folkbildning

Lyssnar för ovanlighetens skull på ring P1 och inser hur tydligt det är att främlingsfientlighet bygger på okunskap. Och att detta är det samhällsklimat vi får när TV4, aftonbladet på webben och svensk kriminalprosa har fått ersätta romaner av Ivar Lo och riktig folkbildning.

Bartender på Ibiza

Appen "vad ska du bli när du blir stor" har ju förorenat facebook de senaste dagarna. Som om inte folk redan är något. Nå i varje fall, jag tycker att de flesta kan känna sig nöjda "örtagårdsmästare på linnéträdgården" och "chefsarkitekt på white", det är ju någon man kan stå för. Själv fick jag "bartender på Ibiza". Och detta utifrån nyckelord i mina logg. Känner hur en mindre livskris är på väg att rulla in. Tänker strössla min profil med högkulturella ord och göra testet "vad ska du bli när du blir stor" ända tills jag får resultatet: "spökskrivare åt Sven Stolpe".

Jag ber om ursäkt

Det har inte alls varit min mening att lämna er trogna bloggläsare i limbo så här länge den här gången också, och gud ska veta att jag har planerat att skriva, men det har liksom inte blivit så.

Redan i söndags morse, efter att jag hade läst båda morgontidningarna och de minst sagt unkna Cornelisporträtten däri, slog jag upp datorn för att skriva något ilsket, men så kom livet emellan.

Elin Unnes, SVD, skrev en i princip karbonkopierad text från texthäftet som medföljde stora Cornelisboxen som kom redan 1993, minus allt som var bra i den texten. Inte en ny tanke, inte en ny vinkel, bara samma gamla "han söp och spelade på vispråmen storken och hade problem med skattemyndigheterna och var kompis med Fred Åkerströmdravel"-dravel som alltid när det gäller Cornelis. Niklas Whalöf (stavningen på honom?), hade skrivit fyra (!) texter med ungefär samma andemening, men från fyra olika vinklar varav ingen handlade om varför Cornelis berörde så många och så djupt. Och i dag fick filmen en trea i DN och är snart bortglömd och vi kan gå vidare. Kanske bäst att låta Cornelis vila i frid hädanefter.

I morse klockan 7 kom jag hem från en jävligt kul resa ner till Skåne. I onsdags kväll fick jag äntligen begå debut på Oslipat grå, på nya Tangopalatset i Malmö. Det är de eminenta herrarna Fritte Fritzson och Marcus Johansson som driver klubben och jesus kristus vad kul det var. 300 glada malmöbor som hade betalat en hundring var för att skratta och ha kul. Jag körde i tio minuter ungefär och det var mitt bästa gig dittills.

Men redan nästa kväll (efter en kort utflykt till Chrille och Ulrika som bor i trakterna runt Ystad, där jag bland annat fick plocka bärnsten bland stenarna vid Löderups strandbad) fick jag chansen på Erik Böréns klubb "Prick prick" på Mejeriet i Lund. Samma förutsättningar där. 3 - 400 glada som hade betalat för att ha kul och såg till att få det. Och jag gjorde mina hittills bästa 10 minuter. Oj vad sugen jag är på mer nu. Kan inte vänta till Måndag på El Mundo.

Nu har jag städat lägenheten och ska hämta ungarna på dagis och skolan.
So long.

pj harvey - the piano (live)

Jag lyssnade väldigt mycket på "White chalk" när den kom i oktober 2007. Det här inlägget skrev jag medan jag lyssnade på den här sången.

Stor humor

Det här inlägget skrev jag för närmare tre år sen. Jag hade bestämt mig för att börja med ståupp och slog utan att blinka fast att jag redan hade "20 bra minuter". Stor humor.

Vidare passade jag på att känga till Nöjesguidens dåvarande (nuvarande?, vem läser Nöjesguiden nu för tiden?) chefredaktör Hannes Dükler. Det var tider det. Man var ung, full av energi och självförtroende. Inte fyllt 40 än.

Fjärde november 2010: PJ Harveys "Beautiful feeling" (från skivan som hade kommit ut samma höst) fyller rummet med vemod. Fantastiskt skiva. Kanske den bästa hon har gjort sen "Rid of Me". Dock inte så mycket humor. Nu ska jag gå hem och titta på Kill Bill 2 med Mårten.

PS
I det länkade inlägget finns följande passage, som måste vara bland det träffsäkraste som överhuvudtaget skrevs i januari 2008:

Jag dammsög i dag. För det mesta sveper det där dammsugarsurret in mig i negativa tankespiraler. Gamla oförrätter från långt bak på 90-talet spelas upp igen medan legobitarna försvinner in i dammsugarmagen och jag drämmer till mina antagonister så där som man gör när man kommer på i efterhand vad man borde ha sagt när man hade chansen. Det är alltid lika härligt, men eftersom det (ju) inte kommer någon direkt motreaktion, börjar tankarna gå i cirklar efter ett tag. Samma oförrätt återkommer fast med en svag förskjutning. Mina dräpande sägningar blir skevare, tappar udd, och så vidare. Och när dammsugningen är klar är jag ännu kränktare än vad jag var innan jag satte igång.

Man var ung. Hade självförtroende. Och 20 bra minutrar.
Vad har jag i dag? Kanske 7.
DS