Jag vill inget hellre än att se det där Loffe avsnittet av stjärnorna på slottet, men SVT-play vägrar. Beror det på att alla andra också tittar? Fick han ett andra genombrott i går kväll? Har han gråtit sig rakt in i svenska folkets hjärta nu?
Det vore i såna fall rätt typiskt.
Inte för att jag inte tycker att han förtjänar en plats där, tvärtom, men typiskt för att han först när han med all övertydlighet visar det som alla med lite sinne för psykologi såg redan 1987 – att han innerst mår rätt dåligt. För det ska gärna vara lite övertydligt om det kollektiva hjärtat ska glänta på dörren. Och gärna förmedlat genom TV i mellandagarna.
”Loffe är en mycket fin man, innerst inne, och en förbannat bra skådis, det är det inte många som vet om” – det är vad jag tror att många går runt och säger till varandra i dag.
”Hans slas-tolkningar är geniala”.
Lite såna grejjer.
Loffes Slas-tolkningar var bra av samma anledningar som hans underhållningsprogram var dåliga: att hans vemod bröt igenom hela tiden. Och jag skulle vilja skriva något mer om detta. Hur provocerande det på något sätt ändå är att en person som såg ut att må så dåligt sattes att underhålla oss under i stort sett hela 80-talet. Det finns något slags förnekande av smärta i hela den grejjen. Lite som att vi faktiskt låter oss luras att tro att vi kan köpa oss lyckliga genom ett besök vid kungens kurva.
- Fan, jag får inte fatt på vad jag vill säga här känner jag. Men hela den här underhållingsgrejjer när alkoholiserade gubbar med ångest ska få oss att skratta, är inte den rätt typisk för hela vårt västerländska, sekulariserade, konflikträdda hörn av världen? Lite korkat helt enkelt. Lite som att stadsministerns favoritartist heter Marcoolio? Och att han tror att han kan vinna röster genom att gå ut och tala om det offentligt - när han skulle vinna tiofallt på att berätta att han faktiskt inte längre känner att han når fram till Filippa.
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
6 kommentarer:
Men man hajjade hela tiden att Svullo var intelligent. Du skriver så bra, men jag känner inte att det är någon hemma hos Loffe, jag kan se hans vemod, men för mig förblir han ointressant. Jag förstår inte den ångest som kommer enbart ur att gestalta en person som ska halshuggas. Att visa svenska folket att det finns ett djup bakom den glättiga Loffe- mustaschen stod nog högst upp på producentens önskelista. Jag måste se om det där programmet för jag måste ha missat nåt här.
Du sätter fingret på nåt där: Man känner inte att det är någon hemma hos Loffe - Och det är ju det som gör honom så bra när han ska skildra vemod, han blir ett kärl bara, som alla bra skådespelare (jag menar, det är inte någon hemma hos Börje Ahlstedt heller). Men det är också det som gör honom så olämplig att ägna sig åt sådant som ska få oss att skratta.
Hrm. Vill gärna, som en ur skrået, påpeka att det får vara ett jävligt gott vin som hälls i de där tomma kärlen om det ska va nån mening med det (som t.ex. Slas-vin). Av samma anledning som det ofta kan vara högst njutbart att se en duktig skådespelare lira en skräptext.
Dessutom, I beg to differ:
Jag att det visst är någon hemma hos Loffe. Instängd källaren sedan många år. Typ.
Men jag har inte sett programmet än. Återkommer.
För mig lämnade jag Loffe åt sitt öde redan i inledningen på programmet när han sa att han var less på att höra om förintelsen. När han sedan försökte få oss att tro på hur hemskt det var när (en) man blev halshuggen, fick det inte samma propotioner som när sex miljoner judar dog under förintelsen.....
Nu har jag äntligen sett programmet.
asapasa: Du har definitivt en poäng och jag tillskriver kommentaren om förintelsen den idiotiska trångsynta gubbighet som han delar med alltför många av sina generationskamrater.
Nu till min åsikt - nästan rakt motsatt till AnkieF & Anders. Det blev långt som ett ösregn:
För det första vänder jag mig emot att någon enda människa i hela denna värld skulle vara tom. Visserligen tycker jag att JLC stundtals beter sig dumt, är gubbig, ”stum i klangen” (om ni fattar) och avståndstagande, men detta är resultat av val han gjort i livet och de valen finns det anledningar till. Vilka de i sin tur är, sväva vi (och kanske även JLC själv ) i ovisshet om, men jag skulle gissa att de riktiga nycklarna finns i den fattiga barndom han bara andades om i en bisats, med en far som dog i cancer, en mor som slet och där han var sist i syskonskaran. En barnslig önskan att bli älskad av alla? Som uppfylldes i och med Loffe-karaktären och dess genomslag. Med den utgångspunkten är det svårt att sedan lära sig handskas med vad som påföljde i pressen på det kloka sätt som Gardell nämnde – att besluta sig för vem eller vilka som är auktoritet i ens liv.
Garvet är masken, inte vemodet, är min tro. Ingen ovanlighet.
En människa som är så svår att tillfredställa, en som blir så besviken av att få fel frukost att det märks tydligt (visserligen enligt klippningen och Gardells vitsord men iaf), som hela tiden har saker att anmärka på etc, är ingen tom människa. Det är en människa med oerhörda men igenslammade djup. Han ville att allt skulle vara perfekt på hans sätt, på hans dag, vilket tyder på en stark rädsla för att inte duga själv, inte vara bra nog. Jante Loffe Carlsson.
”Då öppnades mina ögon, då började jag upptäcka världen. Men jag visste ännu inte att jag var människa.”
Det är inte många som skulle säga så om första gången de smakade vaniljglass med jordgubbssylt.
Killen är konstnär, men han döljer det väl.
Huskorset: Oj, det var ett långt och välskrivet inlägg. Och väldigt sant. Jag tror att du har rätt ända ner i minsta kommantecken.
Skicka en kommentar