2011, goodbye

Nu är det så äntligen nyårsafton igen. På bloggarna och i tidningarna sammanfattar man året som har gått. Det är årets bästa hit och dit och jag kan inte komma på någonting. Javisst, Knausgård höll mig fjättrad i halva hösten, men jag har läst alldeles för lite för att kunna säga att han var bäst i år. Förmodligen inte.

Det finaste som har hände mig under 2011 var att Natur och Kultur hörde av sig början av året och äntligen ville ge ut Karla Brottare. Så här i efterhand svindlar det en smula när jag tänker på att jag faktiskt inte ville först. Att jag inte orkade ge mig in i arbetet en gång till. Men de lyckades övertala mig med kärlek och smicker (tack Caroline Bruce, du anar inte vad du betyder i det här), så under våren och början av hösten skrev jag utav bara satan och nu är boken färdig och kommer ut i maj. Nu går jag här och dagdrömmer och lägger upp olika tacktal och planerar för en uppföljare. En skön känsla inför 2012. En känsla av att för en gång skull ha lite kontroll över vad som ska hända.

Annars var väl 2011 mest bara skit? Eller hur? Den 22 juli i år var vi hela familjen hos min syster Jenny på hennes sommarställe i det vackra Östergötland. När dagens sommarpratare hade tackat för sig, gick jag och Mimmi och grabbarna ut i skogen för att plocka bär. När vi kom tillbaka satt resten av sällskapet som klistrade vid radion. Jennys man Rikard berättade om en bomb i Oslo. Terrordåd förmodligen. Jag minns att jag sökte bra mottagning för mobilen och gick upp på en liten kulle för att hitta mer information. Eventuellt hade några ungdomar blivit skjutna på en liten ö söder om Oslo. Det var sommar. Lite dåligt väder. Vi gick in och bakade bullar har jag för mig. Lyssnade på radion hela kvällen. Tomas Tengby höll i karlavagnen. Han hade telefonväkteri om terrordåden och trampade i precis vartenda klaver man kan trampa i. Försökte till och med lätta upp stämningen med några små skämt som föll platt som nedstörtande grodor till marken. 5 eller 6 ungdomar döda på Utöya. 7 döda i Oslo. Det var vad man visste då. Det räckte gott och väl. Folk ville verkligen prata.

Morgonen därpå väckte Mimmi mig och berättade att över 80 barn och ungdomar hade blivit mörade. Just när vi var ute i skogen och plockade bär. Ungefär 40 mil fågelvägen från där vi hade varit. Märkligt att vi inte hörde skotten, minns jag att jag tänkte. Det var resdag. Bilen skulle packas och vi skulle åka tillbaka till Gotland, via Oskarshamn. Jag vet inte om jag var så värst berörd. Mest uppspelt på ett obehagligt sätt. Vi hade inte sett några bilder än. Inte läst några egentliga tidningar. Det blev ganska varmt framåt eftermiddagen. Bilen var packad, och vi körde söderut, mot Boxholm och tog sen vägen mot sydost förbi Malexander. Och där, just efter att vi hade tagit oss genom det lilla vackra samhället, just innan hårnålskurvan som tar den förbipasserande ut ur Malexander igen, såg vi minnesmärket. En sten och några nyplockade blommor. Förmodligen ditlagda under dagen. Rånarvägen, så kallas den ju, bakvägen mellan Kisa och Boxholm. En ond väg, tänkte jag. Mörka åskmoln drog ihop sig, jag gasade på så gott jag kunde på den kurviga vägen. Ville bort från den. För mycket död här. Vi sa inte mycket i bilen. -Usch vad obehagligt, på sin höjd. Barnen hade frågor. Om skotten i Malexander och om skotten på Utöya. Jag tänkte på Knausgård, minns jag. Hade precis börjat läsa den första av de två som fanns på svenska. Tänkte på Fredrikshamn, där det finns en nöjespark, som jag har skrivit för en gång för länge sen. Allting kändes så nära. Kropparna låg fortfarande kvar på marken då. Jens Stoltenberg hade ännu inte gjort sina uttalanden.

Vi åkte vidare. Vid Hulstfred hörde vi att Amy Wienhouse var död. Vi lyssnade på henne hela vägen till Oskarshamn. Det kändes konkret och bra. Lätt att fatta.

Jag pratade med Ingeborg om det som hade hänt. Ingeborg är mamma till några barn som Mårten och Alexander lekte med på Gotland och hon är klok och beläst. Ingeborg pratade om hur vi som samhälle reagerar när något som det som hände i Norge den 22 juli, händer. Hur vi försöker göra oss starka. Hur vi enas bakom en bredbröstad ledare. Hur vi sträcker på oss stärkta och fastslår att detta inte kommer att hända igen. Och så gör det det. Om och om igen. Hon undrade om inte en sundare reaktion hade varit att acceptera vår bräcklighet. Att inte slå fast att detta inte får hända igen. Utan istället leva med en möjlig förlust alltid finns där, att leva med att vi i grunden är sårbara. Vi kan inte skydda oss.

Usch, jag vet inte om jag återger henne rätt nu, förmodligen inte, Ingeborg är väl typ professor, och jag kan knappt läsa, men jag tyckte i varje fall att det hon sa var så jävla bra. Hon sa det som jag bäst tycker sammanfattar hela det här året, och alla andra år också. I grunden är vi sårbara. Vi kan inte skydda oss. 22 juli