Hemulen

När Stella föddes, den 25 juni 2001, var vi redan på Gotland och det var sedan tidigare bestämt att förlossningen skulle äga rum inne på Visby lasarett. Det blev några tjusiga dagar där inne i sommarstaden måste jag säga. Den kalla försommaren tog slut den 24 och en värmebölja som skulle vara ända in i september det året rullade in. Jag och Mimmi vandrade runt i Almedalen mellan värkarna och tittade på alla bakfulla sommargotlänningar som låg utslagna under kastanjerna och skickade SMS till varandra.

Nedanför lasarettet slingrar sig en mycket vacker strandpromenad. Havet ligger där ute med ett täcke av dis som kommer att förlora kampen mot den allt hetare solen någonstans runt klockan ett på eftermiddagen. Vi gick där fram och tillbaka. Mimmi hade en vit långärmad bomullströja på sig och bruna mjuka plyschbyxor. Till frukost hade hon ätit en rostad smörgås med björnbärsmarmelad och råkat göra en fläck på sin tröja. Nu var fläcken vackert mörklila, men när Stella var ute och låg på hennes bröst 40 timmar senare, skulle fläcken ha mörknat mot brunt och bara vara en bland många andra. Under en så lång förlossning tappar man kanske lite stilen, men det gör liksom ingenting. Det är så mycket liv och kärlek i det som händer.

Jag höll Mimmi under armen, var lite valhänt, hade ingen aning om vad som väntade eller hur jag skulle göra när smärtorna satte in. Ibland satte vi oss på en bänk. Jag tog en glass. Mimmi tog en glass (var det från den fläcken kom?). Visby lasarett är ganska litet och där finns också ett hospice. En sköterska drog en rullstol med en kvinna i sista stadiet längs havet. Jag tänkte att hon och vårt nyfödda barn kommer att finnas samtidigt under så kort tid. Kanske bara några veckor.

Vi fick dubbelrum. Högsta vinsten sa man till oss på BB. Här skulle vi ligga kvar i tre dagar. Allt var okej med vår lilla flicka, men eftersom vi hade vår bostad åtta mil söder om Visby, tyckte man att vi hellre kunde stanna kvar istället för att åka hela den långa vägen upp igen för ett PKU-test. Samtidigt som oss fanns här tre andra familjer. Två var från Stockholm.

Papporna i dessa familjer var särdeles fåniga minns jag att jag tänkte. Inte alls som jag. En av dessa, han var gymnastiklärare har jag för mig, tycktes ha oerhört svårt att förstå detta nya. Han gjorde allt rätt på pappret, men lyckades inte lirka in den där avgörande värmen i hanteringen. En gång passerade jag hans rum. Han låg spikrak på rygg med skjortan uppknäppt och den lilla bäbisen mot bröstet. Det pågick något sportevenemang och han hade TV:n på och Aftonbladets rosa sportbilaga höjd över över den lilla där mot hans bröst. När jag passerade lyfte han huvudet och nickade mot sitt barn. ”Närhet”, sa han. ”Det är viktigt i den här åldern.” Och så frågade han om jag ville följa med honom och den andra stockholmspappan ner på stan sen, och dricka öl på någon terrass. ”Det är så mysigt att sitta där och dricka öl och titta ut över havet”, sa han.

Jag kallade honom Hemulen.

Han var naturligtvis en mycket fin människa. Jag har stött ihop med honom igen. Gotland är inte stort, man stöter ihop med folk förr eller senare. Nu har han flera barn och är till och med bofast på ön. Är älskad och på intet sätt ond. Men han är och förblir en hemul. En mycket fascinerande karaktärstyp. Den där glada, frejdiga, lite ångestdriven men ändå fylld av kreativitet, som sätter igång aktiviteter för att det ska bli lite trevligt, utan att det blir så värst trevligt.

Jag känner mig ofta själv som en sån där hemul. När jag går runt här hemma, stor och mörk och städar och sätter på kaffe och vet att ungarna hör mina steg och tänker att åh, om ändå mamma vore hemma, så skulle alla de där sakerna han håller på med, få ett innehåll.