Äntligen - en lite längre text

Grabbarna är på utflykt med dagis. Det är sol och snö och Mimmi fyller år i dag. Jag har lite ont i magen ska jag erkänna, efter tårtan i morse. Men det var mysigt. Vi har jobbat in bra morgonrutiner just kring födelsedagarna i vår familj. Jag tror att det är ett tecken på att familjen trots att funkar väldigt bra. Vi kör stenhårt med sång på sängkanten och så som sagt en fet tårta till frukost. Och födelsedagskoppen på hedersplatsen. Nästa gång är det min tur....

Jag surfar runt på bloggar och irriterar mig lite på att alla skriver så illasinnat korta inlägg. Nuförtiden hittar jag bara korta, snajdiga enradskonstateranden med lite knorr. Var finns bloggarna att försjunka i? En kompis sa att längre texter ska man inte lägga ut på bloggen, de ska man tjäna pengar på. Skriv ut dina bästa texter och gör en bok av dem, sa han. 20000 spänn för 2000 ex. Här finns pengar att tjäna.
Det tror inte jag. Jag tror att det är skillnad på långa texter och genomarbetade texter. Men jag gillar långa texter, att jaga in i någons tankeflöde, att bli överraskad och att inte veta var man kommer att hamna.

Nu är det molningt igen. För 5 minuter sen sol. Den här dagen är som den här vintern i snabbrepris. Man vet inte var man har den. När man väl har köpt en snowracer är snön borta. Tar man på sig tunnvantar kommer man att frysa fingrarna av sig. I går såg det ut som snö på marken, men det var bara trögflytande vatten. Om ungarna ska ha både overall och galonisar kan de inte röra sig. Om de inte har galonisar blir de blöta in på huden.

Jag träffade Mimmis brorsa utanför dagis och skjutsade honom till hans jobb. I bilen berättade han om en dokumentär han hade sett i går. Om hur somaliska flyktingar packas ihop på båtar som är så små att de inte kan röra sig under färden över till arabiska halvön. De färdas i tre dygn över röda havet, ihoppackade, kropp vid kropp och kräks i den grova sjön. De som grips av panik eller börjar ställa till med annat besvär kastas överbord. Väl framme får de hoppa i vattnet och vada den sista biten. Ibland är det så djupt att de som inte kan simma drunknar. Kvinnor bär sina spädbarn över huvudet mot en mörk strand i Yemen, där de blir sittande.
Och väntar.

Jag läser en bok just nu. "Sirenerna i Bagdad" (Yasmina Khadra, Alfabeta) heter den och skildrar hur en högst genomsnittlig, rätt loj yngling någonstans i utkanten av Irak, genom en serie grova kränkningar drivs till Bagdad av viljan att hämnas genom ett självmordsuppdrag. I väntan på själva uppdraget driver han runt i den förstörda staden. Sitter på caféer och dricker té. Går och tittar på attentat. Står i ringen av nyfikna när hjälparbetarna sorterar ut skadade bland döda på något torg efter ännu ett självmordsattentat. Han känner ingenting. Gör inga reflektioner. Han vet bara, att detta är just vad han också kommer att förorsaka inom en snar framtid. Och han rättfärdigar detta genom att han har blivit kränkt. Det kan låta banalt när jag beskriver det, men jag lovar - boken är så pass välskriven och skickligt uppbyggd, att man är med honom till 100%. Man förstår honom absolut och inväntar faktiskt det våldsamma slutet med samma glödande längtan som han.

I går när jag låg där och läste och borde gå och lägga mig, slog det mig hur grovt förenklade de historer vi i väst har valt att berätta för varandra, ter sig i ljuset av denna.
Enkel hollywooddramatrugi: det goda måste segra över det onda.

Kvinnorna och deras spädbarn på stranden i Yemen. Den här killen i Bagdad som längtar efter att stilla sin ångest med en bomb. Om världen var så enkelt konstruerad att det bara handlade om att kasta härskarringen i domedagsberget, skulle jag jubla. Så är det inte.