sängfrågan

Det här får bli ett kort inlägg för jag borde ha gått och lagt mig för länge sen.

Nu sitter jag i varje fall här i köket i Årsta, på triptprappstolen som jag med nöje ska slänga på sopen i morgon och har just sorterat mina kvitton. Det är märkligt hur länge man drar sig för att göra det. Redovisningsbyrån börjar skicka påminnelser redan i början av januari, och jag har säkert lovat snar leverans i 3 månader nu. Men i morgon får han det, Torbjörn, och sen kan jag sova gott i ett helt halvår.

Men det är rätt trevligt att sortera kvitton. Det är som att titta på gamla bilder ungefär. Hittade ett taxikvitto från 19 oktober, till exempel. Jag minns att vi var oroliga över bilköerna, Mimmi hade tunga värkar och eftersom Alexander är nummer tre, var vi beredda på rätt så snabb nedkomst. (nu ligger han och hostar som fan i rummet intill, hoppas det inte är lunginflamation). Han är sex månader nu, snart sju, och sitter helt självständigt på golvet och plockar med sina små leksaker. Gripande – som mina systrar skulle ha sagt.

Oh shit, jag fick bryta och bära in Stella till hennes säng. Hon börjar bli stor tjej nu. Varje kväll somnar hon i vår säng och så bär jag in henne när Mimmi ska gå och lägga sig. Det är som att hiva upp en 25 kilos säck potatis på en råvind ungefär. Hon sover som en heroinist ju.

Men i varje fall: Kul att finnas till.

Mårten sover gott. Han somnar alltid i sin egen säng. Och vaknar där också. Han har lyckats göra den till sitt revir på ett sätt som jag tycker om. Det ligger pinnar i fotändan och lakanen är fulla av cornflakes. Han är typen som kan längta till sin egen säng, den enda i vår familj tror jag. Vi andra är rätt oroliga av oss. För oss är tillvaron i allmänhet och sängfrågan i synnerhet, ständigt ifrågasatt. Min och Mimmis kostade 23 tusen. Vi sålde bilen för att kunna köpa den. Och då ska den väl fan vara skön.

Men det är den inte. Den är för mjuk.

Okej
gonatt