Det är natt och jag sitter och knåpar med ett synopsis som ger mig magknip. Hårddisken på Mimmis lilla mac surrar hemtrevligt och Alexander som somnade framstupa i soffan tidigare i kväll rörde sig nyss för första gången på över en timme.

I morgon jobbar jag hemma. Janne ska regissera och jag ska skriva. Men det är något i det som ligger framför mig som ger mig magknip. Jag har en stark känsla av att ha missat något avgörande. Eller kanske snarare att jag inte till fullo behärskar hantverket. Det är en oro som drabbar mig ibland: Tänk om jag har lyckats ta mig fram under dessa elva år av manusförfattande bara på ren charm och roliga formuleringar? Tänk om det är så att jag inte är bättre lämpad än kranförarna på bygget här utanför (som i och för sig kanske är grymma manusförfattare, vem är jag att bedömma det) att sätta ihop 22 minuter dramatik för TV?

Självkänsla är A och O när man sitter och skriver. För man kan inte stanna upp en gång i kvarten och få arbetet okejat. Man måste våga lita på sina impulser och tro på att det man tänker fram är bra och hållbart. Man måste ha lite stake också. Våga stå för att man tycker det man har skrivit är bra och försvara sina grundidéer. Det är nog just det jag saknar. Jag är för känslig för kritik.

Nu ska jag sova. I morgon skriva och förhoppningsvis bra och med ett lugn i kroppen. Det viktigaste är trots allt att det känns lustfyllt. Annars kan man lika gärna skita i alltihop.