Jag minns en mörk höstkväll i det tidiga 80-talet hur jag
satt framför TV:n, vidöppen för nya intryck och såg på det där debattprogrammet
som leddes av skådespelaren Janne Bergquist. Studion var fylld med folk födda
på 1940-talet och 1950-talet och detta var första gången jag hörde uttrycket
40-talister, i varje fall med just den laddning som ordet senare har fått. Kan
Anna Wahlgren ha suttit i studion, som representant för 40-talisterna? Och typ
Nina Lekander eller eventuellt Unni Drougge som representanter för
50-talisterna? Jag kommer inte ihåg
namn, skjuter lite från höften, men de var många, och de var arga. Debatten
handlade hur dessa ”40-talister” hade lyckats roffa åt sig alla betydande
poster i samhället. Hela kultursektorn styrdes av dem, det var de som satte den
politiska agendan, i näringslivet var fortfarande 20- och 30-talisterna
starkast, men även här började 40-talisterna vinna inflytande. Och 40-talilsterna visste bäst, det var de
som hade gjort revolution -68, det var de som hade stått på barrikaderna och
ockuperat kårhuset. Männen var kraftfulla, med helskägg och kvinnorna hade
startat grupp 8. De var oantastliga och ofelbara. Och detta debatterades man
nu. ”Ni sitter på alla stolar!” ”Ni sätter agendan!” ”Det finns ingen plats
kvar för oss!” ”Ni är JÄTTEPROPPEN ORVAR!”
Skratt i studion. Jätteproppen Orvar. Uttrycket var så
roligt att man återkom till det flera gånger under kvällen. Det spred sig som
en löpeld runt de branta gradängerna och dagen därpå tror jag att det syntes i
fetskrift på Aftonbladets eller Expressens löpsedlar. Själv satt jag där hemma
i Fruängen, i den gropiga soffan från Obs interiör och smakade på ordet, lät
det rulla runt i munnen och sneglade på mamma och pappa. ”Det är er de pratar
om nu!” Och för mitt inre vacklade de till där uppe på piedestalen. För första
gången. Ni är är jätteproppen Orvar. 40-talisterna! Och från och med nu kunde
man inte nämna dem utan ett stråk av förakt, eller förfördelad bitterhet i
rösten.
Och så har det sen förblivit.
Sedan den där kvällen i början av 80-talet har 40-talisterna
har varit en förlöjligad generation. Kanske den enda generationen som har
klumpats ihop på det där sättet, där man har dragit alla över en kam, med ingen
annan utgångspunkt än från mellan vilka år de är födda. Och så är det
fortfarande. Det är som att vi alla är tonåringar i relation till dem. Alltså,
vi kostar på oss att se oss som osnutna barn i relation till våra föräldrar.
”40-talist”, det betyder burgen, stockkonservativ och självgod för oss. Det
betyder fullt frisk också. De åker motorcykel och har sex fast de är så äckligt
gamla. Och vi suckar och upprepar floskler om att ålderdomshemmen kommer att
vara översvämmade av kärnfriska 80-åringar om tio år, att de hade det bättre
ekonomiskt än vad vi kommer att få det. Och att de alltid ska ha rätt.
De borde skämmas!
Vilket de också gör. Eftersom min generation, 60-talisterna,
har bankat in budskapet under 30 år, lägger de sig ner så fort decenniefrågan
kommer upp. ”Jag vet…jag är 40-talistgubbe jag”, sånt får man höra av stackars
farsor och svärfarsor.
Och vi går fria. Vi, som är deras barn, har slagit oss till
ro med detta och har knappt brytt oss om att bli vuxna själva. I går såg jag
komedin ”This is 40”, som handlar om ett par ur min generation, två välbärgade
medelklass-vitingar födda runt 1970, och när jag hade sett filmen kände jag hur
jag skämdes för min egen generation. Vi som slog oss till ro, där i skuggan av
våra föräldrar, vi som hånade dem för deras präktighet, vi har inte ens brytt oss
om att bli vuxna själva. Vi är som stora, ganska charmlösa barn, ointresserade
och osolidariska, men desto mer ängsliga för hur vi själva framstår i vår egen
kontext. Vi är ateister och ointresserade av ideologier. Vi twittrar som om det
gällde livet. Vi döper våra barn till ironiska namn och heminreder bort samma
känsla av vanmakt, man för 40-år sedan valde att demonstrera sig ur. Och när Tommy Nilsson (något äldre än oss) i
måndags kom ut som ”Black”, visserligen som ett led i marknadsföringen av en ny
chokladsort, men det visste ju inte vi, vände vi oss som en man mot honom och
hånskrattade bort resten av den dagen.
Och vi sitter snart på alla viktiga poster i samhället.
Anders Borg, är en av oss. Fredrik Reinfeldt. Jan Helin. Liv Strömqvist är inte
en av oss. Inte heller Ali Esbati. De är yngre. De är fullvuxna. Ideologiska.
Vi är barn. Barn med makt.
Vi är jätteproppen Orvar.
