödig (det här var vid 4, jag gick på toa kl halv 10) och var också på väg från dagis.

Pappa kom förbi och åt middag och vi bjöd på ärtsoppa. Mer folk ramlade in. Brorsan, några grannar från andra sidan gatan och deras ungar. Klockan nio satt två stora flickor och ritade och lyssnade på Ebba Grön i barnens rum. Två fyraåringar hoppade bland Mimmis utspillda smycken i vår säng och lille Alexander gick omkring på sitt ettåringsvis - gå, ramla, gå, ramla, gå, ramla, krypa. Det var som det ska vara antar jag. I hela mitt vuxna liv har jag eftersträvat ett öppet hem och ja, här är jag nu, det är öppet, vår portkod är lätt, 5056, välkomna den som vill, det var en kul kväll, men rätt ansträngande på slutet.

Nu har jag just tagit en lagom måttfull sväng på Facebook. Facebook, livet och satan morfad till ett, som någon skrev. Hon överväger skilsmässa - hon skriver det på sin profil, min kompis som jag såg i dag men inte hälsade på. Det är ett rätt hårt sätt att meddela sin omvärld på. ÖVERVÄGER. Jag undrar om hennes man är inne på facebook?

Jag överväger inte skilsmässa. Jag älskar Mimmi och vårt öppna hem. Jag loggar ut nu. (Utan att korrläsa.) Godnatt!