Torka aldrig tårar utan handskar

Jag är hemma i dag. Stella är sjuk. Hon ligger i soffan och tittar på Gardells nya serie på SVT-play. Tänker att hon nog tål de harmlösa sexscenerna, trots att hon bara är elva år. Jag tror till och med att det är absolut nödvändigt att hon ser serien. För en stund sen pratade vi kort om den. Jag satt uppe i går kväll och såg första avsnittet och blev faktiskt knockad. Fällde en tår till och med. Så när jag nu på förmiddagen började prata om vad jag hade sett, visade det sig att hon inte hade en aning om vad som hände på 80-talet bland unga homosexuella. Och varje svar från mig, väckte en ny fråga. "Varför var det bara bögar som drabbades?" (det var det ju i och för sig inte) "Varför sågs de i parker?", "Vad då? Utomhus?!" och "Varför var det ingen som tog hand om dem?"

80-talet. Det var ju så nyss. I huset där vi bodde på Södermalm, i en port med tio lägenheter, dog två eller tre personer, i två olika lägenheter av Aids under den tid jag bodde där. Och trots att vi levde mitt ibland det, trots att vi mötte killar i porten med hemska utslag på händerna eller i ansiktet, med tiden alltmer nedbrutna, mot slutet med en syrgastub på en ställning bakom rullstolens ryggstöd, trots detta, reflekterade varken jag eller mina syskon (jag kan i och för sig bara tala för mig själv) över den massdöd som pågick.

Gayvärlden var en annan värld, ett parallellt universum som man vid alla gudar inte ville tillhöra. Jag minns att jag gillade våra grannar, att jag tyckte att det var exotiskt med bögar i huset. Vår familj umgicks en hel del med paret som bodde på vår våning. De var enormt trevliga, spred trivsel omkring sig bara de stack in näsan i tvättastugan, hade det snyggt hemma på ett sätt som jag bara hade sett på film. I hallen stod en naken skyltdocka omslingrad av en ljusslinga. De slog ut väggar och gjorde femrummaren till en trea. De sov i en dubbelsäng som alltid var stökigt obäddad och svart. De hade oboy i skafferiet, fast de inte hade några barn. I vardagsrummet hade de en fontän och på den inbyggda balkongen kunde man gå vilse bland alla enormt välskötta fikusar (sic!). De drack ofta champagne och lyssnade på stenkakor. Vi gick hem till dem käkade middagar och spelade TP och det kändes bara skönt, tyckte jag, att vi i vår familj inte var lika homofoba som resten av det heterosexuella 80-talet. Men jag tänkte effektivt bort våra grannar från det kollektiv de tillhörde, och som just då var drabbade av massdöd. Och detta trots att en av dem (senare skulle det visa sig en kille till, men då var det bara en) var drabbad. Det kallas väl förträngning. När vi mötte honom i sjuk i hissen, tittade vi bort, ungefär som man drar efter andan och tittar åt andra hållet när man möter någon i rullstol utan för Ersta Hospice. Men jag kan inte minnas att jag vid ett tillfälle reflekterade över detta på djupet. Att jag någonsin tänkte "helvete, vad är det som sker?"

Däremot oroade jag mig konstant för egen del. Vid något tillfälle hade jag hånglat med en tjej i någon dimmig källarlokal i Vasastan och efter den kvällen var jag typ helt övertygad om att jag var smittad. Jag låg kallsvettig av ångest och räknade på sannolikheten för att hon skulle vara bärare. Hade hon inte ring i näsan? Och svart nagellack? Och visst rökte hon en joint innan?  I skolan hade vi lärt oss att sjukdomen kunde smitta hur lätt som helst. Några av mina klasskompisar vågade inte ens ta i ledstången på väg ner i tunnelbanan, av rädsla för att bli smittade. Och det var som att den rädslan, den ångesten, var så stark, att man - vi - jag - tappade förmågan att se det som verkligen hände. Och att det som hände, var precis det som vi själva var så fruktansvärt rädda för. Att pigga, glada människor, till bredden fyllda med livskraft, bara dog från ett halvår till ett annat.  Men att det skedde inom en sluten grupp, som inte angick oss och som lite, lite, lite (det sa man rakt ut) fick skylla sig själva.

Om en halvtimme har Stella sett del ett av "torka aldrig tårar utan handskar". Hon kommer att vara både drabbad och upprörd. Hon kommer att älska Benjamin och Rasmus, hon kommer att heja på dem och när någon av dem dör, kommer hon att känna sig drabbad i själen.
Det önskar jag att jag också hade gjort, när det skedde, inte nu, 25 år senare.

***
Uppdatering:
Stella tittar nu på ep 1 en gång till. Är lite arg över att det inte går att "ladda ner" de andra två.
Ladda ner? Jag vet inte var hon har fått det ifrån.