tung nostalgi

I går kväll vid 20-tiden var det nostalgifest i både SVT 1 och 2. Hammarkullen från 1997 låg mot dokumentären "Tennisprinsarna", som handlade om svensk tennis storhetstid under 80-talet: Wilander/Edberg-eran. Dålig tablåläggning, eftersom jag misstänker att båda programmen attraherar i stort sett samma målgrupp.

Jag tittade en stund på Hammarkullen, men föll inte för det Kousterica-skitiga anslaget utan zappade över (det var när Reine Brynolfsson skulle spela full och vädja till en securitasvakt som förmodligen var castad ur "verkligheten" som överspelet blev allt för tydligt och det blev svårt för mig att stanna kvar).

Tennisprinsarna höll ton och stil rakt igenom. Förvisso en rätt så lam ton och en inte alltför experimentell stil, men en trygg och saklig genomgång av det där fantastiska som hände för 18 - 27 år sen när Sverige var bäst i världen i tennis.

Alltså Björn Borg-eran är ingenting mot vad som hände på 80-talet. Jag minns själv hur tydligt som helst när Mats Wilander gav bort den där matchbollen mot deClerc 1982. Jag hade just kommit hem från stan och hade magen full av billig glass. Balkongdörren stod på vid gavel och trastarna skränade ikapp med E-4:an utanför. Jag minns att Wilander redan hade vunnit matchen när han lät matchbollen spelas om. Allt annat hade varit otänkbart. Samma kväll spelade jag och Peter Wallin tennis på parkeringen utanför.

Ivan Lendl och John McEnroe var äldre och tyngre och bättre. Genom hela 80-talet slog svenskarna ur underläge. Jag upplevde det så. 1985 mötte Willander Lendl i final i Franska öppna och vann med 3-6, 6-4, 6-2, 6-2. Jag var ensam hemma och följde matchen med ett rutat collegieblock i knät. Det var sommar och trastar och trafik i bakgrunden, men jag hade fokus på TV-n. Franska Öppna betyder fint väder för mig. Wimbledon betyder regnavbrott. Jag satt där i soffan med kortbrallor och glass och antecknade varenda boll, varenda liten 0-15 - poäng. Allt för att farsan och brorsan som var någon annanstans också skulle få uppleva matchen i efterhand.

Ivan Lendl var tydligen illa omtyckt av hela tenniscirkusen på den tiden. I filmen berättar John McEnroe hur han en kväll bjöd in Mats Wilander och Anders Järryd på en liten brainstorming om hur de skulle knäcka Lendl. "Vi tog ett par öl så att vi skulle slappna av lite också", sa han. Lendl var ju som han Ivan Drago i Rocky IV. Skulpterad i granit, iskall och från öst. Jag beundrade honom smyg, men när Wilander vann finalen 1985 gjorde jag vågen framför TV:n.

Det var en lycklig tid. Att komma från världens tennisland nr 1 ger en del råg i ryggen. Och så de här mattematiska ekvationerna som handlade om hur ett så litet land som Sverige kunde ha så många spelare på top 10 (5 när vi var som bäst), det adderade något till min självkänsla som jag inte har känt sen dess. Och detta trots att jag var punkare och var motståndare till pengar och fysisk aktivitet och att Stefan Edbergs matchkläder såg ut som något som hade blivit över när Style spelade in videon till "Dover/Calais".

1992 var jag i Spanien och pluggade spanska. Stefan Edberg spelade final i Australian Open. Jag var ute och drack varenda kväll, men just denna kväll ville jag vara hemma. Jag delade lägenhet med 5 irländare och en tjej från Belgien och alla satt med framför TV:n. Det var som att de genom mig ville få uppleva det svenska tennisundret och alla höll på Edberg. Tjejerna tyckte att motståndaren Jim Courier var ful och pratade om det under hela matchen, lite med en blick på mig.

Edberg förlorade. Efteråt var det tyst i lägenheten. Alla tassade in till sitt under vänliga och deltagande suckar riktade åt mitt håll. Och det svenska tennisundret var över.

Tills nu, kanske. För just nu spelar Robin Söderling kvartsfinal i Franska öppna. Matchen sänds inte på SVT, så jag måste kvista över till någon webbsite. So long.