Barn är mjuka

I kommentarsfältet under mitt inlägg ”Naturbarn” har Kai Stavre lämnat en skildrig av hur han bevittande när ett litet barn plötsligt rusade ut och blev påkört av en bil på Hornsgatan.

Läs det, den som inte har gjort det.
Eller, läs det inte.

Men betänk:
Barn är mjuka.
Bilar är jävligt hårda.
Och en sak till:
Barn i en viss ålder vet inte att bilar är farliga. När drabbas av en impuls att springa efter den där bollen eller vad det nu är, vet de inte ens att bilar finns.
De vet bara en sak i taget.

För ett par dagar sen läste jag en text som handlade om en barnbegravning i Dar Es Salaam. Även här var det ett barn som hade blivit påkörd av en bil. Av sin egen pappa, jävligt nog, när pappa svängde in med sin feta Nissan på garageuppfarten där barnet satt och lekte.
Texten var så välskriven och gripande, att jag länkade till den, men redan efter några timmar tog jag bort den.

Jag orkar inte tänka på att det kan hända.
Jag vill inte påminna någon om det heller. Och ändå vill jag det.

I dag stannade vi till på Östgötagatan. Mimmi skulle göra ett ärende i en affär, och jag stannade i bilen med Alexander som bara satt och jollrade i sin Britax. Mårten visste som vanligt inte hur han skulle göra. Han drabbas av valet och kvalet hela tiden nu, stackarn, och nu grät han över det omöjliga valet mellan att stanna hos mig, eller att följa med Mimmi in i affären.

Till slut valde han affären. Han tog Mimmi i handen och följde snällt med över gatan. Och jag satt kvar i bilen och lyssnade lite på radio. Men så kom jag på att jag ju kunde passa på och hälla i lite ny olja i expansionskärlet för servostyrningen. Den läcker och behöver fyllas på ibland. Så jag öppnade huven och började slabba med den där oljan.

Och känner jag inte, fan i mig, helt plötsligt en liten närvaro där bakom mig på gatan. Jag vänder mig om, och där står Mårten. Då har han sett mig ute på gatan, vid bilen, och snabbt fattat ett beslut att kuta över till mig. Östgötagatan är rätt så trafikerad så där vid 5 tiden, och jag blev kall i hela kroppen.

SÅ DÄR FÅR DU INTE GÖRA!

Men han brydde sig inte. Han var glad att han hade fattat ett beslut. Han var med mig nu, och kände sig säkert nöjd. Jag ledde i varje fall in honom till trottoaren och röt att han skulle STANNA HÄR!

Så jag jobbade vidare med motorn. Det gick ju snabbt, så jag slog igen huven och vände mig om för att säga något till Mårten.

Då har ungjäveln fått syn på Mimmi där inne i butiken och är på väg över gatan igen.

Nu när jag skriver det här, fattar jag ju vilken idiot till förälder jag är. Jag borde självklart ha låst in honom i bilen och spänt fast honom i säkerhetsbältet. Jag borde åtminstone ha punktmarkerat honom ordentligt.
Men jag lät mig nöja med att säga till. Jag hade annat för mig.

Nu rusade jag över gatan och fick tag i Mårten på den andra trottoaren. Nu blev han rädd och bara grät. Hur mycket jag än skrek och gick på om att SÅ GÖR MAN INTE, grät han och försökte vrida sig ur mitt grepp.

Tillslut lugnade vi ner oss. Jag försökte igen. Nu lite lugnare: Du får inte gå över gatan själv Mårten.
Han lyssnade inte. Det var inte aktuellt för honom längre. Han ville inte över gatan längre. Han ville ha glass.

Vad gör man?
Den där lilla killen och hans syskon är ju det finaste vi har.

Kai skriver i sin text om hur mamman bara skrek och skrek.
Jag har det där skriket i mig känner jag. Det ligger där, redo.
Hur gör man?
Vad gör man?
Äh, nu orkar inte jag tänka på det här längre. I morgon måste jag hålla hårdare i grabben.

Jo, en sak till. Jag gjorde lite research på den där olyckan som Kai bevittnade.
Barnet överlevde.