Jag satt och bläddrade i ”Svensk punk” på Spuntino i morse. Det var tomt i lokalen, jag hade röda soffan för mig själv och tittade lite på bilderna och hoppade runt bland texterna. Alla bilder är tagna mellan 1977 och 1979, sen var punken död. Det är den allmänna uppfattningen bland de som blir intervjuade i boken. 1980 var punken kommersiell och per definition inte punk längre. Det är man rörande överens om. Och så förlorar man sig i ett evigt tjatande om vad som är punk och vad som inte är det.
När man har bläddrat ett tag och läst citaten här och var (jag läste ett par längre intervjuer också, bl a den med "Grisen Skriker", vars sångare Henrik Franzén (Henrik Hemsk) var tvungen att lägga av eftersom han skulle åka till USA och bli hockeyproffs) förstår man att svensk punk anno 1978 bestod av en klick revirpinkande blivande kulturarbetare som mest ägnade sig åt själva definitonsfrågan. Det snackas mycket om svikna ideal: ”Jag tycker (obs tycker, inte tyckte) att Ebba svek idealen när de började spela på så pass stora ställen att de inte kunde bära sina grejjor själv”. Martin Maskin, Grisen skriker. Eller: ”Thotte Dellert (Tommy Dollar) hade överhuvudtaget ingenting med punk att göra, han ville mest hänga på, men det funkade inte. Han bodde i en femma på munkbron, och vi var där ett par gånger, var väl rätt imponerade i början, men det slutade med att jag och ett par polare slog sönder alla fönster” okänd.
Punken var väl om man förenklar en smula, ett slags uppror mot tråkig 70-talsrock och konservativa 40-talister? Hur kommer det sig då att man så fort man har har fått på sig en ful T-shirt med texten ”hundmat” på magen lägger all sin enerig åt att reda ut vad som är punk och vad som inte är det?
Som sagt, 1980 var punken död, och då skrev en hel punkgeneration in sig på Stockholms universitet och började läsa film. Vad som hände därefter har de ingen aning om.
Jag spelade i Punkband mellan 1986 och 1988. Redan då fick vi höra att vi var 10 år efter, minst, att punken inte fanns, och att det vi ägnade oss åt på sin höjd var postpunk, eller garagerock, vilket absolut inte hade någonting med punk att göra. Men när vi spelade våra fula låtar på Ultrahuset flög likförbannat 100 svettiga punkare runt där nere på det trånga golvet. Och det dracks folköl och startades kulturföreningar och ockuperades hus, för glatta livet. Problemet var bara att de som stod för definitonen, de som hade patentet, inte längre var närvarande.
Och så här i efterhand känner jag hur hela min punktid liksom upphör att existera när jag läser ”svensk punk”, det är som att man vill säga att det vi gjorde bara var plagiat av något som för länge sen hade dött ut. Det är en ogin storebrors kärlekslösa hand på axeln. (Och nu tänker jag använda ett ord som jag tycker att man ska vara mycket försiktig med) Det är snobberi, vilket absolut inte har någonting med punk att göra.
Rolands Gosskör, Ultrahuset, 1988. Foto: Tomas Nilsson
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
6 dagar sedan
7 kommentarer:
what happened to the other one?
Katon, Goukakyu no jutsu.
Tack för kommentarerna.
Tacka vet jag hippies, vi slutar aldrig predika " mer sex till folket, love, peace and understanding"..att vara hippie är fan den enda framkomliga vägen till fred o glädje på jorden,,,mer träskor till folket...
Huvet på spiken.
du har så rätt i allt du skriver käre bror! -86 var punken långt ifrån död. I varenda förort och byhåla fanns det en kulturförening i ett ockuperat hus där det manglades kängpunk som om det inte fanns någon morgondag. Fanzines, demokassetter, gratisspelningar och gelantinfriserade tonårngar präglade mitt mittåttiotal och jag vet att jag inte är den enda som upplevde detta.
Även jag har tröttnat på tuggandet om att 70-talspunken var den enda vitala parantesen i denna subkultur. Trött på ögonvittnesbeskrivningar från CBGB:s i New York vilka mest handlar om vilka som hade legat med Andy W.
När Punkklubbarna stängde i stan poppade de upp som svampar ur jorden längs SL:s pendeltågslinjer men då hade Unni Drougge och hennes polare redan hoppat av tåget. Dom missade tåget! Därav bitterheten...
Tänk om jazzfolket skulle ha samma inställning som de första punkarna: Näe, jazzen dog -27 när stenkakan kom och Miles Davis är inte äkta.
Martin Sparring
Haha Är jag som är den "fulla" tjejen på bilden, var kul att hitta den här :p Egentligen så ville jag bara att killen som står och drar i mig skulle gå, så elakt av mig var en fegis på den tiden :p
Men är ju härligt att den ligger ute på nätet, hade inte en anning om att det hela hamnade på kort :o Stackars killen, jag var tyvärr inte så snäll på den tiden :(
Skicka en kommentar