Några erkännsamma ord till Astrid först:
Pippi Långstrump, Emil i Lönnerberga, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter är jättebra. Klassiker rent av.
Men sen då? Näe. Masspsykos tack så mycket. Eller SF, Svensk Filmindustri. Waldemar Bergendahl. Olle Noremar. Olle Hellbom. Tage Danielsson. För den bild av Astrid Lindgrens värld våra barn lever i, är inte den hon skrev om. Det är den herrarna ovan skildrade på film. Under Astrids stränga överinseende, ja visst, men likväl - det är filmerna, inte böckerna som är de starkaste referenserna till Astrid Lindgrens värld.
Lilla Astrid, lilla Astrid, du var så fin och du kom från en så kärleksfull bonnfamilj i Småland och du hade det visst lite tufft i slutet av 20- och början av 30-talet men du läste både Kirkegaard och Albert Engström och var en snäll farmor och ingen har betytt så mycket för BARNET i hela vida världen som du.
I år är det hundra år sen hon föddes. För två veckor sen var det födelsedagskalas och ännu ett knippe menlösa dokumentärer som sparkar in öppna dörrar skottades ut över oss. Och alla de författare som har lyckats komma fram efter Astrid fick flytta ytterligare ett steg in i hennes skugga.
Varför finns det inte ett BARBRO Lindgren-priset. Hon måste ju ha betytt minst lika mycket för åtminsonde två generationer läsare som Astrid. Eller Pija Lindenbaum. Man talar om Pipps absurdism och ja visst, inte utan Pippi kanske, men om Margareta Strömstedt läste "Lill-Zlatan och onkel Raring" eller "När Åkes mamma glömde bort", skulle hon kanske se hur Pippis anarkism bleknade. En aning i varje fall.
Jochum Nordström. Ingen annan svensk barnboksförfattare har försökt föra in konst och poesi i barnens rum så konsekvent som han, eller för den delen, med så lyckat resultat. Eva Eriksson, Anna-Clara Tidholm, Eva Lindstöm, Ulf Nilsson - de borde alla få ingå i en svensk barnbokskanon.
Men någon sådan finns inte. Här finns bara Astrid Lindgren.
Och det känns lite fattigt tycker jag.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
4 kommentarer:
Hear, hear...
Det ÄR fattigt, Lindgren har blivit masskultur och som sådan lika urvattnad som all annan masskultur.
Och inte nog med det, det finns ju faktiskt en massa annat litteratur som barn skulle kunna ta del av.
Pratade med en av lärarna i skolan där barnen gått låg- och mellanstadiet. Hon var jätteupprörd för i den etta hon hade nu var det bara två av barnen som hade hört/läst Mästerkatten i stövlar.
När man bor ett land med en rik barnlitteratur som Frankrike, blir man ännu mer medveten om hur fattig den där svenska barnkulturen faktiskt har blivit.
Och hur den på något vis äter sig in i vuxenvärlden och gör även vuxna till barn.
Detta ska väl i och för sig inte Astrid Lindgren lastas för, men Margareta Strömstedt kan ta sig i häcken.
För det värsta som finns med de här människorna som av oanade orsaker får de här jätteproportionerna, är inte de själva i sig, utan de där som kommer och profiterar på dem.
Astrid skulle aldrig ha sagt och Astrid tyckte och Astrid menade.
Mena nåt själv istället!
hävdar din trogna läsare som ger dig helt rätt!
K. Stoneshot
Jag minns när Astrid dog och hur man genast riggade en krissoffa i TV-huset där bl a Margareta Strömstedt satt och mindes och kläckte ur sig klokheter. Det var så fruktansvärt lågt till tak i den där soffan. Inger Pippi Nilsson ville ge en ögonblicksbild av Astrid på slutet och berättade att Astrid till slut inte kände igen henne. Strömstedt rättade: Ja, hon såg ju så dåligt.
Men värst var det när en grupp barn kom in och fick sitta på knä på kuddar framför programledaren (de fick inleda med att sjunga idas sommarvisa) och svara på frågan om vilken som var deras favoritfigur. Ingen kunde svara. Programledaren: "var det pippi kanske?" Barnen (lättade) "ja, det var pippi."
och hur programledaren kvickt bollade över till Strömstedt: "Ja, varför har pippi betytt så mycket för generationer av barn?"
Und So Weiter
Å jag kan bara hålla med....!
Skicka en kommentar