Strömmen har gått i 120 hushåll härifrån till Öja.
Allting upphör att fungera. När man vrider på kranarna hörs bara ett ansträngt väsande. I kylskåpet är det mörkt och tyst. Kaffemaskinen har slocknat

Mårten och Stella skulle storrengöras i dag. Mårten har inte tvättat håret på hela juli tror jag. Han lyckas slingra sig varje gång. Jag tror fan inte att han har klippt naglarna heller. Borstar tänderna gör han i varje fall nån gång ibland, men själv.

Äh, jag ska inte klaga. Han är ju mitt barn, alltså mitt ansvar, men hans lättnad när strömmen gick just när han stod i begrepp att hamna under duschen gick att ta på. Och den smittar av sig. När man inte kan borsta tänderna, eller diska, eller göra sitt morgonkaffe, eller gå ut på internet (ja det här publicerar jag ju självklart efter att strömmen har kommit tillbaka) är det som om något av vardagslivets tvång lämnar en. Man glider runt i sin gamla skjorta och kommer plötsligt på sig själv med att tänka nya tankar som inte nödvändigtvis leder någonstans. Blicken glider upp bland molnen. En skrothög blir en skulptur.

Nu spelar Mårten Nintendo DS. Han får det. Den går på batteri.