Hemma med sjukt barn. Jag VABBAR som man säger inom den offentliga sektorn. Men grabben är inte sämre än att han kan vara uppe.
Jag märker att det blir svårare att skriva här i bloggen om man inte har den där turen till dagis och jobb i ryggen. När man är hemma så här, är det lite som att man fortfarande kliver omkring i lakanen, trots att man har både duschat, klätt sig och druckit kaffe. Det blir som ett koagel inne i huvudet. Hela lägenheten känns som ett koagel. Grabben kollar på Sunes sommar för uttifjuttonde gången. Jag ska ta en kopp kaffe till och sätta mig med ett långt manus som jag måste läsa igenom en gång till innan jag kan sätta tänderna i det. Det är ett prosamanus, så jag känner mig lite som ny i klassen. Vet inte riktigt vilka regler som gäller. Rör mig utmed väggarna. Känner mig fram. Jag skrev 5 sidor i går, men jag tippar att jag får radera dem. Och så lär det nog hålla på ett tag.
Fridens!
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
2 kommentarer:
Att VABBA är en av de saker som verkligen kan få mig att själv längta efter barn. Det verkar så lyxigt mysigt att trampa omkring hemma med morgonkaffet i handen hela dagen och veta att allt jobb man gör är bonus och att man inte har något som helst ansvar över att man inte är på jobbet.
Jag antar att verkligheten är lite mindre glamourös.
Jo tack, det är den, lite mindre glamourös. Men annars är en VAB-dag ofta ett bra tillfälle att få lite extra kontakt med den lille. Särskilt om man har fler barn och annars bara träffar dem i grupp.
Skicka en kommentar