mammapappabarn

För en stund sen nu när jag var ute i mina nya kvarter för att köpa lunch, råkade jag ofrivilligt stalka ett ungt par med en liten bäbis på så där en 5 månader. När jag kom till indiern för att hämta min starka kycklinggryta hade de just ätit lunch och var på väg att gå. Han stod redan i dörren och plockade med sin halsduk, medan hon stoppade ner den lille i barnvagnen. Han hade blicken riktad åt ett annat håll. Hon strålade kärlek mot sitt barn och jag fick intrycket att hon inte brydde sig stort om något annat än den lille, hon tittade upp och kastade en pliktskyldigt blick på sin man: "Ska vi gå?", varpå han gick mot dörren utan att svara.

Några minuter senare, när jag var på väg tillbaka igen, passerade jag ett café där den lilla familjen hade slagit sig ner för att ta sig en kopp kaffe på maten. Caféet var smalt som ett hål i väggen ju ska vara och han och hon satt på en träbänk som löpte längs ena väggen och tittade in i den andra medan barnet sov i sin vagn. Jag såg ingen lycka i deras ögon. Ingen kärlek. Ingen överhuvudtaget nukänlsa. Där fanns bara tomhet.

Det håller i max 4 månader till, tänkte jag. De har inte sex längre. Han tänker på andra och hon tänker bara på ungen. När de möts eller skiljs pussar de knappt varandra. Allt liv utanför den lilla familjen är en härva av kompromisser. Han försöker supa till med sina polare, men blir för full och har inte alls lika roligt som han minns. Och hon sitter med sina polare som ännu inte har fått något barn och försöker låta bli att prata om ungen.

Första barnet. Spricker det, så spricker det ungefär när barnet är 1 år. Det där första året är inte lätt. Man känner sig inte alls så lycklig som man trodde att man skulle, utan det nya livet känns mest som en för stor kostym som man omöjligen kan se hur man skulle kunna fylla. Och som man får man inte mycket tillbaka förrän barnet är i varje fall 7 månader.

Upplever man.

För under den där trista ytan händer något. Man kommer att upptäcka det när det första året är över och den lilla familjen äntligen börjar kännas invand. De omprioriteringar man tidigare fick kämpa med, känns nu naturliga. En ny säsong av någon smaskig HBO:serie börjar, och man börjar gemensamt kämpa för att få ungen i säng före 9. Och som på lek blir barnet den där yttre fienden som kan vara nödvändig för att stärka och lappa ihop en relation Det blir dags för dagis, och man får äntligen se sitt barn i ett större sammanhang. Och man kan börja längta efter barnet när man sitter där på sitt jobb, undra hur hon har det nu, hoppas att det går bra. Barnet blir en individ med ett eget liv och man börjar bygga en ömsesidig relation. Det första kvartsamtalet, det första föräldramötet, den första övernattningen hos en kompis. Man får nya kompisar som också är föräldrar och som har gått igenom exakt samma saker.

Och livet börjar kännas rätt så fräckt igen. Man blir kär igen.
Och gör en ugne till.