Nu ska jag gå och hämta A och M på dagis.
Bizarr känsla.
Hämta A på dagis. Hans första 15 månader har gått lite för fort på något sätt. När jag lämnade honom och gick från dagis i morse (och det var första gången för invänjningen är slut nu), var det som att en stum protest rann igenom hans kropp. Men han sa ingenting. Stackars liten. Nu är det 9 - 16, måndag till fredag, med uppehåll för jul och sommar och vissa storhelger tills han går i pension. Tänk om han kunde omfatta det med tanken. Då skulle hans protest ha varit starkare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åh...lille kisen.
Nu finns det de bland mina bloggläsare som undrar om du, Anders Sparring, är den Anders Sparring som har två jakttaxar från Rondodrevets Kennel... Om inte, så har du en namne på Ekerö...
Nej det är inte jag. Men jag tror att jag har träffat den där andre. När jag skulle starta mitt företag 1999 och sökte sånt där starta eget bidrag, fick jag hjälp av en handläggare på arbetsförmedlingen som hette Anders Sparring. Det gick som en dans.
lyllos
coolt!
Men egentligen vandrade mina tankar till dig och Alexander. Om att lämna och att bli lämnad. Om hur man egentligen uppfattar det. För vem är det värst? För barnet som existerar i nuet eller för oss vuxna som kan "intellektualisera" lämna/att bli lämnad, med allt vad det innebär?
Just de tankarna brukar jag trösta mig med. Han slutar gråta så fort jag är utom synhåll. Jag sitter med ett hål i bröstet resten av dan.
Skicka en kommentar