Första bilderna från Månen

Våren 1973, tidigt tror jag, kanske i slutet av mars. Saftiga apelsiner i en skål i farmor och farfars bokhylla på femte våningen i ett punkthus i Edsberg, Sollentuna. Farfar är 54 år. Han har tagit av sig sina starka glasögon och just hjälpt mig att sätta på LP:skivan med ljudupptagningarna från månlandningen. Själv är jag uppslukad. Jag är någon helt annanstans. Nu blickar jag ut över ett tredimensionellt månlandskap, återgivet i den av papp uppvikta - ja vad kallades de där tittskåpen - wievmastern, den enklare modellen, där man fick dra ner pappret genom springan, istället för att klicka på en plastpinne för att jaga fram nästa bild. Men ändå, den kändes lika modern som en i-pad gör för ungarna i dag. Något år senare när min lillebror hade vuxit sig stark, slogs vi om den. Men den här dagen, den här vårförmiddagen 1973, var han bara ett år, och visste inget om månen eller om modern teknit, och jag behövde inte slå mig fram till upplevelserna. Jag kunde utan motstånd logga in, be farfar om hjälp med den stora stereoapparaten och sen köra pappskivan upp och ner, säkert fortare och fortare, med sjunkande koncentration. Man ser hur uppslukad jag är på bilden. Förmodligen har jag både bajs och kissdroppar i kallsongerna, förmodligen luktar det svagt av stekt kål i lägenheten. Någonstans i utkanten av detta jagar en ouppfostrad blandrashund som lystrar till namnet "Hjalle" sin svans, men ingenting av detta finns just nu för mig. Jag är på månen. Jag fokuserar på de små detaljerna. Neil Armstrongs fotspår i månsanden, jorden, helt belyst av solen, med alla kontinenter och hav och hela atmosfären som en gloria runt om, sedd från månen. Jag är i det stora mysteriet, jag upplever tidlösheten och inne i mitt huvud bildas en miljon nya synapser i sekunden.

En miljon!

Bilder gnetter

Nej! Det finns ingen bild på gnetter i den här bloggen och det kommer aldrig att göra det. Men just den frasen "bilder gnetter" är en av de vanligaste sökfraserna som leder läsare hit. Den och "jocke med kniven".

Jag har ett oerhört nervöst förhållande till löss. I skolan sitter lapparna uppe hela tiden "lusen är här igen, kamma dina barn". Och så ska man ta helgen i anspråk till att utrota de där lössen, det är tanken, att när ungarna kommer tillbaka till skolan är skiten historia.
Men så blir det ju aldrig. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man kammar och utrotar, för vet ni - löss kan inte dö. Hur mycket man än jagar runt i hårbotten, så är det alltid en gnetjävel som lyckas smita in bakom något strå och som blir kvar, i väntan på könsmognad och ytterligare expansion. Det kliar i håret på mig nu när jag skrivet det här, känns ofräscht. Men trots detta, vet jag bara ett sätt att bli av med dem.
Att förtränga dem.
Jag erkänner inte längre hårlusens existens. Det finns inga löss. Det är mitt evangelium.
De är en modern myt. Som lämmeltåg, eller att SJ:s tåg aldrig kommer i tid.

Bland posten låg också ett uttdrag ur BTJ:s (bibliotekstjänst) häfte med anmälningar ang nya böcker, där "Karla Brottare" fanns recenserad.

Oj vad de gillade:

"Språket är välfångat, och samtidigt som historien berättas med mycket humor finns ett stort allvar under ytan."

"Det är en underhållande berättelse om två utsatta tjejer som växer i självkänsla och en nyanserad och väl igenkännbar skildring av vänskap."

Jag tog en extra koll i jultidningskatalogerna där i pappersinsamlingspåsen för säkerhets skull, för att se om Karla fanns med.

Det gjorde hon inte.

Så de åkte tillbaka.

Sälja jultidning

Nyss brakade det till i brevlådan och tre av varandra oberoende jultidningskataloger låg på hallmattan. Först tycker jag att det känns lite mysigt att titta på de där katalogerna, jag minns själv när jag var liten, hur jag gillade jultidningarna som alltid farmor kom dragande med. Titlar som "En gammal jul" eller "Jul hemma" och underrubriker som "Pyssel som räcker från julafton till trettondagen", tilltalade min eskapistiska sida, de erbjöd en skön flykt från verkligheten som någon handfast och garanterat ångestbefriat att dyka in i.

Så jag står där och tänker att man fan kanske skulle beställa "Faktakalendern 2013" i varje fall, när jag inser att de här katalogerna inte är riktade till mig.
De är riktade till mina barn.
Någon IDIOT där ute har tänkt sig att min 11-åring ska springa upp och ner i punkthusen i Årsta och ringa på okända dörrar och försöka sälja tidningar mot ersättning utifrån ett minst sagt ogynnsamt poängsystem. Jag tar det som en direkt kränkning faktiskt. Det känns som att förlagsvärldens allra fulaste Billy Butt-figurer har sträckt sina illaluktande händer in i mitt privata hem och reducerat mig till "målsman för"- tönten som inte är något annat än ett juridiskt hinder mellan mitt barn och tidningsjätten som livnär sig på barnarbete runt jul.
Så jag sliter av plasten (källsortering givetvis), dundrar ner tidningarna i kassen för papper och plasten i kassen för plast. Och hoppas att barnen aldrig får veta hur nära odjuret de nyss har varit. För det vet man ju, får en unge syn på en sån där katalog och alla möjligheter den skulle ge, slutar de inte tjata förrän de har fått som de vill.

Work in progress