Tja rå!

Brazil Jack var min morfars far. Han dog redan 1950, men från honom, genom morfar rakt in i mig, löper en tråd av kladdigaste självupptagenhet. Brazil gjorde helst reklam för sina föreställningar genom att klä sig i sina elegantaste kläder och ge sig ut på en promenad genom staden. Han slog sig ner hos någon av skoputsarna på Norrmalmstorg och lät putsa sina ridstövlar, varpå han fortsatte sin promenad, noggrann med att gå långsamt så att folk skulle få syn på honom och ansluta sig till den växande trossen av nyfikna som följde honom. Detta kallades ”att gå reklam”, och det var inte ovanligt att Brazil Jack gjorde det utan att han något att göra reklam för. Brazil Jack gick med huvudet högt. Han älskade att väcka uppmärksamhet. Följande berättar min morfar från när han följde sin far till en operapremiär i Paris någon gång runt 1940: En arabisk prinsessa skulle närvara vid premiären och den tidens kändisjournalister hade riktat allt sitt fokus mot henne. När Brazil fick höra talas om detta, återvände han till hotellet och bytte om till ryttmästaruniform, blankputsade ridstövlar och flätade håret så att det skuller rinna ut på ryggen från en mycket svart och mycket stramt stukad basker. Sedan väntade han utanför salongen, så att han kunde göra entré efter prinsessan. När hon så hade gjort sin entre, och alla hade satt sig ner i sina platser, slog Brazil upp dörrarna och skred, mycket sakta, fram genom mittgången, till sin plats längst fram. Den kvällen stal han uppmärksamheten från den arabiska prinsessan och det var stort för honom. Brazil Jack hade blivit en kändis, där kändisskapet gick före själva yrkesutövandet. Han var långt före sin tid.

Livet pulserar inte, det surrar, det dyker in mot mig som bin från olika svärmar, som facebookinvbjudningar, som cyklister i full karriär fram mot samma korsning, där det just nu råkar vara grönt från alla håll samtidigt. I morse skrev jag om flygplanen till och från Bromma Flygplats, hur de stiger och sjunker, bara några hundra meter över vårt hus. Jag brukar titta på dem och tänka att där kommer världen. Eller där är vägen ut i världen. Den där maniska känslan att färdas med flyg. Energierna som trängs och vill ut, när man har kommit fram. En hinna av adrenalin, målet som rycker allt närmare, och den stora tröttheten som kommer att följa på ankomsten. Jag är alltid snabb. Jag cyklar snabbt, skriver snabbt, äter snabbt, slänger ur mig saker snabbt som jag kanske får ångra sedan. Ibland är jag frånvarande, kan framstå som trög och splittrad, men längst inne bevarar jag en kärna av snabbhet, någonting vill fram, någonting vill ut. Och jag vet att det är Brazil Jack i mig som växer där inne. Den grandiosa personligheten, nedärvd i en mentalskötarson från Fruängen. Killen kommer att spricka snart, tänker jag om mig själv. Är det ingen annan som ser det?

Den här bloggen drog jag igång för att jag hade något att säga tyckte jag, och för att jag hade många texter som bara låg där. Jag njöt av att publicera mina texter och att se dem i blogspots fina layout (som jag snart lärde mig att ändra i själv). Jag fick läsare och massor av bekräftelse. Någon gång i oktober förra året, tycker jag om jag läser tillbaka, nådde jag min höjdpunkt som bloggare. Texterna var ofta långa och genomtänkta, och jag upplevde att de som läste mådde bra av dem, att de svarade på behandlingen om man säger...

Det är länge sen nu. Jag mår inte bra av den här bloggen längre. Den har vuxit mig över huvudet. Jag tänker inte på den jämt, men när jag tänker på sådant som kan skrivas, tänker jag in det i bloggen. Inte i någon barnbok, som jag tänkte tidigare, eller något annat försök. Sådant tycks mig alltför tidskrävande nu. Jag har ju inte energin längre. Jag har inte tid.
Eller?
Jo, men då måste jag sluta blogga.

Så tack alla kära ni som har läst mig och lämnat kommentarer här: Maja, Loathing, Lilla Blå, Huskorset, Filmstjärnan, Peter Barlach, Godiva, Kai Stavre, Kajsa, Micke Berg, Ingemar, Loll, Michael Bergström, Ingela, Brorsan, Framtidens hopp, Tomas, Rutan, Elisabeth, Po, Mats L, en viss Anders, Anna, fru Kaos, kusin Lena, Malin, nonsensakuten, ordsnoken, Ankie, Anna Karin, Karin S, Helena von Hofsten, Charlie T, Camilla, Suzilu, Jörgen, papa, Johanna, Marcus Birro, SANDRA, alla ni anonyma, och många många fler (jag bara drar namnen ur minnet nu, och kommer säkert att gå in i efterhand och lägga till om jag kommer på någon mer), tack så jättemycket för den här tiden. 1 år och 5 månader blev det. 521 inlägg.
Tack, det var kul, men nu är det över.

Och om ni vill mig nåt: asparring@gmail.com

PS - tillägg: det är många som undrar om sidan kommer att ligga kvar. Jag säger: Ja, självklart.