Tomhet

I kväll när jag nervös som vanligt var på väg upp för rulltrappan från T-banan vid Gullmarsplan och kände hot från alla håll, var det plötsligt någon som ropade mitt namn och jag ryckte till. Bakom mig, med långa kliv, kom en pappa från skolan. Han hade bra svikt i stegen och en i-pad i handen, där livesändningen från Felix Baumgartners  uppstigning till 39000 meter skildrades via Aftonbladet i samarbete med Red Bull. Jag blev omedelbart gripen och glömde alla hoten omkring mig. Gullmarsplan är ju med sitt hårda klinkersgolv med skit och fimpar, en av Stockholms farligaste platser. Men att stirra in i den där skärmen och se Baumgartners tysta uppstigning, fyllde mig med ett enormt lugn. I bildkant kunde man se hur metrarna las till varandra. Han var nu uppe på över 20000 meter. "Dubbelt så högt som ett flygplan!" sa vi till varandra. "Det är 70 minusgrader där uppe", sa den där pappan till mig.
Och ja ba:
"Jääääävlar!"
Jag tappade bort livesängningen, sen när jag kom hem, men såg några timmar senare en upptagning från när han kastade sig ut.
Hur meningslöst är det inte att stiga upp till nästan fyra mils höjd, bara för att sen kasta sig ut och falla ner igen? Ville han inte uträtta något annat när han ändå var där uppe? Hade han ingen hälsning? Någon tanke att tänka? Något att säga? Kunde han åtminstone inte ha gjort propellern?
Som en död katt, föll han allt högre hastighet ner mot new Mexicos platta, torra, mark. Ibland kunde man genom ljudupptagningen, höra en suck eller hur han kippade efter andan. I ett kontrollrum nere på marken satt hans mor och ett gäng hobbyvetenskapsmän, omgivna av Redbull-loggor och bävade, som om det vore den chilenska gruvarbetarräddningen de följde (det var för övrigt något av det mest poetiska jag har sett, den natten satt jag i timmar framför livesändningen). Efter ett tag fick han kontroll på sitt fria fall. Han spräckte ljudvallen (men det hörde ingen), fällde ut fallskärmen och landade på marken, vacklade till som om han var på väg att dö, men det gjorde han inte, utan han reste sig upp igen och var dagens hjälte.
Tomhet!

I morgon far för övrigt Mimmi till Japan. På elvatusen meters höjd, över polaris, genom sju tidszoner. Som om det vore den vardagligaste sak i världen.