Att ställa sig inför hela Fruängsskolan 1982 och INTE sjunga något av Iron Maiden, utan en samhällskritisk, vemodig visa med frikyrkliga undertoner, var så kamikaziebetonat att inte ens de dummaste av mobbare kunde blunda för storheten i det. Det finns ingenting som är så kraftfullt inför pöbeln, som att vara sig själv om man har kraft att vara det fullt ut.
Tomas var lysande i går. Han är alltid lysande – eller det vet jag inte ens om han själv skulle hålla med om, men så här då: Trots att vi har känt varandra i nästan hela livet och att vi har stött och blött oss själva mot varandra under så många år, tycker jag alltid att han når fram på ett nytt sätt varje gång jag ser honom.
Tomas pratar mycket under sina konserter. Han kan vara jävligt rolig och han tycks ha en förmåga att hämta koncentration ur publikens tysta närvaro. Han har också en förmåga att inte gömma sig, om ni hänger med. Han är väldigt rakt upp och ner, inga små later som ska avleda publiken från allvaret, inga nervösa tix som avslöjar att han är obekväm. Han tittar på publiken länge, han andas när han behöver andas, han låter publiken vänta en stund medan han stämmer om gitarren – och han gör allt detta utan att för ett ögonblick be om ursäkt för sig själv.
Och jävlar vad bra man mår av att sitta och titta på någon som är så bekväm inför sin publik. För mig som åskådare blir allting plötsligt möjligt. Det blir högre till tak. Allting känns en liten smula enklare.
Den känslan sitter i ännu.
5 kommentarer:
Jag håller med dig Anders. När jag hade varit på den konserten i lördags hade jag en känsla i kroppen av att vilja bli en bättre människa. Det var inte den vackra sången eller de träffande texterna som gjorde starkast intryck. Det var mellansnacket.
Jag bara måste ha Thomas senaste skiva. Ska köpa den när jag får min nästa lön, finanskrisen har satt sina spår. Jag tillhör de syndare som förvärrar lågkonjukturen genom att hamstra. Men jag vågar inte låta bli.
/Framtidens hopp
Fint det låter. Man blir sugen. (Fast det där med att stämma gitarren...)
Hoppas din Tomas läser det här, det var så fint. Man undrar ju förstås vilken Tomas det är. (Inte Ledin för ni är inte jämnåriga.) Kajsa
Heja Thompa, han är toppen, men han borde klä sig lite mer som Gubben på Erstagatan, lite mer bohemiskt,,,jag minns när ni bodde ihop o jag träffade dig första gången o vi snacka Cadis,,,,tider mannen
TAW har ätit fisksoppa och druckit whisky hemma hos mig. Det var långt innan han omtalades med en förkortning som om han vore JFK. Troligtvis någon gang i mitten pa 90-talet, med ett 30-tal andra personer i min etta på Ringvägen. Han dök upp efter en spelning med sitt band där jag kände några. Du kanske också var där, det känns faktiskt inte helt omöjligt. Nu hänger en del av de som var där på Spuntino tror jag. The ciiiiircel of life!
Skicka en kommentar