Nu under kvällen känner jag starkt att A borde få vara hemma i tre månader till. Jag har ju knappt lärt känna honom än. Ska han gå på dagis från och med nu kommer vi bara att få de där fattiga timmarna mellan middagen och sänggåendet. Stormtimmarna. Timmarna då man minst av allt är förälder, när man mest av allt borde vara det.
Något måste göras!
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
4 kommentarer:
Shit vilken jobbig insikt! Jag förstår dig helt och hållet. Jag kände ungefär så när Clara började på dagis, men kanske inte lika starkt som du verkar göra. Det gick iallafall över när jag såg hur bra det gick för henne.
Jag tror att det kommer att gå bra för Alex. Det är jag som inte har fått ut maximalt av honom än. Tuff skit när man inte har varit pappaledig tillräckligt.
Att alltid känna att man aldrig räcker till riktigt... det är väl medaljens baksida med att vara förälder!
Men om man nu måste välja, så är det viktigare med kvalitet än kvantitet på den tid man får tillsammans med sina barn! Av vad jag läst hos dig så fyller du er tid med mycket kvalitet!
Ha det gott..
Tack för de orden.
Märkligt sammanträffande, men när jag tittar på klockslaget för din kommentar, inser jag att vi var inne på varandras bloggar samtidigt. Vad är oddsen för det?
Du har det inte lätt nu. Jag ser det.
Skicka en kommentar