1984

Sommaren 1984 fick vi en femma på Högbergsgatan på Södermalm genom bostadsförmedlingen. Anvisningen kom dagen innan vi skulle åka bort på en månads semester, så mamma och pappa fick agera snabbt. Vi hade redan fått en annan lägenhet – en annan tjänstebostad - i ett nybyggt hus mellan Segeltorp och Fruängen, och planerade att flytta dit, men det här smällde självklart högre.

Ändå var mamma och pappa på väg att backa ur. Det gick som sagt väldigt fort. Lägenheten var kanske lite dyr, och väldigt modern med öppen planlösning mellan kök och vardagsrum och sånt gillade verkligen inte morsan. Jag tror aldrig att jag och brorsan har farit ut mot henne, som vi gjorde den kvällen, när beslutet skulle fattas.

Så sas kontraktet på den nya tjänstebostaden upp och vi åkte iväg på semester. Så fort vi kom hem skulle mamma och pappa åka in till Stockholmshem och skriva nytt kontrakt med dem, men under vår lilla resa var vi alltså formellt sett bostadslösa igen. Mamma och pappa verkade obekymrade, men en kväll när vi satt och metade abborre någonstans i Ångermanland där vi hade hyrt en stuga, påminde jag pappa om vårt taskiga läge.
”Tänk om det inte blir något med den nya lägenheten” sa jag. ”Då kanske vi måste flytta till norra Botkyrka eller nåt när vi kommer hem.”

Varje morgon tog brorsan och jag tunnelbanan ut till Fruängen. Vi hade bott där i 3 år och den där sketna lilla förorten hade fortfarande greppet om oss, trots att vi bodde inne i stan och inte planerade att flytta tillbaka.

När det var dags att välja gymnasium, avrådde syokonsulenten mig att söka till Södra Latins gymnasium. Jag hade gått dit för att få lite information i största allmänhet. Jag ville veta lite om hur man blir journalist och så. Man kan säga att jag gick dit en känsla av att allting är möjligt och lämnade henne med en känsla av att allt var uträknat på förhand.

Södra Latin kunde jag glömma, sa hon. Det handlade om att man kvoterade in elever från hela Stockholm, sa hon. Det faktum att jag bodde i princip i samma kvarter som Södra Latins gymnasium, gjorde att mina chanser att få gå där faktiskt blev mindre, än för en elev som bodde i till exempel Fruängen.

Triumf, kärringjävul! Fult av oss att flytta till stan. Jag tänkte det inte då, men nu begriper jag på något sätt att hon straffade mig för det fundamentala sveket mot jantelagen, att lämna Fruängen och flytta in till stan. Och jag tog lydigt en blankett och fyllde i ”Brännkyrka gymnasium” och ”3-årig Ekonomisk linje”, och inte alls ”Södra Latin” och ”3-årig Humanistisk”, som jag hade tänkt. Och gick därifrån med en känsla av att Fruängens gråhet aldrig skulle gå att tvätta bort.