Jag tog de här bilderna i dag för att se om jag passar i solglasögonen jag har på mig. Men strunta i det, det är inte intressant. Vad som drabbade mig (faktiskt redan under själva sessionen) var hur taskig hållning jag har.
Idén jag har är att jag är rak som en fura och sträcker mig absolut upp mot skyn. Jag ser mig själv med armarna ledigt utmed kroppen och med axlarna sänkta. Men så är bevisligen inte fallet. Kroppen är spänd på flera ställen. Armarna vill inte lita på att axlarna ska hålla dem, utan är böjda lite som i beredskap för att falla av. Axlarna har farit upp, säkert på grund av någon slags katastrofberedskap, och vill inte, hur jag än försöker, falla mot jorden. När jag ser bilderna inser jag att hela min kropp jobbar mot gravitationen. Att jag jag inte är kompis med naturlagarna. Och jag tänker att detta är inte bilden av en man som är helt i sig själv. Det är bilden av en man som gärna ser sig själv lite utifrån.
Jag är ensam i rummet när bilderna tas, ändå är det som att jag posserar för en tänkt fotograf. Som att jag inte är bekväm i det sällskap jag befinner mig. Bilderna är inte tagna för att publiceras, de är tagna för att jag ska se om jag passar i ett par solglasögon. Ändå står jag där och spänner mig. Och jag tänker att detta är bilden av den svenske mannen. Spänd inför allt, till och med sig själv.
Amen.
PS: jag vill inte intresserad av vad ni tycker om solglasögonen.
PS 2 (något senare) när jag ser bilderna inser jag att min dåliga hållning kan bero på skorna.
12 kommentarer:
Hehe, tycker lampan ser ganska vanlig ut, ngt från Myrorna? Du kommer aldrig att se vanlig ut, för lång o ståtlig.
kram
m
Lägg ner. Du är skitfin! Ha en bra dag...
Instämmer i hyllningskören, fler mästerfotografer opererar i Stockholm, tydligen!
Det är ett spänningsmoment att fotografera sig själv tror jag. Vilket då kanske avspeglar sig i dig. Men jag kan inte läsa in något negativt i bilderna som du själv gör.
Instämmer med ovanstående. Och tillägger: "Vem fan är riktigt avslappnad när man ska fota sig själv"?
Och jag bryr mig inte om du vill veta eller inte, men det första jag tänkte när jag såg bilderna var: "Coola brillor han har".
Så, tja..? Cool dude.
Ja....det här med hållningen är väl inte behållningen hos mig heller direkt. Man häpnar när man råkar se sig själv i profil. Jag skyller inte på skorna utan på allmän trötthet och uppgivenhet. Samt ålder. Och alla cannelinibönorna.
Jag tittar på bilderna och tänker på - Daniel Westling, faktiskt.
Lampan och halva kungariket -
Micke: Det är det där med längden, man glömmer bort den ibland. Ser ofta mig själv som en kille på en och 78, märkligt.
Kram på dig själv.
Ankie: TACK!
Anna: Tack, men bilderna är det datorn som har tagit.
Mats L: Att fotografera sig själv, eller att höra sig själv på band. Det är väl bara man själv som ser bristerna.
Lilla Blå: Jag är fortfarande skeptisk (till brillorna)
Nonsens: Trötthet, uppgivenhet och väderspänningar, exakt så är det.
Helena V H: jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det där. Daniel Westling? Det måste vara lampan. Och brillorna.
Väldigt bra inlägg!
Mitt intryck är inte att din kropp ser särskilt spänd ut på bilderna (men kör ett lavemang innan nästa tagning och se vad som händer).
Fransarna på den där gula lampskärmen hänger som dina armar och ökar på något sätt intrycket av lös ledighet i din långa gänglighet. Möjligtvis kan man ana en knivsudd självmedvetenhet i ansiktsuttrycket på grund av kameran men hey du är ju man.
Framför allt brillorna. Förstås:-)
Fullkomligt surrealistisk bildsvit - skulle absolut kunna passera som konst.
Skicka en kommentar