Jag är en kärnfamiljsman. Jag har flickvän och tre barn och de är omkring mig hela tiden. När jag går och lägger mig ligger redan fyra personer och sover. I går gick jag runt i morgonrock och pågick om mig själv halva dagen och familjen blev som ett slags posse runt mig. Det slog mig när jag låg i sängen och inte kunde sova. Familjen är mitt possse. De håller på mig. När pappa Anders kommer hem och har gjort bort sig; skrivit något dåligt eller hälsat på någon som inte har hälsat tillbaka eller misslyckats med att leverera manus i tid, lovebombar familjen upp honom igen. Det har tagit lång tid för mig att inse att det är så.
Fram till för åtta år sen var jag singel i princip hela tiden. Jag hade fantastiska perioder med mina vänner. Periodvis gick jag på krogen hela tiden och skrattade bort A-kassepengarna. Jag hade vänner som stöttade mig, bodde till och med ihop med några av dem under längre perioder. Under ett och ett halvt år delade jag och en kompis på en etta och det var nog den bästa tiden i mitt liv. På somrarna var det lätt för mig att från den ena dagen till den andra dra till Skåne och hänga hos vänner där i ett par veckor. Jag drack mer sprit. Spelade skitgubbe och körde moppe vid havet. Jag hade många lyckliga dagar, men ännu fler olyckliga. Det kunde gå år utan att jag hade sex. Periodvis slösade jag bort all min tid framför TV:n. Jag rökte ett par paket cigg om dan och jag gjorde det inomhus med stängda fönster. Ibland fick jag för mig att jag skulle skriva, men det blev sällan mer än ett par ark innan håglösheten kom smygande och jag slog på MTV igen. Klockan kunde bli fyra på morgonen innan jag masade mig upp i min loftsäng för tre timmars sömn. Jag spelade teater, men slarvade med förberedelserna. Jag gick på DI men gjorde sällan hemuppgifterna. Jag hade flickvän ibland, men var aldrig tillräckligt kär för att hålla förhållandet vid liv i mer än sex månader.
Nu är jag kärnfamiljsman. Det tog lång tid för mig att acceptera det. Under perioder har jag kännt en intensiv längtan tillbaka till min Henry Morgantillvaro, men vid omläsning upptäcker jag att Henry Morgan i grunden var olycklig. Och det slår mig att om jag hade en längtan under de där åren, så var det längtan efter en familj. En dörr att stänga om mig själv. Ett eget posse.
Ett par portar bort växer en haschplanta. Det måste vara spill från något fågelbord som har slagit rot.
Ett frö som har klarat sig igenom den radioaktiva infertilitetsbehandligen. Härligt! Naturen ägnar sig åt civil olydnad. Naturen har civilkurage.
Kärnfamiljsmannen går ut och tar en bild.
- - - - -
Nägot senare: Jag tittar och tittar på den där bilden och blir alltmer osäker på vad det är. Inte är det canabis i varje fall. Eller?
- - - - -
Ytterligare rätt så rejält senare: Jo!
13 kommentarer:
Får man skriva att någonting som man har läst är bra - hur många gånger som helst...? För jag tror du skulle kunna skriva om...ja, ingenting alls, och till och med det skulle bli bra!
Precis som din beskrivning av "kärnfamiljsmannen", och jämförelsen med "singelmannen" - vilken underbart berättad reflektion!
Tack!!!!
Du får skriva hur många gånger som helst. Det gör mig bara till en bättre känrfamiljsman.
Torka och prova röka vettja - så får vi svaret. Eller nej. Som kärnfamiljsman kanske bättre bara njuta plantan på avstånd. Oavsett sort.
Nu är det så här att jag inte kan röka på. Jag tål inte skiten. Blir bara trött och somnar med overklighetskänslor.
(Jag provade till exempel en gång när jag var med en ett jobbgäng jag inte kan nämna här, på resa till Amsterdam. Halva redaktionen stod och trampade runt en joint. De flesta blev rejält stenade, själv gick jag hem och somnade).
Familjen ens posse, livboj, fanclub - absolut. När jag väcks vid 5.30 söndagmorgon och stönar lite tänker jag alltid på alternativet. En oändlig räcka trista, tysta, ensamma söndagmornar när jag lunde sova hur länge jag ville. Så botas nostalgin effektivt.
..men när du målar upp det så där, låter det rätt lockande måste jag säga...
Hur jag än vänder och vrider på stavning och uttal så begriper jag inte vad "posse" är för nåt.
Ett glatt gäng som alltid är på ens sida.
Posse.
Har du hittat på det själv? Jag ska googla på det. Svinbra ord och svinbra text och är jag då kärnfamiljskvinnan?
Det får inte riktigt samma klang, tycker jag.
Annars känner jag igen RUBBET. Fast jag rökte nog lite mer än du.
Tänker aldrig vara med i facebook.
Ville bara ha det sagt.
Anders,
En alldeles egen, ensam söndagmorgon. Jag skulle nog inte heller säga nej...
Men ett glatt gäng? Är inte posse ett sådant där amerikanskt gangsta-ord? Jag trodde mer det betydde hangarounds, fanclub, beundrarskara, men jag har nog fel.
Karin, har du inte lärt dig, man ska aldrig säga... Jag uppmanar nu genast alla våra (typ 2) gemensamma nätbekanta att lovebomba dig med facebookinbjudningar. Du kommer att bli så smickrad att du inte kan låta bli att gå med. Vem kan säga nej till att bli någons vän? Det är infernaliskt!
Charlie,
Jag har inte precis sagt nej, men antagligen ändå, för jag fattade nog inte frågan. Om det var en fråga.
Och nu är det nog för sent.
Jag försöker snarare avsluta lite konton och jox, börjar glömma bort lösenorden och var jag hade dem.
Allt merdar. Gmail är en mardröm!
Karin: Kärnfamiljskvinna, dags att ge ordet lite klang nu då? Kärnfamiljsmorsa känns ju så där. Och kärnfamiljstjej är fel. Kärnfamiljsdam kanske, du bor ju trots allt i paris. Nä, jag tror på kärnfamiljskvinna, eller donna; kärnfamiljsdonna. Där satt den!
Charlie: Korrekt. Men man kan väl ha ett posse fast man inte är gangsta? Glada brukar de ju vara. Och bekräftande. Så jag tycker att "glatt gäng som alltid är på ens sida" är en rätt bra nedkokning.
OK, I'm with ya. Yo, yea, go, bro! (vilken tur att jag aldrig behövt prata med riktiga gangsta)
Skicka en kommentar