Vy från Årsta in mot Södermalm, julaftons kväll 2008
Jag är ingen ensam människa. Jag har folk omkring mig precis hela tiden. Jag har en stor släkt, kollegor som gillar mig och flera vänner som jag kan kalla nära. Det händer väldigt sällan att jag är ensam. Jag kan inte påminna mig att jag har varit för mig själv i ett helt dygn på över 10 år.
På julafton gick vi efter ett schema. 3 olika julklappsutdelningar skulle hinnas med. Jag satt tillsammans med olika människor och åt vid tre olika bord. Detta är inte något problem för mig. Jag tycket att det var väldigt trevligt. Jag mådde bra.
Men så, klockan sju på kvällen, julafton, när vi just hade varit hemma och mellanlandat och rivit av ytterligare en utdelning med Mimmis föräldrar, och nu var på väg upp till hennes syrra som bor på höjden bakom vårt hus - klockan var alltså sju på kvällen, julafton darrade på sin peak, mer jul än nu blir det inte - vände jag mig om och tittade tillbaka mot huset där vi bor. I fönstren lös bara julstjärnor. I vårt fönster också. Folk var inte hemma, de var hos vänner med större lägenheter eller på landet.
Endast i tre lägenheter såg man att det var någon hemma och det var i just lägenheterna som ligger runt vår. Tre ensamhushåll är det. En gammal kvinna på runt 85, en ensam man i 75-årsåldern utan barn och med bara äldre syskon som bor långt uppe i Norrland och en cancersjuk revisor, som inte har några barn eller syskon. Mina närmsta grannar alltså. De var hemma. Inga julstjärnor i fönstren. Kallt ljus från taklampor.
Och jag känner att så kan vi inte ha det. Det är inte okej alls. Själv lever jag i gemensamhetsöverflöd. Jag hinner knappt titta alla i ögonen som vill prata med mig. Och så sitter dessa tre medmänniskor ensamma på julafton.
Ja, jag vet, det är ett känt problem. Lasse Kronér var i tjänst den kvällen och han kunde säkert lindra det värsta. Men ändå. Tre lägenheter, runt min, med tre mycket ensamma stackare som försökte glömma att det är jul. Det är inte okej på något sätt.
Vy från Årsta, söderut mot Östberga, julnatten 2008
8 kommentarer:
Nej, det känns verkligen inte bra, det förstår jag. Lasse Kronér till dem är inte ok, det är ett hån.
Som solskyddsfaktor 2 till en albino. Som att försöka släcka törst med sirap.
Eller är det (eftersom jag inte riktigt klarar av att vara genomhatisk mot en stackars tv-människa som inget ont gjort mig) som Skype när man längtar? D.v.s. hjälper inte nämnvärt, men är bättre än inget.
Haha - var det inte du som avskydde metaforer förresten? :D
Nej det var inte jag. Jag gillar metaforer (tror jag, jag kanske har varit uppe i hög tonart någon gång och skrivit att jag avskyr metaforer).
Ang Lasse Kronér: Jag tycker att det är helt fel att casta in en sån tom lustigkurre i TV till julafton. Ta någon med lite djup och vemod istället. Låt Loffe sitta i rutan nästa jul.
Gjorde du något åt saken? Mer än att konstatera att det inte var oK här i din blogg?
Mild undran
Jag tycker också det är fel. Men vem är man att döma, liksom. Han var tydligen även framröstad som julvärdsfavvo i någon kvällsblaskepoll. Å andra sidan, litar man på de kvällstidningsläsare som svarar på enkäter...hrm, det har jag ju själv gjort någon gång...
Man har ju begripit vid det här laget att Loffe-avsnittet är oundgängligt. Vi försökte igår vid midnatt på svt play, men det gjorde nog en miljon landsmän till, det var omöjligt att ladda klart det.
Gör ett nytt försök i kväll.
Nu minns jag - det var Torgny Lindgren som avskydde metaforer. Haha. Det var väl stiligt smicker?
Uttrycksrum: Nä, jag gjorde ingenting åt det. Visst är det sunkigt. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra heller. Känner inte grannarna. Det är nog det som är problemet. Måste lära känna dem bättre. Börjar NU.
Huskorset: Ni med? Jag satt också som en dåre och klickade på play + att manusförfattaren i mig satte igång och jobbade med en roll åt loffe (som en miljon andra manusförfattare och regissörer gjorde efter i går).
Tack för smickret.
Loffe kommer nog få mycket fina jobb framöver. Det är han värd.
Skicka en kommentar