Jag vaknar nästan alltid ledbruten. Så är det att ha en lång kropp med lite för lite muskler. Trots att jag hade sovit i över 8 timmar vacklade jag ur sängen, närapå blind och ouppmärksam på trafik och smådjur längs vägkanten och gav mig ut i jakt på morgontidningen.
Vi är fortfarande på Gotland. Det var en strålande morgon i morse. Jag kände vemod. Vackra mornar och sommardagar innan sommaren har börjat kan framkalla en tomhetskänsla hos mig på samma sätt som den jag drabbas av inför alltför vackra vyer. Att åka bil längs Italienska kusten, norr om La Spezia - jag har gjort det - framkallar tung tomhet. Det är så overkligt vackert på ett ogripbart sätt och bara en komplett omläggning av livstil, en flytt till Italien, skulle kunna svara upp mot upplevelsen.
Jag famlar efter något här. Känslan av att inte vara en del i det som omger en. Känslan av att bara se det som på en ovanligt högupplöst TV eller att läsa om det som i en ovanligt välskriven roman. Jag tror att det finns en anledning till att folk kastar sig ut från Golden Gate-bron. Där uppe, mellan hav och himmel, blir det tydligt hur långt ifrån den orörligt vackra vyn den egna verkligheten rör sig. Det finns en arrogans i skönheten. Ett "du är bara på besök här och detta är inte du".
Vackra sommarmornar innan sommaren är här och man bara har en dag kvar till arbete och stad igen. Sådana mornar föredrar jag stan.
1 kommentar:
Åh. Den känslan vet jag. Känner jag.
Skicka en kommentar