måndag 9 januari 2012

vänsterunge

Jag har gått lite som bedövad sedan jag läste Bengt Ohlssons ”när ska det röda rinna ur kulturens fana” i förra veckan. Ja visst, det var bara en text i en tidning som man kanske inte kunde vänta sig något annat av, men den här gången tog den mitt i veka livet. Det var som att Ohlsson gav mig och min självkänsla den sista avgörande sparken.

Eller…hade det bara varit för Ohlssons text, hade jag nog överlevt. En ensam mobbare är inte farlig, men när mobbaren genom sitt utpekande väcker andra slumrande krafter till liv, när de man tidigare trodde var ens vänner också pekar och flinar, när facebook och twitter och bloggar fylls av hyllande och ryggdunkande kommentarer, då känner jag hur mörkret drar in.

Men vad har det här med mig att göra? Och varför sitter jag här, fem dagar senare och ältar samma sak?

På de platser där jag växte upp när jag var liten, var vänsteråsikter ingenting man skyltade med. Jag berättade aldrig att mina föräldrar röstade på VPK. Gick aldrig med fnl-märke – eller när den tiden kom: atomkraft Nej-tack – på jackan. När vi pratade om politik och politiska partier i skolan satt jag tyst. Blev man stämplad som vänsterunge kunde man säga goodbye till kompisar och gemenskap. Då var man kommunist och knarkare och bög.

Så jag var tyst. Konstigt. De åsikter som ventilerades hemma handlade ju knappast om revolution eller åsiktsförtryck. Mamma och pappa tog mycket tydligt avstånd från Sovjet och Kina inför oss ungar. De berättade utförligt om arbetsläger och censur, och om hur omöjligt det var att lämna de systemen för de som levde bakom dess taggtråd. Det var hockeyVM 1981. Sovjets närmast koreografiskt skickliga förstafemma – Makarov, Larionov, Krutov, Fetisov och Kasatonov lekte med Tre Kronor och slog oss med 13 – 1 i Göteborg. Jag var lite smygstolt. ”De är kommunister, precis som vi”, viskade jag. Men pappa höll emot. De där är knappast kommunister, sa han. Inte frivilligt. Det är ingen i Sovjet.

Det vänsterengagemang som jag fick med mig hemifrån och som jag så listigt skylde, var ett engagemang som jag innerst var och är stolt över. Det handlade om solidaritet med de svaga, att ställa sig på små och värnlösa staters sida, när USA, Kina eller Sovjet kom dragande och skulle rätta till den eventuella obalans som uppstått efter att kolonierna hade blivit fria,  det handlade om schyssta arbetsförhållanden för arbetarklassen – de kapitalsvaga, medbestämmande, om en kritisk hållning till den kapitalistiska grundtanken - den att den som har pengar kan tjäna ännu mer på andras arbete (jo för så är det), det handlade om tron på en stark offentlig sektor, ett socialt skyddsnät, där ingen kan tjäna pengar på andras vårdbehov, utan där vi solidariskt genom skattsedeln hjälper till att se till att den som är svagare än oss själva kan få det lite bättre, och detta inte på grund av vår goda vilja, utan på grund av att vi levde i ett system där detta var en av grundpelarna. Allt som är gott. Icke egoistiskt. Långsiktigt.

1989 var jag äntligen vuxen och började mitt eget liv. Under den här tiden gick en vänstervåg genom de kretsar jag umgicks i. Äntligen kunde jag tala öppet om mina åsikter. När muren också hade fallit slapp man de där ständiga ”jamen du vill väl ha det som i sovjet”-argumenten som var så svåra att värja sig ifrån och debatten blev plötsligt mer nyanserad. Jag och många andra av alla vänsterungar som hade vuxit upp i diasporan,  vågade oss äntligen fram, vi sökte oss till varandra, bildade kompisgäng och skapade våra egna normer  - koncensus om man så vill. Och utifrån dessa försiktigt sökte vi oss vidare.

En av mina bästa vänner sedan 22-år, träffade jag på en demonstration som var anordnad för alla de som var kritiska till USA:s inblandning i Kuwait. Vi möttes där, tyckte att det var lite kallt och snårigt (vädret och frågeställningarna), blev kompisar och har så varit sedan dess. Jag vill minnas att han inte var uttalat vänster då. Vid valet det året har jag för mig om att han övervägde folkpartiet. Och jag lyssnade och höll inte med. Jag reagerade till och med starkt med taffliga argument, men kände mig inte hotad, utan tyckte att det var roligt med någon som tyckte annorlunda, var beredd att ta till mig och kanske för första gången få känna att någon som gillar ett borgerligt parti per automatik inte skulle vända mig ryggen. Detta gjorde mig lite hög, minns jag.

Samma sak när en annan kompis – Jonas – kom ut som djupblå moderat. Vi hade på något sätt samma vänliga grundsyn, tyckte bara olika, och i den tillåtande atmosfär som någonstans ändå rådde i mina kretsar, mitt i det kalla och ironiska 90-talet, kunde vi också fortsätta att vara vänner. Det var liksom grundpremissen. Vi kan äntligen mötas. Jag behöver inte skämmas över mina åsikter, ingen annan ska behöva göra det heller.

Det är mot detta Bengt Ohlsson och hans påhejare i de sociala medierna slår. De fyller bröstkorgen med luft, pekar med hela handen och säger ”det där är vänster, det är sovjet (bildspråket i DN), det är vi klara med nu”. Och plötsligt känner man hur högervinden blåser hårdare och kallare än någonsin.

I dag skriver Åsa Linderborg ett svar i Aftonbladet. Jag läste detta och drog en djup suck av lättnad. Känner mig inte längre lika ensam.

7 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Soul brother!

jag har varken läst Ohlsson eller Linderborg, trodde det var en skendebatt, och kanske någon sorts hämnd för att Ohlssons senaste bok inte blev så omkramad, (av dessa hemska vänsterintellektuella? Vad vet jag?
I alla fall, bra skrivet av dig!

Rabiatfeminism sa...

Idag skriver Sven Wolter bra i DN på samma tema. Och jag håller med, det har väl inte direkt varit så att alla i ens omgivning varit vänster, eller ens sossar. Och dom som var sossar då fick det bra och är moderater idag.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vi-forsoker-inte-uppfostra

Godiva sa...

När min bror, 6 år äldre, född -66 precis tagit körkort och fick låna pappas bil (en vinröd gammal renault) en kväll och vara festchaufför så hade han klistrat över VPK-märket på bakrutan,
- och glömde ta bort tejpen. Det blev ett uppträde nästa morgon som jag minns fortfarande, om att pappa undrade om han skämdes för sin far osv. Trauma i ett vänsterhem.

Anders Sparring sa...

Tack Gabriella för alltid lika vänliga ord. Nä, man kanske inte behöver läsa det där. Ger bara dålig smak i munnen.

RabiatF: Jag läste den. Tycker att det är bra att han skriver, men saknar att någon i Ohlssons egen generation förutom Linderborg reagerar.

Godiva: Det skulle jag också ha gjort.

Huskorset sa...

Det här var den mest rättvisa skildring av vänstertänk som jag läst på länge. Eftertänksam, fin och klok. Jag tycker det känns bra i magen.
Jag växte upp i högeromgivningar och mötte vänsterfolk först när jag fyllt 18.
I vuxen ålder insåg jag att min far hela sitt liv betett sig som en vänsterperson utan bekänna sig till ideologin. Han var revanschbesatt och som sådan gör man sig bäst som entreprenör, tror jag han resonerade.

Anders Sparring sa...

Åh, varför kan inte folk som beter sig som vänsterpersoner, bekänna sig till ideologin?? Allt skulle bli så mycket bättre då.

Huskorset sa...

Haha, ja-a. ("bete sig som vänsterperson" var väl lite märkligt formulerat. Men det blev för långt annars.)